Jag tror att många upplever EU som väldigt abstrakt. Däremot har nog de flesta noterat något EU-direktiv som påverkat den egna vardagen när det implementerats på nationell nivå.

De här funderingarna har blivit aktuella för mig när jag har läst boken Monnets blinda fläck av Annika Ström Melin. I boken berättas om bakgrunden till EU och framför allt om Jean Monnet, som tillsammans med ledande politiker verkade för att grunda ett övernationellt organ för de europeiska länderna.

Boken är en översikt på Jean Monnets yrkesliv och författaren ringar snabbt in hans vilja att förenkla och påskynda beslut. Redan i september 1914 föreslog han ett brittiskt-franskt samarbetsavtal för att underlätta under pågående världskrig. Det gick ut på att de brittiska och franska regeringarna överlät åt en nationsöverskridande kommitté att upphandla spannmål och andra nödvändiga varor. Frakter och avgifter fördelades och utjämnades mellan länderna. Med tiden hakade fler länder på.

I vanliga fall vill ett självständigt land helst inte låta någon annan sköta nationellt betydelsefulla inköp. Länderna i dagens EU vågade sig inte på något sådant förrän drygt hundra år efter Monnets möte med Viviani. Det var covid-19-pandemin som förändrade EU-politiken: efter visst inledande maktspel under försommaren 2020 fick kommissionen mandat att köpa vaccin till alla EU-länder, vilket stärkte kommissionens position i EU.

Europas bräckliga fred efter det första världskriget tog sig form i Nationernas förbund, men Monnet lämnade sitt uppdrag där, eftersom han ansåg att medlemsländernas samlade kraft urholkades av vetorätten. Han återvände därför till sitt familjeföretag och lärde sig navigera i finansvärlden.

När sedan det katastrofala andra världskriget var slut och det kalla kriget rådde fanns ett problem som kunde innebära fara för freden än en gång. Det gällde området Saar och Monnet presenterade en idé som skulle få Frankrike och Västtyskland att samarbeta. Nationernas misstänksamhet mot varandra kunde dämpas genom grundandet av ett överstatligt organ. Där kunde ländernas representanter övervaka att ”inget land i lönndom skulle kunna börja tillverka stål för att framställa vapen”.

Boken har en tydlig personcentrerad berättelsestruktur. Läsaren får ta del av författarens fascination över vad en person med stark drivkraft kan åstadkomma tillsammans med ett nätverk av politiker och finansmän. Det märks att Ström Melin har en journalistisk bakgrund, hon gör berättelsen om EU:s historia konkret genom att ge plats åt historier om hur Monnet var som chef (mycket krävande). Han väckte blandade sympatier bland beslutsfattarna. Hos exempelvis Frankrikes Charles de Gaulle fanns mest negativt att hämta. Winston Churchill såg positivt på ett tätare europeiskt samarbete. Däremot flaggade han för att britterna skulle bevaka att löner och arbetsförhållanden bibehölls på den öppna marknaden för kol och stål.

Som jag ser det syftar bokens titel på det demokratiska underskottet som EU lider av och som Monnet inte trodde skulle märkas när europeiska medborgare fick det allt bättre. I demokratiskt styrda länder sker en naturlig ”avsättning” av regeringar när medborgare är missnöjda med den förda politiken. Men i valen till EU-parlamentet avspeglas inte valresultatet i EU-kommissionens sammansättning. Kommissionens ledamöter utses av Europeiska rådet, som i sin tur utgörs av regeringarnas statsministrar/statschefer. Medborgarna kan inte ”avsätta” kommissionens ledamöter.

Utöver demokratiunderskottet lyfter Ström Melin också fram annan EU-kritik. I många århundraden var europeiska politiker präglade av kolonialismen som idé. I efterkrigs-Europa sågs länderna i Afrika som ett ”komplement” till den europeiska federationen (fortsatt kontroll och exploatering var tanken). Inte heller gjordes skrivningar om skydd för mänskliga rättigheter. De historiska synsätten påverkar EU-projektet än idag.

Sammanfattningsvis har Ström Melin belyst hur en person som Monnet i förväg tänkte och arbetade fram förslag att vid lämpliga tidpunkter visa upp för beslutsfattare – ofta i krislägen. Parallellen till hur EU fungerar idag är tydlig. Tjänstemän och experter i EU-institutionerna jobbar på samma sätt. De har färdiga (eller halvfärdiga) förslag i byrålådan som kan tas fram när möjlighet uppstår. Målet är att stärka ländernas samarbete.

Kriser driver, precis som Monnet trodde, den europeiska integrationen vidare. I kommissionen funderas det ständigt över vad som kan behöva göras i nästa kritiska läge. Kommissionen fattar inte beslut om hur det ska bli, men den överstatliga institutionens unika problemlösningsprivilegium sätter agendan för den politiska diskussionen i EU.

Till läsare som inte alls känner för att läsa EU-historia vill jag gärna rekommendera Monnets blinda fläck. I det lättillgängliga språket finns inget att anmärka (bara en korrigering att John Maynard Keynes var brittisk ekonom inte amerikansk, sid 33). Kanske väcker läsningen till och med intresse för att läsa mer? För egen del uppskattar jag bokens litteraturförteckning som gjort att jag lånat ännu en bok om EU-projektet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Vita kränkta män bakom EU
• Eurokrati och postdemokrati
• Reflektioner om Europa och EU

En kommentar jag fångade upp bland eftervalsanalyserna i juni 2019 beskriver den socialdemokratiska strategin i Danmark med följande steg i korthet:

1) Problematisera migrationsfrågan, ta upp gränsskydd och brottsbekämpning.

2) Flytta fokus till ekonomi och välfärd som ska gälla alla.

Två resultat uppnås:

a) Fler röster från migrationskritiska medborgare och färre röster från kosmopoliter som i stället röstar på annat vänsterorienterat eller grönt parti.

b) Det rödgröna blocket ökar medan det höger-konservativa minskar.

I EU-valet 2019 fick Marine Le Pens parti lite färre röster än 2014. Å andra sidan fick partiet mer stöd än Macrons parti, vars inställning till EU möjligen är överpositivt. Är det ett uttryck för misstroende (på kroppsspråk = att räcka ett visst finger) mot Macron som representerar en elit som sällan har kontakt med lågutbildade?

Ingenting är svårare än att se in i framtiden. När boken Efter Europa skrevs hade svallvågorna av Brexit-omröstningen 2016 knappt lagt sig. Författaren och statsvetaren Ivan Krastev reflekterade kring Europaprojektet och hittade många exempel som skulle kunna leda till ytterligare splittring av EU.

Vad som skulle ske två år senare, alltså 2019, kunde Krastev inte veta. Inte heller kunde välunderrättade amerikanska analytiker förutse att Sovjetunionen skulle implodera när 1990-talet inträdde. Men Krastevs då nedskrivna tankar lyckades ändå träffa lite rätt:

Det är mycket möjligt att de europeiska folken kommer att få större förtroende för EU – inte därför att unionen blivit bättre, utan helt enkelt därför att den överlevt.
I själva verket har unionens olika kriser i betydligt högre grad än Bryssels ”politik för sammanhållning” i någon av dess skepnader bidragit till känslan av att vi européer alla ingår i samma politiska gemenskap. I och med sin hantering av eurokrisen, flyktingfrågan och det växande terrorhotet har Europa blivit mer integrerat än någonsin tidigare, i varje fall på ekonomi- och säkerhetsområdena.

Krastev resonerar kring nationer och globalism utan baktankar. Han har inget syfte att sätta dit någon eller utse någon syndabock. Både vänstern och den liberala högern i Europa försattes i en identitetskris i sin syn på migrationens följder:

Det är detta ”bördsrättslotteri” som hotar liberalismens storslagna löfte och ger migrationen en central ställning i den globala politiken. I dagens sammanlänkade värld är migrationen den nya revolutionen – inte en massornas revolution, som på nittonhundratalet, utan en individernas och familjernas utvandringsrevolution. Den inspireras inte av ideologiska skönmålningar av en strålande framtid, utan av Google Maps-fotografier av livet på den andra sidan gränsen.

Krastev sammanfattar nutidsrevolutionären i vår globala värld: ingen skriver eller läser manifest, revolutionens former saknar en sammanhållen ideologi. Det finns ingen politisk rörelse eller ens ledning. ”Korsandet av EU:s gränser är attraktivare än något Utopia.” Europa svarar på detta med växande populistiska rörelser som ser olika ut i olika länder. De gemensamma nämnarna är mer personorienterad politik och misstro mot institutioner.

Jag uppskattar allt Krastev delar med sig av från de östeuropeiska EU-länderna. Han ger en historisk tillbakablick och en nulägesbild som kan förklara att medborgarna i exempelvis Polen, Ungern och Bulgarien tycks så oberörda av flyktingars lidande. När liberaler påstår att migrantströmmar är en vinn-vinn-situation växer skepsisen mot etablissemanget, eftersom lägre klasser ser hur deras barns utsikter till ett bättre liv krymper. Dessutom har Öst- och Centraleuropa en lång historia med krig och ockupation. De har upplevt kommunistisk diktatur och gränser som gått upp i rök. Den långsiktiga stabiliteten i byggandet av en trygg nation har minst sagt stött på hinder. I tillägg blöder många länder på välutbildade medborgare som lämnar sina hemländer.

Utbildning är numera en splittrande faktor menar Krastev. Klyftan ökar mellan välutbildade och lågutbildade. Den välutbildade kan välja mellan de olika storstädernas toppjobb, likt en välbetald professionell fotbollsspelare väljer mellan toppklubbar. ”Men när lagen börjar förlora eller ekonomin bromsar in blir de snart övergivna av supportrarna.” Här syftas på hur misstron riktas mot Bryssels institutioner och eliten. Mänskliga relationer förenar inte längre ”vi” och ”dom”, så som den gamla tidens överklass  och kroppsarbetare kunde förenas i arbetet på godset, eller i en bygdefråga. Folk blir misstänksamma när en välutbildad är lika lämpad att ”driva en bank i Bulgarien som i Bangladesh”. Den välutbildade stannar inte och hjälper till när en krissituation uppstår i hemlandet (eller ens i Europa). Krastevs beskrivning närmar sig en kärna här. Hjälp bankerna, har ledarna ropat. Och när ropade EU-institutionernas ledare på hjälp för att ge den lågavlönade bättre villkor inom maskin- och industrisektorn eller för att underlätta det slitsamma arbetet inom vård- och omsorgssektorn?

Krastevs berikande perspektiv gör att jag ännu mer tror på vikten av att människor möts över nationsgränserna. Alla borde försöka anstränga sig att förstå de skilda livsvillkoren i Europas olika länder. Och alla behöver inse att historien har en enorm betydelse i valet av strategier på den politiska arenan idag – och även i morgon.

Tyvärr saknar boken avsnitt som handlar om de fackliga organisationernas arbete. Sedan de tidiga decennierna på 1900-talet har fackföreningsaktiva träffat sina kollegor i andra länder. De har utbytt erfarenheter och de har solidariskt stöttat varandra när levnadsvillkoren har varit usla. Idag för fackliga representanter en dialog med styrande i Bryssel och med styrande i hemländerna. Många frågor är arbetsrelaterade och därtill bevakas sociala, demokratiska och mänskliga rättigheter. Min övertygelse är att gemensamma insatser för förbättrade arbetsförhållanden kan stärka samhörigheten i ett medmänskligt Europa. Och att pengarna som investeras i välfärd får stanna där i stället för att placeras i skatteparadis.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Syns inte, finns inte?

Det är inte jättelätt att beskriva den ganska brokiga flora av europeiska partier och rörelser som Lodenius skriver om. Allra svårast är det förstås om man ska lyssna till dem själva, som sällan vill kalla sig ”främlingsfientliga” eller ”populister”, eller för den delen ”höger”.

Vad som är ”extremt” varierar förstås från plats till plats och från tid till tid. Hur etablerat måste ett parti bli för att åsikter som tidigare framstått som extrema ska bli vardagliga, mainstream? Där är svängningarna i europeisk historia påtagliga. Fast är ”populism” ett särskilt mycket lättare begrepp egentligen? Var går gränsen mellan populism och demokrati?

Lodenius fångar det inte minst i titeln Vi säger vad du tänker. Det där anspråket på att på något sätt stå närmare folket än alla andra demokratiskt valda partier. Säga sanningen. Slå mot överheten, eliten, etablissemanget, pk-maffian. ”Populistpartier präglas av en starkt antipolitisk hållning”, skriver Lodenius. ”De tenderar att vara fientligt inställda till representativ politik och föreslår ofta olika former av direkt demokrati, som folkomröstningar.” Det finns redan i namnet på den grupp i EU-parlamentet som bland andra SD tillhör: Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD).

Avsnitten om just de olika populistpartiernas samverkan på internationell nivå hör till bokens intressantaste, tycker jag. Det finns ingen självklar grupp för dem alla – somliga är ännu grupplösa – och de har långt ifrån alltid lätt att komma överens. Ibland är det viktigt för hemmaopinionen att ta avstånd från partier som anses mer extrema. Ibland är det kanske snarare kommunikationen och förmågan att foga samman stormaktsvisionerna med varandra som brister.

Också partiernas bakgrunder går förstås isär. Somliga har sina rötter i utpräglade extremistmiljöer, andra i radikal liberalism och skattesänkariver och ytterligare några i djup konservatism. Inte sällan förenas personer och idéer från alla möjliga håll, och det är rätt fascinerande hur det kan gå ihop. Inte minst de norska och danska populistpartiernas historia fångar mig i Vi säger vad du tänker – jag var inte ens medveten om att jag inte kände till särskilt mycket om dem.

I andra delar vet jag inte riktigt varför jag ska läsa ännu en bok om de här partierna. Som författaren själv påpekar finns det mängder. Själv vill hon bland annat vara mer lättillgänglig och det är hon kanske delvis, men boken hade behövt korrekturläsas en vända till, och framför allt verkar dispositionen inte riktigt färdig (ett intryck som stärks av att vissa kapitel saknas i innehållsförteckningen). Helhetsintrycket bli därför bitvis rörigt – ibland tänker jag till och med att det är det för att dölja att vi får veta så lite om stora delar av främst Östeuropa – och lever inte alldeles upp till titelns löfte om en europeisk överblick.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Eurokrati och postdemokrati
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”

Ja – och ett stort fett nja. En viktig men numera bortglömd, eller kanske snarare förträngd, beståndsdel var också det europeiska koloniala projektet, enligt Peo Hansen och Stefan Jonsson. Det gäller inte minst Frankrikes och Belgiens beslutsamhet att behålla sina kolonier, och Västtysklands vilja att på något sätt kompensera för det som förlorats efter kriget.

I Asien hade det gått snabbt utför, men kolonierna i Afrika ville man verkligen inte släppa. Istället föreställde man sig ”Eurafrika” som en tredje stormakt, mellan det amerikanska och det sovjetiska blocket. Att hålla ihop (väst-)Europa och hjälpas åt att förvalta de kvarvarande kolonierna på bästa sätt var den enda möjligheten att inte gå under mellan öst- och västblocken, tänkte man sig. Europa och Afrika behövde varandra – fast kanske inte precis på lika villkor.

Nej, när de afrikanska kolonierna skulle ”associeras” till det blivande EU var det förstås en fråga att lösa de europeiska medlemmarna emellan. Europa behövde kanske Afrikas stora naturresurser, men Afrika behövde det vita Europas överlägsna utveckling och styrning. Tänkte man sig.

Hansens och Jonssons bok är en detaljerad skildring av den här debatten kring 1900-talets mitt. Den är väl underbyggd och påläst, men kanske också väl detaljerad för att bli riktigt njutbar för den allmänintresserade. Det är helt enkelt lätt att gå vilse bland alla gubbar och fördrag. En något annan struktur kunde också gett läsningen ett annat driv, men i grunden är det förstås en viktig påminnelse om vårt allt annat än ärofulla europeiska förflutna.

Fastän jag nog borde veta bättre är det förbluffande att se hur levande kolonialismen var ännu i slutet av 1950- och början av 60-talet. Man planerade långsiktigt för investeringar (militära och industriella) i ”de utomliggande länderna och territorierna” och vägrade, trots såväl uppenbara problem i Algeriet som påtryckningar från ett alltmer antikolonialt FN, att inse att kolonialismens dagar var (nåja, rester finns ju faktiskt fortfarande kvar) räknade. Och man var kränkta.

Vad FN:s hållning innebar var ”i själva verket ett försök att göras den vite mannen till ett villebråd”, klagade Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak, till exempel. ”Den vite mannen ska lämnas försvarslös, han ska berövas möjlighet att föra sin talan, han ska lämnas hjälplös.” Så orättvist att inte få alla möjlig hjälp att behålla sina surt förvärvade underkuvade folk och landområden! Känns det inte lika mycket som 1800-talet och som något du läste på ett nätforum precis häromdagen?

Similar Posts:

• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Reflektioner om Europa och EU
• Fel premiss får helheten att halta

Med sitt mångåriga journalistiska arbete, och kännedom om Ukraina och regionerna runtomkring, är Anna-Lena Laurén en person som jag känner fullt förtroende för när hon berättar om sina egna upplevelser av den ännu pågående konflikten i Ukraina.

Som alltid när det gäller pågående krig och konflikter är det svårt att bilda sig en bredare uppfattning endast baserad på nyhetsrapportering. Det krävs en annan typ av röst, en röst som kan förklara varför det blev just så här just där. En bok och lite förfluten tid är till god hjälp för den förståelsen.

Ukraina Gränslandet är uppbyggd av Lauréns reportage ifrån Kiev, Donbass och Krim, varvat med Peter Lodenius mer historiskt förklarande kapitel. Och onekligen behövs båda infallsvinklarna för att kunna förstå vad det handlar om egentligen. Ukraina som nationalstat inrymmer så väldigt många skilda kulturer och attityder.

Euromajdan är alltings början, eller i alla fall den väpnade konfliktens början. En demonstration på frihetstorget i Kiev i protest mot att president Janukovytj inte vill acceptera EU:s krav för ett Ukrainskt närmande till EU. Denna demonstration ändrar karaktär när regimstyrkor beväpnade slår tillbaka mot dessa till en början fredliga demonstrationer. Demonstrationerna börjar då istället handla om att Ukrainarnas hopp om att närma sig ett mer demokratiskt, rättssäkert styrelseskick gått förlorat.

Sedan accelererar allting. Oroligheterna sprider sig, och Rysslands propagandamaskin vilar inte på hanen. Ukrainas tunga industriella område, Donbass, i öster blir händelsernas centrum. Vad konflikten nu handlar om blir mer och mer uppenbart. Ukraina ligger mellan Europa och Ryssland och är en bricka i spelet mellan väst och öst.

Helt plötsligt invaderar och annekterar Ryssland Krimhalvön. Ja, en regelrätt invasion faktiskt. En oönskad närvaro av ett främmande lands militära styrkor med syfte att överta en bit av nationens territorium. En oundviklig händelse, då Ryssland vill ha sin flottbas kvar i Sevastopol (enligt avtal hyr Ryssland flottbasen i Sevastopol av Ukraina till 2042) utan att EU eller någon annan (läs: NATO) ska kunna komma att hota den.

Allt det här levandegörs av Lauréns skildringar av möten med människorna som befolkar de olika områdena. Bilden som tecknas är den av ett mångkulturellt Ukraina, med flera olika utgångspunkter. Men det som framstår tydligt är att det mycket handlar om hur Ukraina skall förhålla sig till framtiden. Många vill bort från Sovjetnostalgin och önskar en mer demokratisk framtid för sitt land. Andra är mer pragmatiska och ser vad Putin lägger upp på förhandlingsbordet.

Det är svårt för mig, medborgare i en gammal demokrati, att förstå vad Sovjetnostalgin har att erbjuda långsiktigt. Men Ryssland erbjuder ju någonting reellt. Bra priser på gas, och ett lån utan fjolliga krav på transparens. Det EU erbjuder har inga kortsiktiga förmåner.

Jag kommer att följa utvecklingen i Ukraina, förhoppningsvis via Anna-Lena Laurén. Eftersom Ukraina är ett stort grannland är det enormt viktigt att se åt vilket håll det lutar. Och om Sverige som nation återigen borde rädas den ryska björnen.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Det är komplicerat
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Better the devil you know
• ”Vem var den där maskerade mannen?”

Varför? Ja, familjen är ju romer. Attacken mot dem var en i en hel rad attentat mot slumpvis utvalda romer, utförda av en utbrytargrupp från numera förbjudna Ungerska gardet, kopplade till det fascistiska partiet Jobbik, som vid valet i våras fick drygt 20 procent av rösterna. Och det där med ”numera förbjudna” behöver man inte ta så hårt på. Det ser bra ut på papper, att plocka fram vid internationell kritik, men det finns gott om andra, liknande organisationer med samma agenda. Nya ungerska gardet, till exempel.

Grejen är att journalisten Gabriel Byström öppnar sin bok Tystnadens triumf med den där mordscenen med koppling till Jobbik – och därefter konstaterar han att Jobbik, det förmodligen mest beryktade partiet utomlands, inte ens är det största problemet. För det är inte Jobbik som har makten, även om de tycks fungera som den mest livskraftiga konkurrenten till regerande Fidesz.

Fidesz beskrivs av statsvetare som stående till höger om Sverigedemokraterna. De fick vid valet 2010 två tredjedelar av rösterna, vilket gav dem den kvalificerade majoritet som behövs för att göra om grundlagar och bland mycket annat se till att få lika stor majoritet i årets val. Genom att göra om valsystemet behåller man tvåtredjedelsmajoriteten, trots att man 2014 faktiskt fick under hälften av rösterna. Dessutom har man infört dubbla medborgarskap för ungrare som sedan Trianonfördraget 1920 hamnat utanför Ungerns gränser (ja, drömmen om Storungern är i hög grad levande), och för dessa har det inte bara blivit betydligt lättare att rösta än för andra utlandsungrare – de som röstar gör det till 95 procent på Fidesz.

Byströms bok är som en katalog över en enormt skrämmande utveckling. Eller, det beror förstås på var man står politiskt. Högerextremister i Europa följer ju Ungern med både intresse och entusiasm, men också kollegorna i EU-partigruppen EPP, där svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, gör sitt för att dämpa kritiken. Inte minst den före detta sverigedemokraten Erik Almqvist, som efter järnrörsskandalen utvandrat till Ungern, rapporterar förnöjt därifrån. Så visst kan man också tolka Fidesz framgångar som en grundkurs i hur man behåller makten, vänder samhällsgrupper mot varandra, omtolkar det förflutna och systematiskt tystar oppositionen.

Byström skildrar det i alla fall konkret och levande, inte minst genom ett rikligt intervjumaterial med politiker, journalister och vanliga medborgare. Att jag däremot inte faller pladask för hans språk, utan hakar upp mig särskilt på meningsbyggnaden, känns som en liten invändning i sammanhanget. Tystnadens triumf är en ofta läskig, hela tiden angelägen lägesrapport.

Similar Posts:

• 1984 på riktigt?
• Konsten finns i underströmmarna
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Syns inte, finns inte?
• Högerradikalerna på vår bakgård

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa

Nationalekonomen Stefan de Vylder har alltid varit skeptisk till EMU som konstruktion, och var aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen 2003. Men i den här boken vill han presentera en saklig bild av förloppet och faller inte i ”vad var det jag sa”-fällan. Visst märks det klart och tydligt var han står, men eftersom jag finner hans ton tilltalande så upplever jag dessa mer personliga instick snarare som en tillgång för boken än tvärtom. Den är ganska faktatung, så hans personliga analyser och reflektioner kring olika händelser gör det hela lättare att ta in.

Boken är indelad i nio kapitel som avhandlar historik, fasta växelkurser och valutaunioner, vägen från global finanskris via eurokris till skuldkris, krishanteringen, den svenska eurodebatten, en ny världsordning, krisens kostnader och ett eventuellt slut på EMU. Innehållet är väl sammansatt och skapar övergripande förståelse för eurokrisens olika komponenter.

Inneboende i texten ligger det även något som liknar en grundkurs i nationalekonomi. Ett mycket pedagogiskt upplägg som uppskattas av en läsare som jag själv, med ringa kunskaper i ämnet. De finansiella lappkasten blir förklarade på ett sätt som gör det komplicerade begripligt. Även om jag kanske inte kan förklara det vidare till tredje person, så förstår jag under läsningen hur eurozonens ekonomi fungerar. Eller inte fungerar kanske är mer korrekt.

Det här är en oerhört sorglig historia. Så här i retrospektiv blir det så uppenbart att projekt EMU drog igång på tok för tidigt. Det verkar heller inte ha funnits någon samsyn överhuvudtaget på hur projektet skulle skötas. Något av det mest upprörande är hur spelreglerna hela tiden ändrats under gång. Så som EMU såg ut vid tidpunkten för vår folkomröstning ser det definitivt inte ut idag. EMU har utvecklats till ett missfoster som sätter demokratin på undantag. Det smygs igenom hårresande regeländringar på högst tvivelaktiga sätt. Det som borde vara en paranoid villfarelse verkar nu vara en högst plausibel realitet. Eurozonens stater skall tvingas in en gemensam överstatlig finanspolitisk union.

Den som är intresserad av händelseutvecklingen efter att denna bok skrevs, kan med fördel ladda ner en rapport vid namn Eurokrisen och finanspakten. Där tar de Vylder sig an EU:s finanspakt som Sverige uppenbarligen har gått med i. Mycket störande läsning. Skriften är utgiven av Forum för EU-debatt, en mycket intressant tankesmedja vars syfte är att kritiskt granska EU från samhällsekonomiska och demokratiska utgångspunkter och där de Vylder ingår i styrelsen.

För den som vill få en större helhetsbild av eurokrisen än vad nyhetsrapporteringar erbjuder är Eurokrisen en bra början. Kapitlet om krishanteringen är speciellt intressant. Det är läsning som upprör och berör på så många plan. Boken kom ut 2012 och har alltså getts ut i pocket nu under 2013, vilket är alldeles utmärkt. Det här är en bok som bör läsas. Placera den gärna i kioskerna på tågstationer, flygplatser och bussterminaler. Läsning av Eurokrisen är väl investerade timmar.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Finanskrisen förklarad
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

En tragedi i tre akter alltså. Berättelsen om eurokrisen äger i mångt och mycket samma dramaturgi som den klassiska grekiska tragedin, och Norberg illustrerar detta genom att förklara krisens faser genom definitionerna hybris (arrogans), ate (dåraktighet) och nemesis (undergång). Men om det inte vore för att det som står i boken faktiskt har hänt och verkligen är en tragedi, skulle jag nog snarare kalla den för en ekonomisk thriller. Sällan framkallar texter om statsfinanser sådana rysningar och har en sådan nerv.

Norberg börjar med att ta oss med till ett barnhem i Aten och det är en fruktansvärd verklighet vi möter. Sedan fortsätter boken i ett rasande tempo och läsaren får åka på en resa genom eurozonens komplexa finansiella sammanhang. Det är en oupphörligt fascinerande resa och Norberg behandlar ämnet med ett elegant och tydligt språk. Jag kan inte lägga boken ifrån mig, måste veta vad som skett.

I boken berättas om det gravt osunda förhållande mellan banker, stater, finansinstitut och politik som har rått, och som råder i eurozonen. Naturliga händelser i en fri ekonomi, såsom att banker går i konkurs för att de har tagit enorma risker, har inte kunnat hända på grund av politisk rädsla. Istället har skattebetalarna fått ta smällen och bankerna fortsätter att ta sinnessjuka risker i en evig karusell. Den fria marknadens ordning är brutalt stympad och ingen investerare verkar behöva ta ansvar för sina felplaceringar. Däremot går det alldeles utmärkt att behålla sina miljardvinster i bättre tider. En systemviktig bank har fått ett värde högre än någonsin det mänskliga. Ord som anständighet och moral känns väldigt avlägsna i EMU-projektet.

Naturligtvis är det lätt att sitta med facit i hand och se vad som gjordes fel, men när hela EMU består av från början inbyggda konflikter och luddiga regler som kan brytas när som helst, önskar man ju att någon hade dragit i handbromsen och sagt : ”Stopp nu! Vi håller an med projektet tills vi har rett ut hur vi ska ha det.” Men nu sitter vi här och kan inte göra så mycket åt det som varit, utan försöka se vad som kan göras istället.

De senaste fyra åren var inte ödesbestämda. Tänk om EU t ex hade tagit sina egna fördrag på allvar och eurozonen hade upprätthållit valutans regelverk. Tänk om de hade trott sina ord om marknadsekonomi och om att alla parter har ansvar för sina handlingar och får leva med konsekvenserna av dem. Det må låta verklighetsfrämmande, men vi kan i alla fall göra ett tankeexperiment

I slutet av boken målar Norberg upp ett alternativt scenario. Ett där bankrutta stater går i konkurs och tvingas sanera sin ekonomi för att sedan kunna återhämta sig. Där signaler skickas till länder på fallrepet att ingen kommer att betala dina skulder åt dig. Där kreditgivare får ta sina förluster likväl som sina vinster. Dessa och andra ekonomiska självklarheter kanske möjligtvis kan bli eurozonens nästa strategi. Nu när alla dåliga alternativ redan är prövade kan det vara dags att testa några bra.

Jag har ingen aning om huruvida krisen är över eller inte. Tydligen finns det tecken på återhämtning, men vad som helst verkar kunna hända fortfarande. Om det sedan blir en överstatlig union med finanspolitik styrd av icke-folkvalda ekonomer i Bryssel, eller en fri marknadsekonomi återstår att se.

Similar Posts:

• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Reflektioner om Europa och EU
• Syns inte, finns inte?

Euron. Det räcker med att titta på en euro-peng idag för att jag ska drabbas av framtidsångest. Krisen i eurozonen är alltför omfattande för att jag ska mäkta greppa den. Det spelar ingen roll hur mycket dags- och samhällspress jag läser, jag blir bara om möjligt än mer förvirrad, och vågar knappt läsa Andreas Cervenkas domedagsblogg i Svenska Dagbladet längre. Hur kunde det bli så här? Det måste ju ha funnits uppenbara varningstecken? Så när jag får Historien om euron i min hand tänker jag, skönt, kunskap är bästa botemedlet mot rädsla, och börjar läsa med en förhoppning att information om vad som lett fram till EMU-samarbetet kan ge mig en ledtråd till hur stabilt eller instabilt läget faktiskt är.

På baksidetexten till den här boken står det: ”Lars Lundberg presenterar på ett seriöst men ändå lättillgängligt sätt valutasamarbetet.” Det fick mig att tro att boken vände sig till människor som, likt jag själv, inte har direkt koll på ekonomiska termer och valutapolitik. Riktigt så var det tyvärr inte. Detta är fakta staplade på fakta med årtal, namn på politiker och valutatermer som inte gör mycket mer för mig än framkallar svåra gäspningar. Och ja, jag somnar i soffan efter femtio sidor ungefär.

Jag kan känna att det är lite orättvist av mig att inte tycka om den här boken. Lundberg har verkligen gjort en gedigen sammanställning över hela EMU-processen fram till Maastrichtfördraget, och jag önskar att jag kunde tillgodogöra mig all den fakta jag läser. En person som redan är lite insatt eller har förkunskaper kan nog glädjas åt boken på ett helt annat sätt.

Det skall sägas att inte allt rinner av mig, viss information fastnar, och det är den som är presenterad i mer berättande form. Det är intressant att läsa om Frankrikes, Tysklands, Italiens och Storbritanniens ekonomiska historia vad gäller Europa, och deras respektive motiv inför förhandlingarna. Och om jag skalar av för mig överflödig fakta, kan jag skönja den stora berättelsen om ett Europa som försöker att enas efter två världskrig, kalla kriget och murens fall. Jag förstår rädslan för ett för starkt Tyskland, och Tysklands politiska vilja att offra den hårda D-marken. Något som sticker ut och fångar mitt intresse är Tysklands ståndpunkt att EMU skulle vara hållbart endast om de deltagande länderna hade samma eller liknande ekonomisk utveckling. EMU måste byggas på en gemensam Stabilitätskultur. Och Stabilitets- och tillväxtpakten är det mest betydande tillägget i EMU efter Maastrichtfördraget. Så här i efterhand kan man ju tycka att de andra staterna borde ha lyssnat mer på Tyskland.

En fin grej med boken är att jag stiftar bekantskap med personer som haft stor betydelse för Europas enande. Européer i hjärtat helt enkelt, med en dröm om ett Europa utan konflikter, enade och solidariska stater med gränserna öppna inför varandra. Jean Monnet (1888-1979), vars namn finns med i bokens titel, var en sådan visionär, och den person som betytt mest för den europeiska integrationen. Ny kunskap för mig.

Tidigare försök till europeiskt valutasammarbete har alla havererat på grund av att det inte funnits någon politisk union som verkat samtidigt. Läget inför EMU var att det fanns en vilja till politiskt samarbete mellan staterna som gick långt utöver det monetära. Men där fanns ju naturligtvis också problematiken med en nationalstatsstruktur kontra ett gemensamt valutaansvar. Detta formuleras (1997) av den tyske tidigare chefen för Bundesbank, Hans Tietmeyer:

I en valutaunion kan inget land själv nå och behålla stabilitet. Lika lite kan enbart en övernationell valuta varaktigt binda samman, om politik och ekonomi i deltagarländerna löper ifrån varandra. Det skulle ställa en gemensam europeisk penningpolitik inför risken att brista. Valutaunionen kan inte ersätta den interna stabilitetspolitikens förmåga och den politiska viljan till varaktig bindning – i synnerhet i tider av ekonomiska spänningar.

Tyskland alltså. Stabilitätskultur. Hade varit bra.

Nej, jag är ledsen, Lars Lundberg. Det här var fel bok att läsa för mig. Men du har fått mig att skriva upp två andra böcker på min läslista, Eurokrasch av Johan Norberg och Eurokrisen av Stefan de Vylder.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Vita kränkta män bakom EU
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Det skulle aldrig kunna hända oss?