Eugen Ruge "Follower"

Björn Waller — Fri, 12 Oct 2018 22:00:23 +0000

Ni vet känslan när man är en Riktig Författare (som etablerat av den utmärkta debuten Den tid då ljuset avtar) men vill skriva något som bara pekar på allt man stör sig på i dagens samhälle? Vad gör man? Jo, man skriver förstås Sajens Ficktion! Det är ju inte en genre som någon med verklig talang eller idéer någonsin besökt, så där kan man bara kliva in och dominera genom att skriva Satir som utspelar sig 40 år in i framtiden.

Alltså får vi här tillbringa ungefär 200 sidor med Nio Schultz (jo, han heter ”Nio” på tyska också, den stackars översättaren är oskyldig), på väg till ett viktigt affärsmöte i Kina en fejkblå höstdag anno 2055. Nio lever i en värld av Twitter, Second Life och PK-lingo (ja, självklart har inget egentligen ändrats sedan Ruges uppfattning om 2015). Han försöker ta sig igenom dagen men lever i en konstant distraherad självcensur som den stackars vita heterosexuella cisman han är, och i jakten på att ta reda på vad en negerkyss (negerboll på tyska) egentligen var för något spårar hans dag ur fullständigt. (Nej, jag skämtar inte, det är handlingen.)

Här finns alltså alla hitsen man kan förvänta sig av en 65-årig gubbe som ska skriva om allt som är fel i samhället: ”Gå ut och andas lite frisk luft i stället för att glo på din skärm”, ”om man inte får säga neger längre blir våra barn aningslösa idioter”, ”på min tid var man bög eller inte men man höll käft om det”, ”jävla fruntimmer som inte vill stanna hemma med barnen”, ”snart får man inte kalla en zigenarschnitzel för zigenarschnitzel längre”, ”hur fan tror du du ska förändra världen med en tocken där haschtagg”…

Ja, jag blir frustrerad av den här romanen, inte minst som jag ju faktiskt gillade debuten. Och det är inte det att vårt välmenande men ibland överspända idpol-brandnamesamhälle inte kunde förtjäna en satir eller två. Men Follower är inte bara fantasilös som science fiction, den är en trubbig satir. Ruge plockar upp enstaka ord han uppfattat i mediebruset och upprepar dem på ett sätt som får mig att tro att hans redaktör fick lägga flera dagar bara på att redigera bort alla gråtskrattsmileys ur texten (”Tyskland styrs av en transsexuell jude! Fattar ni vad fånigt!” (Återigen, detta är ett faktiskt exempel ur boken.)). Alla försök till djupare resonemang eller förståelse eller argument flyter bort på en aldrig sinande ström av föraktfull självtillräcklighet. Och det är så synd, för Ruge kan skriva och när han någon gång släpper sargen och bara skildrar en människa som gått vilse i ett informationsflöde han inte kan kontrollera blixtrar romanen till i någon sida. Men jämför med hur mycket mer insatt den 20 år äldre urludditen Thomas Pynchon är i Bleeding Edge, eller hur Anna Starobinets spekulerar runt en sociala medier-framtid i Den levande, och Ruge faller platt. Ironiskt nog blir det en roman om sociala medier som kanske skulle förblivit ett gnälligt Facebookinlägg.

Eugen Ruge "Den tid då ljuset avtar"

Björn Waller — Mon, 24 Oct 2016 22:00:28 +0000

Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som sveptes med i historiens flodvåg och inte kunde göra mycket åt det?

Den tid då ljuset avtar handlar inte om Günter Schabowski, men om människor som kanske inte är olika honom. En sån där maffig, stort uppslagen släktkrönika som bara måste skrivas i länder som gått igenom så många olika dramatiskt olika identiteter på ett drygt sekel. Fyra generationer DDR-medborgare Umnitzer tar oss från kejsarens söndagspromenader till Hitler och Stalin, till kommunisttidens självgoda grådask, och till en osäker Frihet^TM. I centrum en födelsedagsfest: den 90-årige Wilhelm Umnitzer som efter ett liv i DDRs och socialismens tjänst nu ska behängas med fler medaljer för sin del i den eviga kampen, ovetande om att murens fall bara är ett par veckor bort. Runt honom kretsar hans fru, som egentligen gjort allt jobbet ända sedan exilen på 40-talet men aldrig fått någon respekt av grabbgängen som talar om jämställdhet; hennes son (den son som överlevde kriget), partitrogen historiker trots tiden i Gulag, och hans ryska fru som aldrig kan bli ”riktig” tyska så Brudervolk hon är; deras son, den rastlöse som alltid drömt om rockmusik och jeans och precis flytt till väst på jakt efter ett hem, och hans ex som han kastade bort med allt annat; och deras son, som ska förväntas växa upp och bli en positiv medborgare i det normala demokratiska landet.

Jo, det är väldigt mycket han ska ha in, Ruge. Och som han gör det. I skutt fram och tillbaka i tid och rum, från 1952 till 2001, från Berlin till Mexico till Uralbergen, spårar han 1900-talet från revolutioner till diktaturer till fallande skyskrapor genom ögonen på alla sina figurer, alla med sina skygglappar och idéer om hur världen ska kunna förbättras och livet ska levas, och sina bortförklaringar för de människooffer som utövas både på mexikanska pyramider och i slutna partimöten. Han målar upp de 40 åren i DDR i fokuserade detaljbilder, i Orwellska krumbukter för att tänka bort det som inte ska tänkas, i sjaskiga kaféer i ett snöigt Berlin, i skakiga utflykter i plastiga Trabanter, i stekoset från potatis som blandas med rysk konjak. Historiens strida ström, med människans alla hopp och korruptioner, ligger hela tiden precis under den prydliga civiliserade ytan, och nog sveps de med men inte är de passiva. Och för varje gång han återvänder till den där 90-årsfesten får vi ytterligare en kalejdoskopbild av vad som händer, ytterligare en röst att lägga till kören (får jag referera till Svetlana Aleksijevitj igen?) och ytterligare en vinkling på den historia läsaren kanske tror att hen förstått redan innan.

Vi vill ju gärna tro att historien rör sig i enkla hopp. Första världskriget, andra världskriget, diktaturen, murens fall, 9/11, som om varje milstolpe skapade en helt ny värld med nya förutsättningar; som om vi med varje ny era fick ansvarsfrihet för det vi gjorde och det vi underlät att göra i de tidigare; det var då, därtill var vi nödda och tvungna, nu är det en annan tid. Vi pekar ut skurkarna och hjältarna, vi avskriver ismerna, präntar ner historien och slår igen boken och börjar på nästa. Det är bara en av de många livslögner som Ruge klär av här. Det är en sådan där roman som man kan sticka näsan i och känna doften av en värld som försvunnit, men som aldrig låter en glömma att visst känns mycket fortfarande igen…?

dagensbok.com » Eugen Ruge

Eugen Ruge "Follower"

Similar Posts:

Eugen Ruge "Den tid då ljuset avtar"

Similar Posts: