Jag lever i ett lugnt land på tillbakagång, där den sociala rörligheten är begränsad. Jag är född i en borgerlig familj i sextonde arrondissementet och har blivit en borgerlig bohem i det tionde. [...] Limonov däremot har varit ligist i Ukraina, idol i den sovjetiska undergroundrörelsen, först hemlös, sedan betjänt åt en miljardär på Manhattan, hyllad författare i Paris, förlorad soldat på Balkan och är nu en karismatisk ålderman i ett parti bestående av unga desperados i den enorma förvirringen i den postkommunistiska eran. Själv ser han sig som en hjälte. Det är lätt att betrakta honom som en skitstövel, på den punkten väntar jag med att ta ställning.

Emmanuel Carrère är en berättare som jag känner speciellt för. Vinterskola som översattes till svenska på 90-talet är en berättelse som inte ointressant far förbi läsaren i flödet av berättelser. Ett vackert barndomsporträtt från en 6-årings perspektiv – där läsaren anar och förlamat tvingas acceptera ett fruktansvärt brott. Och Carrères böcker drivs av ett intresse; hur gestaltas former av vansinne? Mustaschen (översatt 1989), där ett anspråkslöst skämt blir berättelsens första orsak successivt, väver in läsaren i förlamad skräck och ödesmättad galenskap. Det oförsvarbara brottet i Vinterskola, och vidare finns samma fascination för ondskan i biografiromanen Doktor Romand. För när det gäller Carrères biografiska böcker – vävs författarens närvaro in i väven av berättartekniskt unika stegringar – för läsaren funkar det som skydd. Lite så är det. I boken om Jean-Claude Romand, som bygger på intervjuer och journalistiskt arbete, är närvaron möjligen starkt motiverad. Det är inte alldeles enkelt att skriva dokumentärt om ondska utan att markera och fördöma ondskan, dessutom har Carrère en säreget enkel litterär stil – som gör läsningen uthärdlig och intressant. Händelserna är enkelt konkreta och begåvat skildrade men ger ändå ibland sken av en viss skrämmande febrighet som bygger upp och föder bilder och minnesbilder.

Genom genial dramaturgi och enkelt språk, kan former av fruktansvärd ondska eller tragik, bli litterära samtidigt med dokumentär vilja. Och vad han än skriver – blir det intressant. Som Andra liv än mitt eget (2011) – det dokumentära blir personligt och gestaltaren gestaltad. Som tar plats och problematiserar sig själv och sina egna förutfattade tankar, känslor – och gör det möjligt att komma nära människor som förlorat sitt barn i tsunamin 2004, parallellt dokumentärt om att förlora sin nära i cancer, en trebarnsmor och civilrättsdomare. Carrères största begåvning, att sätta saker i sammanhang i komplexa flätningar av tid och rum – men som blir enkelt att följa i läsning. Jag delar intresset för vansinnet. En perversion måhända, men problematisk – jag söker i samma rum – och håller inte alltid med. Tycker att det ibland blir lite väl sentimentalt. Men det behövs, subjektet i det dokumentära är skyddet. Författarens känsloliv faller väl in, att lita på – varvid han inte beskriver mer än han själv står ut med. Det behövs, Carrères bildspråk är underligt tydligt.

Därför kan boken om litterära rebellen och provokatören Eduard Limonov – en udda karaktär i Paris författarkretsar, respekterad, men som på 90-talet blir den mest hatade författaren i Paris – falla lite väl subjektivt? Carrère var som han själv kallar sig – ”borgarbrackan” som i viss mån såg upp till Limonov om så föraktfullt. Limonov, som sen visade sig vara fascist. Inte den forna författarbegåvning som passade väl in i postmoderna och dekadenta rörelser i Paris; karaktären som drack sprit som ingen annan, hyllade Stalin och hatade perestrojkan, vad uppfattades lustigt nog som ironi, originellt provokativt; men aldrig i bokstavlig mening, vilket det var: Limonov hyllade Stalin och föraktade Gorbatjov och Sovjetunionens fall – bokstavligt.

På 90-talet, under inbördeskriget i Jugoslavien, for han till ett belägrat Sarajevo som journalist men stödde den bosnienserbiska offensiven (det finns en viss omtalad film där han med syfte att intervjua ledaren Radovan Karadžić, istället sköt rundor med deras maskingevär och skrattade förtroligt med en erkänd krigsförbrytare), deltog enligt honom själv i stridigheter i vart fall närvarande. Detta fick författarkollegorna i Paris att storögda känna sig grundlurade och avfärda honom som fascist, betraktad med distanserat förakt.

Därför är Carrères ambition ifrågasatt – varför skriva om Limonov? Och, varför inte? Limonov flyttade efter kriget tillbaka till Ryssland och är nu en ”respekterad” oppositionspolitiker, som bland annat svensk media målat till demokrat. När Limonov och Gari Kasparov, schackmästaren, startade oppositionskoalitionen ”Det andra Ryssland” – noterar Carrère under presskonferensen: ”Vissa verkar väldigt upphetsade, till exempel ett svenskt teveteam som inte ska göra ett kort inslag utan en hel dokumentär, en tre månaders lång inspelning om det som de hoppas ska bli Drugaja Rossijas oemotståndliga uppstigning. Svenskarna tror stenhårt på sin idé och räknar kallt med att kunna sälja filmen mycket dyrt över hela världen när Kasparov och Limonov väl har kommit till makten.”
Ahhh — hahaha!
Undrar vilka de var?
Som med lite grävande journalistik kanske upptäckt en viss problematik? ”Nasbol”? Men inte.

I efterverkningar av mordet på journalisten Anna Polikovskaja, åkte Carrère med uppdrag av en fransk tidskrift till Moskva för att ”… prata med människor som hade känt och älskat henne”. I samband med att bland annat ha tillbringat en vecka på tidningen Novaja Gazeta, där Polikovskaja arbetat – hamnade han senare på en minnesmanifestation för offren på Dubrovkateatern (2002, ni minns säkert – en fullsatt teater som tjetjenska terrorister höll gisslan och ryska specialstyrkor svarade med att gasa ihjäl terroristerna – som följd även större delen av publiken) – där stod Limonov bland de hundratal i manifestation – och blickar möttes mellan två gamla kollegor, och inget mer – men en återblick som födde en tanke om ett reportage, idén till boken om Limonov, som titeln bär – Limonov.

Och det blir intressant, ett fascinerande liv, Limonovs – från undergroundpoet i Ukraina, förbjuden i Moskva, landsflykt till USA, hemlös i New York sen till Paris där han publicerade sin debutroman Det är jag, Editjka (1979); in i den småborgerliga kretsen där – deras fån, en litterärt begåvad vilde. Skolad poet och vad beskrivet – en begåvad sådan. Sen föll Ryssland och på något sätt i konflikten som tog vid i forna Jugoslavien och Tjetjenien konkretiserade han sin inre längtan till krig. I sin andra roman ”En förlorares dagbok” skriver Limonov: ”Jag drömmer om ett våldsamt uppror. Jag kommer aldrig att bli en Nabokov, jag kommer aldrig jaga fjärilar på de schweiziska ängarna, på engelsktalande och håriga ben. Ge mig en miljon så köper jag vapen och startar en resning i vilket land som helst.”

Tillbaka i Ryssland är han grundare till National-Bolsjevikiska Partiet. Ett hmm … bör benämnas neo-fascistiskt parti, bestod av skinheadtyper – som kallas nasbols (deras flagga är en nazistflagga men där hammaren och skäran ersatt nazisternas hakkors). I stark opposition mot Boris Jeltsin ”chockterapi” (liberaliseringen av ekonomin efter Sovjets kollaps) och längre fram i tid – med i opposition mot Putins ”Enade Ryssland”. Men till slut gripen i Kazakstan, åtalad och fängslad för bland annat terrorism (artikel 205) samt ”208 organisering av eller deltagande i ett väpnat gäng. 222 paragraf 3: olagligt förvärv, olaglig transport, olaglig försäljning eller olaglig lagring av eldvapen. Och 280: anstiftan till extremistisk verksamhet.”

Det här har Eduard drömt om i hela sitt liv. När han som liten läste Greven av Montecristo. När han hörde sin brutale fångvaktare till far en natt berätta för mamman om den dödsdömde mannen som var så modig, lugn och behärskad och som blev hans hjälte i tonåren. För en man som ser sig själv som en romanhjälte är fängelse ett kapitel man inte får hoppa över och jag är övertygad om att han inte alls led under sin tid där utan tvärtom njöt av varje sekund,jag höll på att säga vare scen, som i filmerna som man har sett så många gånger: fången som tvingas lämna ifrån sig sina civila kläder och sina få ägodelar till försvaret – den pyjamasliknande fångdräkten som han får i stället, läkarundersökningen med ändtarmspalpering, de två vakterna som går på varsin sida om honom i en oändlig labyrint av korridorer, galler och grindar som avlöser varandra sedan stängs igen och är han framme, det är där, på de åtta kvadratmetrarna han ska bo i några månader eller år och precis som i kriget verkligen få visa vad han går för.

Och så vidare. Carrère har förmågan att skapa ett någorlunda gripbart liv, kontrasterat efter förutsättningar och historiska skeenden. Och Limonov har inte haft ett liv som är lätt att gestalta i en bok. Ett rörigt destruktivt, omöjligt liv – att läsa. Insikten är också att det inte helt blir lyckat. Vilket vidare gör boken än mer intressant. Det är inte helt svart och vitt, inte ens för Carrère som kommer från radikalt andra uppväxtförhållanden. Författarens problematiska intresse som står beskrivet i En rysk roman (2009), skriven som autofiktion, men biografiskt stycke (tror jag) följande stämmer:

Jag njöt av att lida på ett sätt som var mig säreget och gjorde mig till författare. Idag vill jag inte ha det så längre. Jag står inte ut med att vara fånge i det där dystra och oföränderliga scenariot, med att alltid, från vilken punkt jag än utgår, upptäcka att jag än en gång är i färd med att väva en historia om galenskap, frost, instängdhet, med att gillra en fälla som jag själv fastnar i.

(Från En rysk roman, Bonniers 2009)

Möjligtvis därför – ger boken sken av Limonovs ondska men motvilligt i skrivprocess tvingas författaren rätta sig efter vad Limonov själv kallar sig – en förlorare. Är det då en biografi över en förlorare? Inte särskilt traditionellt Carrèreskt; ringen känns sluten och boken känns klar – ett ovanligt slut – själv tror jag att författaren inte helt förstod vem det var som blev föremål för intresse. Limonov är en komplex person, förlorare vetefan – Carrère tycks hamna i den slutsatsen. Samtidigt vittnar livsödet om ständiga uppbrott, självinsikt och brister – han lever verkligen ut sin reaktionära postfuturism. Hamnar i nåt liknande som futurismen, långt senare. Och med tanke på ovanstående citat – blir bokens väv inte alldeles enkelt dyster och når inga dramaturgiska överdåd att spara, ammunition att chockera läsaren. Utan snarare kanske ett bevis på att Carrère lyckats ta sig ur det dystra och galna – och gör i så fall sin debut med en kontroversiell och brokig biografi, om Limonov, poeten, en destruktivt driven men samtidigt en fascinerande förlorare. Är det då rätt? Förlorare? Förmodligen.

Annars bjuder boken på allt trogna läsare av Carrère förväntar sig – även den ”väv” som hans böcker allt mer tycks befrias ifrån. Vilket är synd, glädjande, tråkigt och skoj. Intressant och egensinnigt. Men det blir alltid intressant. För närvaron, att våga väva in sig själv och sina brister. Nyckfullt!

Similar Posts:

• En mytomans liv
• Autobioretiotik
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• Vikten av avvikare
• Vacker serie om en vacker kvinna

Problemet med verkligheten är att den inte är fiktion.

Problemet med lögnen är att den är verklig.

Redan titeln drar in oss i den där underliga världen mellan fakta och fiktion. En rysk roman är varken rysk eller roman, åtminstone inte fullt ut, utan en självbiografisk skildring av Carrères kamp med sin sin mors familjehistoria (där har vi den ryska delen) och ett förhållande som håller på att falla sönder (roman(s)en). Allt börjar i en liten skitstad långt in i Ryssland, där man precis hittat andra världskrigets sista krigsfånge; en ungrare som hamnade på mentalsjukhus 1946 och sedan glömdes bort av alla. År 2000 hittas han och släpps fri, och eftersom hans historia måste berättas skickas Carrère och ett filmteam dit. Carrère blir både fascinerad och störd av folket där och av det faktum att han inte kan sin egen historia, som hans ryska mor alltid vägrat tala om. Han är ju författare, det är sånt här han kan; alltså ska alltihop vävas ihop till en och samma historia, och alla inblandade ska ges sin specifika roll i dramat; han måste bara hitta den bärande historien, och språket att berätta den på. Och när det leder till att hans förhållande börjar rasa, inga problem, han är ju författare; då skriver han helt enkelt in sin flickvän i handlingen, genom en lång porrnovell i andra person singularis som publiceras i Le Monde så att hela världen dansar efter hans pipa…

Fast sen är ju givetvis problemet att det här inte är fiktion. Det är verklighet, och där blir folk förbannade när man ljuger för dem och skriver ett manus åt dem att följa.

En rysk roman är en intressant bok, som då och då fångar in mig, men i slutändan mest får mig att rycka på axlarna. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad som saknas. Carrères prosa är inte dum alls, enkel men effektiv, och med en berättare så slipprig att jag tänker ordet ”Nabokov” redan innan han namndroppas i texten. Carrère verkar vilja åt själva idén med självbiografier – eller berättelser överhuvudtaget; naiviteten i att tro sig kunna kontrollera någon annan som en karaktär i en roman, vs möjligheten att faktiskt kunna manipulera någon annan genom att dra snygga skrönor; faran i att tro sig veta vem någon är, vs faran i att behöva veta allt om någon. Mänsklighetens stora brist och fördel: vi måste hela tiden berätta historier om oss själva, skriva in oss själva som huvudpersoner i vår historia och få den att hänga ihop, och om den inte vill hänga ihop får vi väl banka hårdare på klossarna tills de passar i hålen. Och visst, det är en god tanke. Men i längden framstår den ryska romanens variant av Carrère – och kanske verklighetens också, vad vet jag – som en självupptagen, narcissistisk och inte sådär väldigt fascinerande figur; man ser vart det är på väg, och någonstans blir hålet han gräver ner sig i mer pinsamt än intressant. Poor little rich boy, som en annan rysk emigrant diktade.

I slutändan ställer En rysk roman en del intressanta frågor om vad som är sant och falskt, men ger lite för få anledningar att bry sig om svaren.

Similar Posts:

• En mytomans liv
• La mort de l’äuteur
• Nu prjamo amerikanets!
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• Vackert, vemodigt, vindlande

Jean-Claude Romands liv var fram till 1993 ett liv fullt av lögner, lögner som skulle bevara skenet av trovärdighet och skydda honom från den ångest som drabbade honom vid misslyckanden av att inte leva upp till de förväntningar som ställdes på honom. Romand kom från jägarmästarfamilj som höll sitt ord och aldrig svek. Att visa sin svaghet var strängt förbjudet. Romand följde dock inte sin familjs fotspår i valet av yrke utan utbildade sig till läkare och började arbeta på WHO i Genève som högt uppsatt tjänsteman och forskningsledare. Han gifte sig och fick två barn.

Den sanna Romand, om det nu finns en sådan, var något annorlunda. I själva verket lyckades han aldrig med sin läkarexamen, han tog sig bara till andra året i sina studier. Men han fortsatte att studera och skriva in sig som student vid universitet utan att uppvisa några resultat. Detta pågick under tolv år från 1974 till 1986. Han arbetade inte vid WHO utan åkte omkring i sin bil utanför Genève för att inte väcka misstankar.

1993 börjar lögnerna att ta slut liksom de pengar han lyckats lura till sig från sin familj och bekanta. I ett desperat försök att ta sitt eget liv sätter han eld på sin villa efter att ha mördat sina barn och sin fru, samt sina föräldrar. Han lyckas inte bränna sig själv levande eller att ta livet av sig med hjälp av gammal utgången medicin.

Författaren Emmanuel Carrère försöker svara på frågan varför Romand dödade sin familj, men frågan är egentligen, hur lyckades han ljuga om sitt liv. Vad tänkte han på när han på dagarna antogs vara i Genève eller på någon tjänsteresa på andra sidan jordklotet? I boken får vi följa en anonym berättare som redovisar Romands liv som den såg ut i verkligheten. Men det blir för läsaren liksom för den domstol som dömde honom omöjligt att avgöra vad som är sanning förutom i de fall vattentäta bevis kan framföras eftersom lögnerna ständigt avlöses av varandra, en efter en.

Det som gör boken spännande men samtidigt hemsk är att den handlar om en människas tragiska liv som läsaren egentligen inte vet något om. Jag kan lika gärna knäppa på teven för att ta del av hemska livsöden, människor som begått självmord, prinsessor som avlidit, siamestvillingars liv och död… listan kan göras lång. När människors personliga tragedi belyses med strålkastarljus in på den nakna huden är den spektakeltörstande människan inte långt borta.

Ändå skiljer sig denna ”dokumentär” på några punkter från det jag ser på teve. Författaren förklarar att han inte kan hålla sig objektiv till fallet Romand. Han medger att han slitits mellan att förakta eller att förlåta dennes handlingar. Men trots detta avslöjar sig Carrère genom sitt alltför dramatiska upplägg av historien och tillhörande skönlitterära utsmyckningar. Det är ett dramatiskt skådespel som tar allt vidare svängar i takt med att Romands lögner blir mer och mer svårhanterliga och problematiska att dölja.

Jag uppfattar inte riktigt författarens avsikt med att skriva denna bok. Kanske har författaren upplevt Romands liv så pass hemskt att hans livsåskådning blivit traumatiserat och därmed blivit tvungen att skriva om fallet Romand för att bearbeta sina känslor. Carrère förklarar i brevväxling med Romand att han inte tänker skriva boken för sin egen skull eller sensationslystnad utan för att förstå orsaken till familjetragedin. Carrère lyckas inte med att ge någon djupare inblick i Romands själsliga liv. Istället får en antagligen psykiskt förvirrad människa med schizofrena, narcissistiska och mytomaniska besvär ännu en bild av sig själv som han själv inte förstår och förmår leva upp till.

Similar Posts:

• Autobioretiotik
• Limonov – poeten och … fascisten
• Hundra år eller igår?
• Porträtt av modern som ung
• Fem unika dagar i en 22-årings liv