Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

Hur kvinnor har definierats, åtråtts eller underkänts har länge stått i fokus för feministisk och genusvetenskaplig forskning. Kvinnlighetens konstruktioner har skärskådats, plockats isär och ifrågasatts – inte minst därför att föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt sett så olika ut under olika tider och i olika sammanhang. De manliga blickarna och rösterna fick med tiden också större konkurrens av kvinnors blickar och röster om vad det egna könet var eller borde vara.

Men kvinnor har naturligtvis också tyckt och tänkt om män. I antologin Kvinnorna gör mannen har en rad forskare undersökt just detta tänkande, tyckande och görande. Hur blir män och manlighet till inför kvinnors blickar? Det kan handla om klassiska feminister som Mary Wollstonecraft, vars mångskiftande mansbilder idéhistorikern Elisabeth Mansén skriver om, om kända författare som Selma Lagerlöf (Inger Littberger Caisou-Rousseau), Fredrika Bremer (Anna Bohlin) och Anne Charlotte Leffler (Claudia Lindén), men också om manlighet i Harlequin-romaner (Anja Hirdman) eller 1980-talets backlash i pressen (Helena Hill).

Tidsperspektivet sträcker sig från medeltid till nutid, och ämnena är som synes blandade, från finkultur till populärkultur och mediedebatt. Olika typer av texter dominerar starkt, även om det där med blickar återkommer i flera betydelser. Anu Lahtinen skriver om ”1500-talets adelsmän i kvinnliga släktingars ögon” och My Hellsing om Gustaf III:s hov sett ur hertiginnan Charlottes perspektiv. Deras material består av brev och dagboksanteckningar. Kristina Fjelkestam undersöker olika typer av manliga musor i romaner av Anne Charlotte Leffler, Ulla Bjerne och Katarina Kieri; Tommy Gustafsson skriver om en ”kvinna med makt att skapa manlighet”, filmregissören Karin Swanström, och Ann-Catrin Östman om hur den finska politikern Hedvig Gebhard formulerade manlighet i det tidiga 1900-talets kooperativa rörelse.

Antologin är indelad i fyra delar: Beundra, Bevaka, Bråka och Bilda. Det passerar ganska obemärkt och själv tenderar jag att föredra en enkelt kronologisk ordning. Inte desto mindre är det en av rubrikerna som fastnar: Bevaka. Särskilt Hills text, ”Jämställd men könlös. Kvinnors konstruktion av maskulinitet i svensk 1980-talspress”, gör mig förbannad, ledsen och … nyfiken på mer, antar jag. Ja, det är ju inte Hill jag blir arg på, hennes avhandling Befria mannen! står och stampar otåligt i min bokhylla och verkar jättespännande.

Men frustrationen ramlar över en från alla håll ur de texter hon citerar. Ingen tycks ha varit nöjd på 80-talet med tidigare decenniers försök att mjuka upp könsrollerna. Kvinnor gnäller över att männen blivit mesiga och osexiga. Män gnäller över att det ändå bara är skitstövlarna som får ligga (har vi hört den förut?). Biologism och särartstänkande slår klackarna i taket. Kände människor verkligen så? Var det media som av en eller annan anledning bestämt sig för att velourpappor var ute och primalvrålande finansvalpar inne? Vad är det egentligen som händer när vi benhårt bestämmer oss för att just den här varianten är ”naturlig” och evig?

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Teaterroller och livsroller
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Män som slår – eller inte

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Katter som är katter
• Livet enligt katten
• Rörig kattjakt
• Jag och min katt