Allt det här har Ingrid förstås rätt i. Elin Ek har skrivit en bok som tar upp traditionella ”tantsysslor” som kakbak, saftande, syltande, broderi, bingo, korsord etc. Hon skriver inget, eller mycket lite, om tanter som skjuter älg. Inte mycket om tanter som hånglar, super eller kör motorcykel. Bortsett från några stycken om civilkurage, ett antal porträtt av kända tanter samt serien Supertanten är det en ganska snäll och föga överraskande bild av tanten som Elin Ek ger oss. Det är alltså en ganska stereotyp tant vi får läsa om, men jag tror också att det är precis det som är meningen.

Elin Ek har velat skriva en rolig bok, en bok att känna igen sig i, såväl för den som anser sig vara tant själv som för den som vill läsa om eller påminnas om sitt livs tanter. Hon har också – och det här hör till det som är mer viktigt – aktivt valt att lyfta självhushållandet som en motvikt till dagens konsumtions- och stressamhälle. Att skriva om bakande, saftande och syltande avfärdas ofta som ”idealiserande av hemmafrulivet” eller ”romantiserande av det lantliga”, något som Elin Ek tycks ha varit beredd på.

En bok om tanter, är det ännu en orgie i hemmafruromantik och snälla bilder på cupcakes, hur man skaver nymålade möbler till shabby chic och färgar allt i vitt och silver? Nej, för mig är tanten något helt annat! Visserligen handlar mycket av tantkunskapen om hemmet, men det handlar mer om det som är praktiskt i vardagen, kontemplativt och gott än romantiskt tillgjort och gulligt.

För mig som med stockholmska mått mätt är uppväxt på ”landet” känns det mycket märkligt att kritisera saftande och syltande som något hemmafruaktigt. I min uppväxt och i hela mitt liv har människorna runt omkring mig plockat bär, gjort sin saft och bakat sitt eget bröd. Ingen av dem har varit någon hemmafru. Att hylla självhushållande blir för mig mer ett hyllande av det vi alltid har gjort. Och i förlängningen också ett sätt att lyfta fram bondesamhällets sysslor.

Supertanten är en bok som tolkas och läses på ganska många olika sätt. Den irriterar lika mycket som den inspirerar. Det beror nog mycket på att den, som sagt, innehåller en del korta texter om tanter, men att den till största delen faktiskt är en kok- och kakbok. Som kokbok är Supertanten skön och rejäl, med recept som ”smörgåstårta med skinka och ost”, ”kålpudding” och ”polkagrisar”. Bland kakrecepten hittar man klassiska kakor som ”ambrosiatårta”, ”prinsesstårta”, ”wienerbröd”, ”hallongrottor” och ”mazariner”. Här finns inga cupcakes, inga cookies, bara stabila gamla kaksorter av den typen som allt mer sällan går att hitta på vanliga fik och som man behöver ta en omväg till konditoriet för att köpa.

Naturligtvis omges recepten av samma estetik som dagens kokböcker ofta gör – allt är vackert fotat, vackert upplagt på vackert porslin, inte sällan med en viss 50-talsanda. Men till Elins Eks försvar ska sägas att det inte finns någonstans i den här boken där hon skriver att kvinnor ska lämna sina jobb för att ägna sig åt hushållet på heltid. Det står inte heller att du måste lägga ner massor av tid på att hitta de perfekta 50-talskopparna. Om bilderna i sig är idealiserande och skapar en press på läsare som får dem att känna sig tvungna skaffa de rätta retroprylarna eller bli hemmafruar på heltid är det mycket sorgligt. Men någonstans handlar det om sammanhang och en tidsanda som är större än såhär. En tidsanda där inredning, vackra hem, snitsiga uppläggningar, yta och puts får orimligt stor fokus. Att Elin Eks bok är en del av den tidsandan är självklart, men det innebär inte att boken slår i en enda riktning.

För mig är det dock svårt att se Supertanten som så mycket mer än den fina kok- och inspirationsbok den är. Kanske är jag tant, kanske inte. Kanske är jag en tant-wannabe eller en hipster som borde hålla tassarna borta från det som inte är mitt. Kanske borde vi helt enkelt lägga ner det här med att älta alla olika epitet och bara vara människor.

Nog måste det väl vara möjligt att ena dagen baka hallongrottor ur Supertanten och att nästa dag dra till skogs och skjuta älg? Det finns ingen motsättning i det.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Bort med tassarna från tanten
• Praktiska tips och en sorts hyllning
• Mat och bak i adventstider
• Chokladbollar på längden och tvären

Minst en miljon kvinnor från medelåldern och uppåt, helt olika individer, kvinnor med helt olika intressen och färdigheter blir med quizen fråntagna den självklara rätten att vara tanter. Begreppet tas istället över av yngre kvinnor som vill leka tant. Jag har inte läst boken men förstår det som att på något mystiskt sätt paras preventivmedelsrådgivaren Elise Ottesen-Jensen ihop med konsten att baka mazariner.

De som kallades tanter i min barndom var sällan inspirerande men precis som nu fanns de i åtskilliga varianter. Många hade tråkiga kläder, dåligt med pengar och brist på valfrihet. Den hemskaste, mest fräsande tanten av alla var skådespelerskan Julia Caesar. Det är väl inte konstigt att barn drog sig för att växa upp till tanter efter att ha sett hennes dallrande dubbelhaka?

Bonniers Fakta har startat bokcirkel och bjudit in till diskussion. Men var hamnar kvittot undrar jag som är bokföringstant. Troligen på kontot för marknadsföring. Och med tanke på hur många bokbloggare som har skrivit om boken blev det mycket PR för priset av kola och smörgåstårtor. Här vill jag faktiskt ta fasta på Elin Eks beskrivning av tanter. En riktig tant går inte med på vad som helst. Visst lever vi bloggare i symbios med författare och förlagen men för det behöver vi inte vara okritiska.

Supertanten framstår inte som något annat än en retrobok som tryfferats med prat om beundransvärda tanter för att överhududtaget taget bli säljbar till genusmedvetna kvinnor. Längtan efter retro behöver inte blandas ihop med annat. Bredvid mig står maken som har plockat lingon och ska koka sylt. Det gör inte honom till tant. Man blir inte mindre tant om man hatar strömming. Så här såg det förresten ut när farbröderna Tore Wretman och Verner Vögeli lanserade strömming 1967.

Det är sant att äldre kvinnor kan vara beundransvärda. När det gäller kvinnor i poplinkappa och systerskor fick jag en favorit som vuxen: min svärmormor Greta som började tjäna piga vid tretton års ålder. I sitt etthundraettåriga liv hann hon med mycket som vi slipper: att överleva på i princip ingenting, städa massor av trappor och bo fem personer i en tvåa, med plats för gäster. Hon fick gå runt kistan för maken och vart och ett av de vuxna barnen. Att hon klarade av allt visar bredden och djupet i en kvinnas mod och styrka. Det handlar inte om kappan utan om det som finns inuti.

Dagens tanter kämpar och lever på ett annat sätt. Tanter som Maria Curman, Malena Ernman, Maria Wetterstrand, Stina Dabrowski och åtskilliga andra går klädda i tantkläder som t ex kavaj, aftonklänning, shorts, jeans, och sysslar med tantigheter som kan vara att natta barn, styra företag och pilla med mobilen. Och tanter matar inte bara fåglar, de skjuter också älg.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Inspirerande och irriterande
• Sexspaning över 14 000 år
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Praktiska tips och en sorts hyllning

Den 1 september var det premiär för ”Snittar & Realiteter”, en bokcirkel med fakta i fokus. Det hela anordnas av boktipset.se på Bonnier Fakta. Först ut var Elin Ek som erövrade världen med sin rosa uppenbarelse Grynet som lärde oss att inte ta någon skit, om ni minns? Nu har Elin Ek skrivit en bok om tanter: Supertanten – för dig som redan är en och för dig som vill bli. En bok om sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage.

Sagt och gjort, delar av Dagensbok hoppade i sina tantigaste utstyrslar och begav sig på cirkelträff. På Bonnier Fakta hade golven täckts av trasmattor och borden dukats med skira te-serviser. Passande nog bjöds det på smörgåstårta och kolor ur Supertant-boken. Deltagarna var bokbloggare, journalister och förläggare. Elin Ek inledde energiskt med att berätta om sin vurm för den svenska tanten som hon menar är civilkuragets rynkiga ansikte. Hon säger att hos oss har tanten ett oförkänt dåligt rykte. För Elin Ek är det inte alls så. För henne är tanten ett subjekt. Tanten är inte behagfull och insmickrande utan tar för sig, står upp för sig själv och sina åsikter och för samhället. Inte alltid så bekvämt för omgivningen som gärna förminskar henne till en sur kärring som lägger näsan i blöt. Tanten har lågt värde i vårt samhälle. Hon är den asexuella låginkomsttagaren utan politiskt eller ekonomiskt inflytande – medborgaren som blev över. Den största gruppen antitanter, alltså personer som stretar emot att bli tanter, är 40-talisterna menar Elin Ek. Lätt generaliserat kan man säga att de gör allt för att inte bli som sina föräldrar. Det är den första generationen som hade en tonårstid, som inte gick direkt från att vara barn till vuxen. Kanske är det därför de gjort så mycket uppror funderar Elin Ek. Idag kan en 60-åring klä sig om en 30-åring, logga in på dejtingsajter och resa jorden runt utan att någon lyfter på ögonbrynen.

Kanske är det därför som 40-talisternas barn dras till sina mormödrar? Det är delvis en del av vårt föräldrauppror att gå ytterligare en generation bakåt, men kanske bottnar det också i att det skiljer sig så från vår egen uppväxt. Elin Ek tror att för de som växte upp i 70-talets Sverige – med udda porslin, linoleumgolv, vävtapet och sockiplats – blir mormors tunna servis i benporslin, trägolv med trasmatta det allra finaste.

Att skriva en bok om tanter har lockat fram fullt av bekännelser till Elin Ek. Med darr på rösten har folk andats fram ”Vet du, jag är också en tant…” och sedan har rösten blivit stolt och de har berättat om tantiga saker de sagt eller gjort. De flesta är nämligen tantigare än de vågar erkänna säger Elin Ek. Varför är det då något man skäms över? Tant är ett nedsättande ord, det står till och med i Svenska Akademins Ordlista. Man vill inte höra att ens nya glasögon gör att man ser tantig ut, oavsett ålder. Om någon säger att man är en kärring är det aldrig positivt. Samtidigt är det mest moderna just nu sådant som tanter alltid hållit på med. Det tantiga har bara bytt namn. Förr hette det långkok, nu heter det slowfood. Förr hette det hemlagat, nu heter det närproducerat till exempel.

Elins sprudlande tankar kring Supertant-boken mynnade ut i många intressanta diskussioner bland cirkeldeltagarna. Vi diskuterade allt ifrån när man blir en tant, till tanter som påverkat oss särskilt mycket, och hur världen skulle sett ut om tanterna fått råda mer? En fråga jag inte riktigt hittade svar på var dock hur tanten utvecklats genom åren. För inte kan hon väl varit densamma över tiden? Jag gick dock därfrån en smula tantigare, starkare och gladare.

Blir ni nyfikna på Elin Eks nya bok Supertanten – för dig som redan är en och för dig som vill bli, så kommer vi såklart snart att recensera den här på dagensbok.com

Similar Posts:

• Inspirerande och irriterande
• Bort med tassarna från tanten
• Praktiska tips och en sorts hyllning
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Morfar behöver en tant