Nu har jag i och för sig aldrig läst Tom Clancy heller – och aldrig haft den minsta lust – men jag föreställer mig Clancy som en urbild av litteratur långt, långt ifrån mig. En macholitteratur som inte är det minsta avsedd för mig, och vars läsare förmodligen ger blanka fan i om någon som jag tycker att den suger eller inte.

Bara det att Starship Troopers för mig är en obehaglig, nattsvart dystopi, medan jag långt ifrån är säker på att författaren skulle hålla med om det. Här ligger jorden, den Terranska federationen, i ständiga kolonialkrig med rymdvarelser av olika slag. Det är militärerna som styr, och det enda sättet av få rösträtt eller bli valbar i politiska val är att ha gjort minst två års militärtjänst.

Det har nu romanens huvudperson, Juan Rico, bestämt sig för att göra och romanen följer hans militära karriär, med allt vad det innebär av stenhårda träningsläger, brutala slag, högteknologiska vapen och grabbig, grabbig gemenskap. Föraktet för civilister är kompakt. Lojaliteten gentemot kamraterna in i döden. Här handlar det om den starkares överlevnad. Tillvaron i rymden går ut på att utklassa eller bli utklassad.

Jag kan se lockelsen i den här svart-vita världen, i föreställningen om den ärofyllda striden, kampen för överlevnad, kamratskapet. Det är klart att det finns något tilltalande enkelt i en världsbild där det finns fiender och vänner man gör allt för och ingenting däremellan. Det är förstås skitfarligt.

Tankarna går till exempelvis de unga, amerikanska soldaterna som Evan Wright följer i Generation Kill. Är inte det här just precis godnattsagor för pojkar som ska växa upp och meja ner potentiella terrorister på andra sidan jorden? Sagor om modiga, tuffa, lojala pojkar och fiender som enbart är monster?

Människan är det hon är, ett rovdjur med vilja och (än så länge) förmåga att överleva i konflikt med alla konkurrenter. Accepterar man inte det kommer allt man säger om moral, krig, politik – och allting annat – bara att vara struntprat. En riktig moral utgår från kunskap om vad människan är – inte vad några samhällsarkitekter och välmenande tanter skulle önska att hon var.

Jag tror nog att Heinlein kanske skriver ganska spännande – fast naturligtvis på den där typen av machoengelska som fungerar ganska dåligt i svensk översättning – men det är svårt att uppleva det utan någon identifikation att liksom fästa sig vid. Däremot tycker jag att hans sätt att använda romanen för att kritisera sin samtid är lite intressant, om än halvgalet och småfascistiskt.

Krigsscenerna interfolieras av lektioner i ”historia och moralfilosofi”, ett slags samhällsvetenskap med betoning på vetenskap som i korthet går ut på hur överlägsen den militära människosynen och världsordningen är. Där får vi lära oss hur vårt eget depraverade, fnoskiga och odisciplinerade samhälle gick under och hur militärerna var de enda som kunde och kan ta ansvar för att styra upp världen (vilket de då gör i ständiga kolonialkrig som genererar hämndattacker som då och då utplånar hela jordiska städer, men varför skulle de där vimsiga civilisterna ha någon rätt att lägga sig i sådant..?) En nyckelfaktor i vår samtids förfall är till exempel oviljan att kroppslig bestraffa. Denna ”beprövade metod för att ingjuta samhälleliga dygder och respekt för lagen”, berättar en av dessa kloka militärlärare, tilltalade inte

en förvetenskaplig tjänstemannaklass som kallade sig ’socialarbetare’ eller ibland ’barnpsykologer’. Synbarligen var det en för enkel metod för att de skulle kunna acceptera den, möjligen därför att vem som helst kunde tillämpa den förutsatt att de använde samma tålamod och fasthet som krävs när man uppfostrar en hundvalp. Ibland har jag undrat om de kanske agerade som de gjorde därför att de hade ett egenintresse av att skapa kaos i samhället –

Är inte Robert Heinlein fantastisk? Det är så att man skulle vilja ha honom som skolminister.

Similar Posts:

• Krig och diplomati
• Innovativt men inte tillräckligt
• Klaga på mörkret
• Och politiken blev kött
• Årets kalkon

I Hella nation skriver Wright om amerikanerna som lever i samhällets utkant eller i en del av samhället som gemene man sällan stöter på. Allt från porrstjärnor och internetbedragare till utkastade femtonåringar som krossar skyltfönster i ”the battle of Seattle”. På många sätt sköra och sorgliga varelser som många gånger om hamnar fel och väljer vägar som oftast leder i fel riktning.

Det är kortare reportage där en del av dem tidigare publicerats i Rolling Stone och det är i de flesta fall väldigt intressanta betraktelser, med ett språk och en stil som för tankarna till den något mer kände Chuck Klosterman. Det är lättläst och överlag en underhållande läsning, som gång på gång får en att fundera kring människors val här i livet. Exempelvis berättas det om Jasmine St Claire, som inget annat vill än att bli en erkänd och världskänd porrstjärna. Detta uppnår hon genom att medverka i filmen The world´s biggest gang bang 2. Lägg märke till att det var del två av detta verk! Författaren själv har även han dabblat i porrbraschen genom att jobba för Larry Flynts Hustler och dessutom skrivit manus till Psycho sexuals 2. Det är smutsigt, snuskigt och inte så vackert, men ändå fascinerande på något konstigt sätt.

I ett annat kapitel berättas det om Wingnut, en 26-åring som medverkade i vad som kommit att kallas ”the battle of Seattle”. 1999 var det WTO-möte i den nordvästliga staden och det hela utmynnade i ett fyra dagar långt upplopp i stil med det som hände i Göteborg 2001. Från början en fredlig demonstration och protest, som snabbt övergick i galenskap. Wingnut är klädd i svart hoodie och anser det vara fullt logiskt och självklart att krossa fönster på Starbucks och McDonalds. Dessutom är det helt ok att skita ner i staden för då blir den oattraktiv och hyrorna sänks. Wingnut umgås med ett gäng mindre lyckliga individer, som antingen rymt hemifrån eller blivit utkastade av föräldrarna. Överlag trasiga människor, som så många andra i boken.

Hella nation ger läsaren en inblick i det dunkel som många människor lever i. Världar som är främmande för många, men som ändå finns där parallellt med den mer ”civiliserade” världen. Wright skriver bra och enkelt, men det är ändå som om något fattas. Det är väldigt svårt att sätta fingret på det dock. Varje reportage är som en kortare film eller ett foto av olika händelser. En ren betraktelse utan några förklaringar och utan några egentliga för- eller emot-tankar. Och givetvis är inte allt lika givande och spännande att läsa och detta gör att nerven inte håller rakt igenom.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• Att gå hela vägen
• USA:s undre värld i närbild
• Stranger than fiction. Way.
• Galenskap i kändisvärlden

Det Irak som möter marinkårssoldaterna i Evan Wrights Generation kill under den amerikanska invasionen våren 2003 ser lite annorlunda ut. Här finns ganska lite av det sekteriskt organiserade motstånd, det kaos satt i system, den hopplösa vardag av kidnappningar och självmordsbombare som Filkins skildrar. Och så det som kanske är en nyckelscen i den här jämförelsen: hur soldaterna vid ett tillfälle går igenom några krigsfångars id-handlingar och inser att de här männen inte är irakier, utan har kommit till Irak först efter att de själva anlänt.

Den spaningsbataljon som journalisten Wright följer hör till yttersta spetsen av de amerikanska trupper som invaderar Irak från Kuwait och hetsar norrut mot Bagdad. De är specialtränade för att, just det, spana, men deras funktion (vilket de inte själva vet om) är snarare att agera lockbete och lokalisera irakiska fästen genom att helt enkelt dra på sig elden. Att inte dödligheten är större i deras lilla konvoj av Humvees – vare sig ni sett dem på nyheterna eller i tevefilmatiseringen av Wrights bok så vet ni nog att Humvees är terrängbilar långt ifrån stridvagnar – måste närmast betraktas som ren slump.

Det är heller inte i första hand irakiska vapen som dödar och sårar de amerikanska soldaterna i Generation kill. Det är de själva. Eller snarare, en ändlös räcka av misstag, dumhet, klumpighet och ren otur som skulle betraktas som farsartad i ett annat sammanhang. Dålig kommunikation, storhetsvansinniga befäl och en och annan ren utflippning leder till missförstådda order – som när soldater beordras ut och markera minfält i mörkret helt i onödan – bortslarvade förnödenheter och rena missriktade attacker olika amerikanska grupperingar emellan.

Kommunikationsproblemen, personligheterna och hierarkierna kan man på ett plan mycket väl känna igen. Invasionen i Irak skulle skrämmande nog kunna vara vilken dåligt fungerande arbetsplats som helst. Bara på liv och död.

Wright skriver enormt detaljerat och vardagsnära; han är med soldaterna dygnet runt. På ett sätt en i gänget. Han förlorar sömn och glufsar i sig konserver tillsammans med dem och han riskerar livet tillsammans med dem. Han försöker skildra dem på en gång skoningslöst och med respekt och i den mån detta alls är möjligt så lyckas han faktiskt.

Som läsare får man veta en del om soldaternas bakgrund, men framför allt om deras bisarra tillvaro där kamraterna och livsfaran är det enda egentligt stabila i tillvaron. Uppdragen är fullkomligt kafkaeska och ständigt i förändring. Lokalbefolkningen flimrar förbi som flyktingar med döende spädbarn i famnen eller kanske kamelskötare på avstånd. Storpolitiken har förvånansvärt lite med saken att göra.

Generation kill är långt ifrån boken man läser för att få ett helhetsgrepp om Irak-situationen. Det är långt ifrån boken man läser om man vill ha någon rättvisande bild av Irak eller irakier. Det är boken man läser om man vill veta något om den avskärmade, lätt surrealistiska tillvaron i invasionsstyrkan och om de unga, unga män som ibland bara utgör knappnålar eller spännande dödstal för sina befäl på olika nivåer. Som viftas hit och dit som i en omgång Risk.

Det är boken man läser om man vill veta hur ökenvinden känns i lungorna, hur sanden skaver i ögonen, hur man skiter eller runkar eller sover med granater exploderande kring öronen eller vad man småpratar om när man just skjutit sönder en by eller mejat ner ett barn. Det är en levande, närgången skildring av en gemenskap och en mardrömsvardag som förändrar. Människor såväl som länder.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• I samhällets utkant
• Irak inifrån
• Sanningen, krigets första offer
• Musik i krig