dagensbok.com » Eva Frantz

Eva Frantz "Hemligheten i Helmersbruk"

Saga Nordwall — Tue, 23 Nov 2021 23:00:02 +0000

Det är i mitten av 1970-talet och Flora och hennes mamma ska tillbringa december i Helmersbruk, en liten bruksort vid havet. De ska bo i en gammal portvaktsstuga som hör till en förfallen herrgård och mamma ska skriva medan Flora gör skolarbete och lite – ja, vad hon vill. Så fort de kommit fram börjar besynnerliga saker hända. Flora hör viskande röster och ser något utanför fönstret men bestämmer sig för att ingenting ska få skrämma henne och det är nog tur, för det verkar som om herrgården vill henne något, behöver henne till något, och allt känns så märkligt bekant, trots att det är främmande.

Floras upptäcktsfärder för henne till både vackra och skrämmande platser på ägorna och det är som om minnen hon inte borde ha väcks till liv. Hon kan och vet saker hon varken kunnat eller vetat tidigare och växer i självsäkerhet, samtidigt som frågorna hopas kring henne. Här finns ett mysterium att lösa och det är hennes uppgift att göra det.

Jag tycker att författaren håller bra balans i mystik och kuslighet men åtminstone för en lite vanare läsare är hon lite väl frikostig med information på ett tidigt stadium. Även om inte detaljerna är helt klara är strax svaret uppenbart på en av de mest brännande frågorna och jag hade gärna sett att det dröjt lite längre – det kan vara ett lyckat grepp att läsaren vet mer än huvudpersonen men här tror jag att det hade varit bättre att hålla sig något närmare vad Flora har kännedom om. Associationerna till Maria Gripe, främst Skuggserien, är tydliga, både till miljö och tematik – här finns t.o.m. en stenbänk – men berättandet är mindre subtilt.

Liksom i Eva Frantz tidigare utgivna Nattens drottning är huvudpersonen mobbad i skolan men här känns det inte som något som tillför så mycket utan det blir mer schablonartat. Det gör det dock lättare att förklara att Flora så snabbt kommer in i Helmersbrukslivet liksom hennes reaktioner vid något tillfälle. På lite samma sätt är det med den avlidne fadern – hans frånfälle behövs för att skapa vissa förutsättningar men det är som om han var en betydligt mer avlägsen släkting eller att det gått betydligt längre tid sedan hans bortgång. Floras känslor för de elaka ponnyflickorna är betydligt mer intensiva än sorgen och saknaden efter fadern.

Det är en adventskalenderbok med tjugofyra kapitel, tänkta att läsas ett om dagen under december och jag funderar på formatet. Det känns mest logiskt i ett skolsammanhang eller kanske högläsning hemma men att ett barn som läser för sig själv ska stoppa efter ett kapitel och vänta till nästa dag när det mest hela tiden slutar med en cliffhanger, om än modell mindre, känns lite mycket begärt. Samtidigt känns det som om författaren håller tillbaka lite just p.g.a. konstruktionen – det får inte bli för spännande, man får inte bli för engagerad – och det blir lite märkligt.

Det är dock inte så att ett kapitel innebär en dag i Floras tillvaro utan vissa dagar får bre ut sig medan andra får ett sammandrag på några rader. Det finns också återblickar på sådant som skett tidigare och allt sammantaget gör det att kalenderkonceptet inte blir alltför dominerande utan boken kan lika gärna läsas även i ett svep eller några kapitel i taget.

Något som irriterar mig en aning är att omslagsbildens herrgård stämmer så dåligt med hur den beskrivs i texten. Den närapå mänskliga byggnaden med sina tydligt skildrade detaljer förminskas även om jag tycker mycket om den på samma gång kusliga och inbjudande stämning som bilden förmedlar och som stämmer väl med känslan i boken.

Eva Frantz "Nattens drottning"

Saga Nordwall — Wed, 21 Jul 2021 22:00:12 +0000

Det är 1915 och tolvårige Viktor har flyttat från Paris till Helsingfors med sin mor Margareta, som är operasångerska utan sånguppdrag. Nu bor de i hennes föräldrahem och stämningen är mer än tryckt. Mormodern behandlar både sin dotter och sin sonson illa och dessvärre är inte heller skolan någon direkt tillflykt; där finns plågoanden Algot och hans gäng som snarare får understöd än åthutningar av lärarna.

Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Eva Frantz "Blå villan"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 16 Sep 2017 22:00:35 +0000

En natt i juli träffar ett ungt par på en ensam, liten kille ute på en landsväg. Han är på väg till sin pappa i staden eftersom mamma ligger ”kletig” på köksgolvet hemma i huset och vägrar vakna.

Det här är upptakten i pusseldeckaren Blå villan av Eva Frantz. Bloggdrottningen ”Becca i Blå villan” ligger därefter medvetslös på sjukhus i flera veckor medan polis Anna Glad leder och verkställer undersökningar kring överfallet. Becca är något av en ensam varginna som bryr sig mest om sin blogg och sin son Bruno. Vem kan ha ett horn i sidan till Rebecca Stenlund? Den äkta maken (P) som inte längre bor hemma i Blå villan? Lokala företagare som har blivit uthängda? En våldsam exstyvfar? Allt fler personer dras in i handlingen och allt fler skelett i garderoberna och troll på nätet dras fram i ljuset.

Miljön är en fiktiv finlandssvensk småstad i (antagligen) södra Finland. Allt utspelar sig på finlandssvenska (om någon undrar så motsvarar ’närvårdare’ ungefär ’undersköterska’ i Sverige). Finska förekommer knappt alls även om Anna Glad har kontakter både till Tammerforspolisen och Kervofängelset. En liten iakttagelse är att personerna ofta bär österbottniska efternamn, såsom Stenlund, Käld, Strandvall, From … Kanske en liten ögonblinkning av författaren?

En sorts metaverklighet – eller metamiljö – förekommer när Anna Glad kommer in för första gången i Blå villan. Hon får en stark déjà vu – innan hon inser att hon själv följt den livsstilsblogg som ägaren till huset driver. Och nu har hon som polis nytta av bloggtexterna, kommentarerna och bilderna. Det här påminner lite om en annan roman från i år, i en helt annan genre: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. När huvudpersonen Elise lyckas komma hem till den kille hon dejtar (stalkar), har hon sen länge scrollat av och an på hans facebookinlägg sen 2007. I båda böckerna känns de tjusiga bostäderna väldigt bekanta.

Romantiden i Blå villan är några sensommarveckor. För det mesta återges allt ur en allvetande berättares perspektiv. Och personerna är många – redan i första kapitlet dyker närmare tjugotalet upp – och ibland växlar perspektiven mitt i kapitlen så det gäller att tänka till. Eva Frantz debutbok Sommarön från i fjol, även den en pusseldeckare, led av samma åkomma trots en annars välkomponerad mordgåta. Texten innehåller många dialoger och en del detaljerade och ofta lite småelaka iakttagelser: ”småstadsbimbo”, ”leggingsmammorna” eller ”Instagramvänliga stilleben”. Här finns få våldsskildringar även om en stackare stryker med i slutet.

I slutet av boken tvinnas trådarna ihop och egentligen är svaren följdriktiga – även om jag som läsare inte på förhand räknade ut dem. Men så ska en slipsten dras i en pusseldeckare som vill bli läst.

Summering: Lättläst och smårolig pusseldeckare med fingret på samtidens puls. Extra bonus är att den finlandssvenska bokvärlden fått en egen (bloggande) ”deckardrottning” i Eva Frantz som planerar skriva flera deckare om Anna Glad som arbetande polis. Anna Glad platsar mycket bra i sällskap med andra mordutredare i fiktionens värld såsom Maria Wern, Vera Gröhn och Anna Pihl.

dagensbok.com » Eva Frantz

Eva Frantz "Hemligheten i Helmersbruk"

Similar Posts:

Eva Frantz "Nattens drottning"

Similar Posts:

Eva Frantz "Blå villan"

Similar Posts: