Det är den underliggande frågan i en antologi med titeln Hitler für alle, prydd med Niels Bondes oljemålning inspirerad av just de där Hitler-katterna på nätet. Undertiteln är ”Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” och boken samlar en ganska ojämn och spretig men likväl intressant serie uppsatser på temat.

Lättare att besvara än den lätt moraliserande frågan om vad man får göra med nazismen är vad människor faktiskt gör. Hur används Hitler och nazismen som ett ”slagträ i debatten”, som symbol för den ultimata ondskan, som motkultur, som skämt, i skolan, och så vidare?

Det har en rad framför allt humanistiska forskare grubblat på, ofta med en ganska personlig ingång. Ibland är det just den egna motviljan mot ett visst sätt att bruka historien som bildar utgångspunkt, som när Anne Hedén försöker reda ut varför Inglorious Basterds stör henne så mycket, Tanja Schult vänder ut och in på hur man egentligen ska uppfatta Dan Parks provocerande affischer och aktioner, eller Cordelia Heβ och Monika Urban faktiskt är med och initierar den debatt som de sedan analyserar om varför svenska och österrikiska klätterleder fått namn efter nazistreferenser.

Jag gillar när forskare öppet redogör för sina utgångspunkter, men här finns också en glidning som av någon anledning är nästintill oundviklig när det gäller just populärkultur. Det är en glidning över i just det där lite moraliserande, att man gärna vill ta ställning om det man analyserar är etiskt och estetiskt bra eller dåligt. Visst har etik i forskning att göra, men varför smyger det så ofta in värderingar på ett lite lömskt sätt som sällan förekommer när det som analyseras hör till finkultur och kanon?

Vad som egentligen är populärkultur kan förresten också diskuteras. En stor del av undersökningsmaterialet i Hitler für alle utgörs faktiskt av dagstidningar. Bara två artiklar tar upp så kallade vanliga människors historiebruk: texten om klätterlederna, som använder sig av diskussioner på olika klätterforum på nätet, och Ylva Wibeaus text om hur elever reagerar inför undervisning om andra världskriget och Förintelsen.

Inte minst denna text visar hur många olika faktorer som spelar in i hur människor faktiskt uppfattar det förflutna. Från statligt håll får man ofta känslan att det finns någon sorts föreställning om att undervisning om Förintelsen ska vaccinera elever mot främlingsfientlighet, totalitära ideologier och mobbing. Fullt så enkelspårigt fungerar ju inte människors förståelse och bruk av historia.

I stället är det flera av antologitexterna som pekar på en växande vilja att på olika sätt frigöra sig från historien. Att distansera sig, skriva om eller driva med den. Använda den efter eget huvud. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag tycker att det är intressant och spännande.

Similar Posts:

• Det enkla om det svåra
• Spökhistoria
• Alla är vi lite nazister, du med?
• Förintelsen per definition
• Förintelsens fasor bevittnade

Eller:

Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr.

Kan den rentav vara både och?

Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis som vi avskärmat oss från så många andra kroppsliga funktioner, effekter och tillkortakommanden – brukar höra till de fastslagna kulturhistoriska sanningarna. Vi (i västvärlden, vill säga) lever inte längre tätt inpå varandra flera generationer tillsammans. Vi föds och dör alltmer sällan i hemmet, och vi har professionella yrkesgrupper som läkare och begravningsentreprenörer som tar hand om alltfler aspekter av sjukdom och död.

Men kanske är det också därför vårt behov av berättelser om döden verkar vara så starkt? Eller hur ska man förstå dödens påtagliga popularitet i en rad nutida genrer, från journalistik till teveunderhållning till självmordschattar på nätet?

I Döden i medierna samlas en rad film-, medie- och kommunikationsvetare kring döden som tema. Det är en väl avvägd antologi med texter om så skilda ämnen som mordjournalistik på 1930-talet (Madeleine Kleberg), media som vägledning i sorg (Anette Forsberg), krig på film (Astrid Söderbergh Widding), tevedeckaren Morden i Midsomer (Anja Hirdman) och kriminalteknikserier (Sofia Bull), Jesu lidande och död i Passion of the Christ (Tytti Soila), ”medier i medier” och livet efter döden (Eva Kingsepp), självmordschattar (Michael Westerlund) och cancerbloggar (Yvonne Andersson).

Känslan av på en gång närhet och distans till döden biter sig fast. Visst frossar vi i både död och sorg – jämfört med 30-talsjournalistiken har framför allt anhöriga och deras sorg fått en ny, framträdande roll – men vi gör det samtidigt på ett sätt som ofta framstår som både ytligt och formelartat. I teveseriernas strukturer, i journalisternas beskrivningar och intervjuade anhörigas ordval, i de peppande kommentarerna om att inte låta cancern vinna på nätet – samma repliker tycks återkomma i det oändliga.

”Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara det offentliga rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”, skriver Anette Forsberg. Genom medierna lär vi oss hur man sörjer, vad vi förväntas säga och göra. ”Genom att framhäva detta ritualiserade beteende blir sorgejournalistiken en del av ett social ordnande, av den gemensamma sociala värld som strukturerar hur vi ska eller bör agera”.

Upprepning och ritualer är också en väsentlig del av de populära deckarna. Som Anja Hirdman skriver om Morden i Midsomer kretsar serien, tvärtemot dödens slutgiltighet, kring just upprepningar och återställandet av ordning. Själva formatet är förstås i stor utsträckning detsamma i avsnitt efter avsnitt – och här är ju döden faktiskt bara början – men också den fiktiva världen är närmast besatt av det återkommande, av släktled, familj och traditioner. Upprepning är tryggt, tröstande. Och vårt behov av tröst, som Hirdman i slutordet citerar Dagerman, är omättligt.

Intressant är också närgångenhetens gränser, vad vi fortfarande har svårt att prata om. Självmord är en sådan sak. Dels fungerar det illa i mediedramaturgins krav på tydliga (goda och oskyldiga) offer och gärningsmän, dels finns det en gammal föreställning – sann eller ej – att självmord kan ”smitta”, att pratar vi om det riskerar vi att inspirera fler att göra det, den så kallade Werther-effekten. Men där traditionella medier skyggar tar förstås internet vid.

Döden i medierna är en blandning av akademisk forskning och populärkultur som hittills inte varit särskilt vanlig i Sverige. Dessutom är det en riktigt snygg bok. Jag kan bara hoppas att vi får se mer av sådant.

Similar Posts:

• Mysmord i 50-talsförsamling
• Mordisk testund i Midsomer
• Tankeväckande om krig
• Får man skämta om Förintelsen?
• Den som gör eller den som håller?