Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Similar Posts:

• Vemodig vandring genom 2020
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Kärlek i coronans tid
• Enkelt och svårt
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Till skillnad från hans andra bok, Factfulness, som utgår från siffror och fakta, fokuserar biografin på händelser och möten människor emellan.

Det börjar egentligen redan innan Rosling själv, för som fond till hans eget liv får vi en hel del om hans föräldrar och deras föräldrar. Han använder den egna släktens liv och erfarenheter för att ge en mänsklig bild av vad utveckling innebär för människor, utöver statistik och siffror.

En sådan bild är farmoderns reaktion när hon första gången ser en tvättmaskin. Hon hade ägnat så många år och så hårt arbete på att ta hand om en familj och hålla den ren. Att slippa släpa tvätt för att kämpa med den vid en kall å och i stället kunna titta på en maskin som i ett slag trollar bort det hårda arbetet, det är något att förundras över.

En annan indikation på utveckling som ges i boken är hur Roslings egen familj gått från en generation av analfabeter, via knappt skriv- och läskunniga till Roslings egen doktorsexamen. Den här bakgrunden är en bra påminnelse om att det Sverige vi lever i idag faktiskt är ganska olikt hur det var för bara två eller tre generationer sedan.

Det är en intressant bakgrund att ha med sig sedan när boken tar oss med på Roslings resor i världen, bland annat som ung tillsammans med blivande hustrun Agneta i Asien och sedan som läkare med familjen till Mocambique.

En annan stor förtjänst med boken är att språket inte är onödigt tillkrånglat. På så sätt är det en tillgänglig bok, möjlig att ta till sig för många läsare. Men tyvärr blir det ofta alltför förenklat. Det hade varit både intressant och relevant att stanna upp mer ibland för fördjupade resonemang och reflektioner. Saker blir ofta uppdelade i ”rätt” och ”fel”, som om utvecklingens väg framåt är enkel och utstakad, bara vi tillsätter tillräckligt mycket resurser.

Eftersom boken är så snabbsmält är den ändå värd att läsas eftersom mycket är intressant. Inte minst hur Gapminder – stiftelsen som Rosling skapade tillsammans med sin son och sonhustru – växte fram. Det skedde stegvis och tack vare idéer från dem alla tre som byggde på varandra. Utan den samverkan som blev mellan dem alla tre hade Gapminder inte funnits idag.

Men jag kan ändå sakna att jag inte fick ut ännu mer. Kanske var det ett medvetet val att hålla det enkelt för att göra det tillgängligt. Eller kanske var det helt enkelt vad som hanns med på den knappa tid som Rosling hade kvar. Bra mycket bättre än inget är det i alla fall och trots sina brister är det en bok som lyfter viktiga frågor och behåller en viktig person i vårt minne.

Similar Posts:

• En barnskådespelares vittnesmål
• Enkelt och svårt
• HeLa historien
• Sant och relevant om pandemin
• När allting faller samman

Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Similar Posts:

• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Informativt om en pågående process
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Hela befolkningen som gisslan
• Rappt om upptakten till den arabiska våren