Första sidan börjar med en dikt, som också fungerar som karta och vägledning till berättelsens trådar:

first he gave me flowers
& second I made her a doll
But third he’d be gone for hours
& fourth we hit a wall.
LASTLY THERE WAS BLOOD
(rich & raw in the light of the moon)
I can’t forget
I will always regret
what happened in
MARGOT’S ROOM

Bilden på första sidan, en bild av Margots rum, har flera ingångar till berättelsen i form av diktens flowers, doll, gone (kanske mindre uppenbar men vi det laget har väl läsaren börjat hänga med på upplägget), wall och BLOOD.

Varje tråd tar läsaren steg för steg genom en ganska klassisk skräckberättelse med mörker, ensamhet, blod, en stor dos mystik och en suddig gräns mellan verklighet och dröm. En ung flicka vars pappa just har begravts träffar en man som börjar uppvakta henne och snart gifter hon sig med honom. Han har fantastiska blå ögon. Det får en dotter, Margot, men lyckan ska inte vara utan snart blir dottern sjuk och hon överlever inte.

After Margot left us,
my husband began spending more time
in the village
for work

I spent much
of my time
alone

Men berättaren, mamman, har sett väldigt ensam ut redan när Margot levde och egentligen ända sedan berättelsens början. Och något händer med makens blick, de blå ögonen, de är inte desamma och mamman känner inte längre igen sig i dem.

De olika trådarna tar lite olika vägar – antingen neråt eller åt sidan, eller slingrandes i ett slags zick-zack-mönster. Läsaren kan inte veta riktigt vart det ska ta vägen, vad som väntar runt hörnet är hela tiden oklart och ibland är det svårt att urskilja till och med vad som finns rakt framför ögonen.

Vad händer med en osedd, isolerad människa? Och var går egentligen gränsen mellan människa och monster?

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Gotisk skräcksaga
• Vad en människa klarar av
• Vapen. Kärlek
• En förvriden värld

Ungefär där slutar väl likheterna mellan de två berättelserna och Carroll’s seriebok tar en helt annan väg. Färgskalan som hon använder känns igen från flera av hennes tidigare böcker och webserier: svart, vitt och rött. Det är både vackert och läskigt när vi får följa med den katt-lika berättaren till olika delar i det stora, kusliga slottet som bebos av en lika kuslig grevinna.

Slottet är fullt av långa korridorer med dörrar och nyckelhål och inramade speglar som blickar ner mot karaktärerna. Berättaren måste välja bland dörrarna och det visar sig att bakom varje dörr döljer sig en läskig saga som hon måste ta sig igenom för att komma ut igen.

Det blir till slut en våldsam kamp mellan berättaren och grevinnan, som för en stund glider över i en vit dröm, då det som redan antytts tidigare – vad är egentligen ondska? och vem är egentligen vem när skepnader verkar flyktiga? – ställs på sin spets.

When I Arrived at the Castle är den typen av bok som en kan återkomma till och upptäcka nya detaljer varje gång. Både Carrolls bildspråk och text – och inte minst hur hon kombinerar dem – är mästerligt gjorda. Den som är nyfiken på hur det tar sig ut på boksidorna kan bläddra igenom några sidor på förlagets hemsida.

Även om handlingen i sin helhet lämnar utrymme för läsarens tolkning så är de enskilda bilderna tydliga och den kusliga stämningen håller i sig från första till sista sidan.

Similar Posts:

• Klassisk skräck i samtida format
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Mer äcklad än skrämd
• Lika drömskt som verkligheten
• Ambitiös färd in i skuggorna