I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Tunneln, först utgiven 1948, tidigare översatt till svenska, men nu nyöversatt och utgiven i Lind & Co:s förträffliga klassikerserie, är en destillerad betraktelse över dessa frågor. Eller ja, betraktelse är kanske fel ord. Kanske stormvind är ett bättre ord. Den svenska utgåvan rymmer knappt 120 sidor, men på dessa sidor ryms en historia som många andra författare skulle tagit betydligt längre tid på sig att skildra. Det gör också att historien blir komprimerad – även om jag inte upplever att den på samma sätt är koncentrerad. Det är inte någon fullständig historia, utan mer brottstycken av upplevelser. Det gör också att man kommer huvudpersonens karaktär mycket nära. Den i viss mån omvända kronologin – att man redan från första sidan vet hur romanen kommer sluta, stör inte på något sätt utan bidrar snarare till att skapa mer spänning åt händelseförloppet.

Det handlar om konstnären Juan Pablo Castel som ställer ut sin konst på ett galleri. En dag märker han att en av besökarna (vi får senare veta hennes namn: Maria Iribarne) betraktar en detalj på en tavla som alla andra förbisett. Hon verkar vara den enda som helt förstår hans konst, och i förlängningen honom själv. När hon gått kan han inte sluta tänka på henne. Efter en tid möts de igen av en slump och inleder ett lätt surrealistiskt förhållande, som snabbt från Juan Pablos sida utvecklas till en besatthet och ett kontrollbehov som vida överstiger den lycka och glädje han kan få ut av sin kärlek till Maria. Det kan bara sluta på ett sätt. Det mest fascinerande med händelseförloppet är hur Juan Pablo blir allt mer kontrollerande och hur skickligt detta registreras av Sabato. Det är psykologisk karaktärsteckning på hög nivå.

Peter Landelius har översatt Tunneln och även skrivit ett efterord. Det är kanske lite ofokuserat, men gör en del intressanta jämförelser med andra samtida författare – bland dem Albert Camus. Uppenbarligen var Camus imponerad av Tunneln. Och det finns någon likhet mellan huvudpersonen i Tunneln, Juan Pablo, och huvudpersonen i en av Camus främsta romaner, Främlingen, Mersault. Båda är på ett påtagligt sätt alienerade inför sin omgivning; de förstår inte sammanhanget och känner inget samband mellan sina egna liv och andras. För Juan Pablo blir detta ju tydligt i hur han upplever sin relation med kvinnan han träffat, Iribarne. Han blir snabbt besatt av henne, förföljer henne, misstänker henne för otrohet, överanalyserar vartenda ord hon säger, vartenda steg hon tar. På detta sätt saknar hans relation till henne, och i förlängningen till omvärlden, alla proportioner. Men skillnaden mellan Juan Pablo och huvudpersonen i Främligen, Mersault, är den att Mersault är fullständigt likgiltig inför sin omgivning. Inte ens det mord som är romanens peripeti och som han helt likgiltig begår får honom att ändra sig. Juan Pablo i Tunneln beter sig på precis motsatt sätt: varje steg som Iribarne tar och varje andetag som hon drar angår honom intill vansinnets gräns. På detta sätt är han som en hyperaktiv datacentral som inte kan sortera all information utan suger in allt som ett svart hål och till slut riskerar att implodera av alla känslor.

Men implosionen uteblir. Istället kommer explosionen. Juan Pablo kan inte leva med en kvinna som han inte har fullständig kontroll över. Att han inte kan ha denna fullständiga kontroll säger sig självt – då vore de ju inte två enskilda individer med olika viljor, utan en och samma person. Slutet blir våldsamt. Hur våldsamt skall jag dock inte avslöja här. Läs själva.

Similar Posts:

• Raljerande barmonolog
• En bok att älska eller hata
• ”Min bror är död”
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel