Studenten Zachary Ezra Rawlins råkar hitta en märklig liten volym i en av universitetsbibliotekets hyllor och sedan han börjat läsa den finns det ingen återvändo. Det är en mycket gammal bok men en av historierna den innehåller handlar om honom. Han försöker ta reda på hur det kan komma sig och samtidigt verkar det som om någon mer är ute efter boken. Ledtrådarna han finner för honom till en litterär maskerad i New York och så småningom till ett underjordiskt bibliotek, en labyrint fylld med historier, en veritabel dröm för en läsare – om det inte vore för att dess existens är i fara.

Och så förgrenar de sig, historierna. Rötterna slingrar sig allt djupare, stammen växer sig kraftig och grenarna sträcker sig åt alla håll. Löven vecklar ut sig och söker ljuset, ännu oskrivna blad, inte som pappersarken fyllda av trycksvärta utplacerad i mönster som slumpen inte skulle kunna åstadkomma ens på miljontals försök.

Det är tusen kinesiska askar med nya berättelser som vrider sig kring, går in i och om varandra. Det är berättelsernas makt att besvärja liv och död, arketypernas förmåga att ständigt bära med sig alla tider.

Jag sveps in och sveps med i ett lyckligt rus och känslan av att befinna sig i något oändligt, i händerna på någon vars fantasi saknar gränser. Det är kärleken till litteraturen, den muntligt traderade och den skrivna, som flödar över sidorna, som spinns till ett nät, som gnistrar som diamanter.

Det är så många bilder att det är överväldigande, så detaljerat i beskrivningarna av det visuella att jag, som vanligen ser det jag läser framför mig som en film, nästan helt glömmer bort att jag läser och när jag tillfälligt lämnar boken är det med viss förundran jag betraktar sidorna, mina målade dörrar till en annan värld.

Det är en bok jag (nästan) skulle döda för att ha skrivit. En bok som befäster berättandets suveränitet. En bok att bära med sig i en verklighet där sagorna är alltför få.

Similar Posts:

• Det var en gång Â…
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• En hyllning till folkbiblioteket
• Han har samlat böcker i femtio år
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling

Det är Celia som ska spela spelet, mot mister A. H—s elev Marco. Och det är detta spel som är utgångspunkten för Erin Morgensterns debutroman Nattens cirkus. Men mycket snart byggs intrigen ut och handlar inte bara om Celia och Marco, utan om cirkusen. Den blir nästan en sorts kollektivroman, där mängder av personers öden vävs samman till en komplicerad och detaljerad värld där gränsen mellan dröm och verklighet är allt annat än självklar.

Det lite mer magiska än realistiska i romanen påminner mig ibland om Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga – där Zafons fantastiska Barcelonamiljö (som är nästan lika mycket huvudperson som huvudpersonerna) ersatts av cirkusens många olika tält – för det här är ingen vanlig cirkus så som vi är vana vid den, det är snarare som ett tivoli där attraktionerna inte är karuseller utan tält med akrobater, trollkarlar och ormmänniskor. Ibland påminns jag istället om Roald Dahls drömvärldar, eller Harry Potters magiska skola, och jag tänker mig Nattens cirkus som något av en barnbok för vuxna.

Jag funderar i början mycket på budskap. Vad vill romanen säga? Är det en viktig roman? Eller är det bara underhållning? Nej, blir svaret på båda frågorna. Det finns ingen tydlig, för samhället Viktig Fråga som behandlas. Men, den är fascinerande och fängslande, och efter ett tag glömmer jag bort att fundera över vad det är boken egentligen vill säga mig, och njuter istället i fulla drag av den svartvita cirkusen, den magiska miljön och de ibland djupa funderingarna som ligger som en dimma (det är mycket dimmor i boken) över den intrikata intrigen.

Miljöbeskrivningsporr är kanske ett vulgärt namn, men ibland känns det nästan som om författaren, och jag som läsare med henne, njuter av miljöerna på ett nästan oanständigt sätt. Längtan efter något annorlunda, längtan bort från det vanliga, är ett centralt motiv i romanen, men kanske ännu mer centralt som motiv för skrivandet och läsandet av boken. I kapitlen som handlar om pojken Baileys bakgrund på en amerikansk bondgård blir det nästan lite för mycket, det blir ett förakt för det vardagliga som är på gränsen till elitistiskt. Men annars är det mest bara fantastiskt och fascinerande.

”Vi kan inte känna gallret annat än om vi försöker komma ut”, säger Celia en gång till Marco när de talar om det svårbeskrivna spelet. Det är en mening som är central i boken. Inte bara som beskrivning av den tävling som de båda ofrivilligt vigt sina liv åt och som inte kan avslutas förrän någon av dem dör, utan åt hela tanken kring vardag, det liv vi lever och den värld vi lever ut. Det skulle kunna vara beskrivningen av en politisk diktatur, men lika gärna av i princip vilket samhälle som helst, för alla människor, i verkligheten och Morgensterns bok, är fängslade på något sätt, det finns ingen riktig frihet. Men innanför gallret kan vi ändå leva lyckliga, det beror bara på vilka vi är tillsammans med. Här – i den slutepisod som innebär att lyckan är att bli fångad – problematiseras friheten som idealförhållande på ett ganska intressant sätt.

Ett annat intressant tema i romanen är kärleken. Fienderna Celia och Marco är ohjälpligt förälskade i varandra. De måste slåss, den ena kan inte överleva annat än på den andras bekostnad. Samtidigt kan de inte leva utan varandra. Något som alla som någon gång varit kära (kanske framförallt olyckligt kära) kan relatera till.

Det här är en bok om magi. Men magin kallas inte alltid magi. Oftast kallas den manipulation. Och på samma sätt som Celia och Marco manipulerar sin omvärld att se saker som inte finns manipulerar författaren läsaren till samma sak. Historier och berättande är i slutändan den verkliga magin. När mister A. H— frågar Widget, en av de andra personer som är bland de viktigare i romanen ”Vad gör ni med er begåvning?” svarar Widget: ”Jag berättar historier.” På så sätt blir hela romanen på sätt och vis en hyllning till sig själv, till berättandet.

Jag kommer aldrig på exakt vilken Viktig Fråga romanen vill ta upp. Men det gör inget. Dess oförutsägbarhet, de många olika filosofiska frågor den väcker och den fantastiska stämning den försätter mig i är helt tillräcklig för att få mig smått förälskad.

Similar Posts:

• Cirkus i närbild
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Blodig vänskap
• I manegen står en clown
• En sång om längtan till havet