Bra initiativ tänker många. Men den entydigt positiva nyheten får även skeptiska och halvkvävt fientliga reaktioner i sociala medier:

Nyheterna kanske skulle granska vad dom håller på med när dom inte plockar skräp.

Bra! Och när de är klara kan de flytta härifrån.

Varför är inga kvinnor med och städar?

Det var ett muslimskt ungdomsförbund som för tionde året i rad gick ut och plockade fyrverkerirester och alkoholförpackningar, därav de negativa reaktionerna. Sannolikt hade ett pojklag i fotboll bara fått hurrarop och ryggdunkar i samma situation.

Hatet mot muslimer är intensivt i vissa läger. Till ord som antisemitism, misogyni, och homofobi kan vi nu lägga islamofobi: finns i Svenska akademiens ordlista sedan fjortonde upplagan som kom 2015. Likt allt hat mot stora grupper av inbördes olika individer kan islamofobin bara existera i en miljö av okunskap.

Därför är alla tillfällen som ger muslimer en chans att berätta om sig själva välkomna. Timbros antologi Muslimer i Sverige är ett sådant initiativ. 18 personer har bjudits in att skriva. De har det gemensamt att de är svenska medborgare samt att de på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer.

Det är nyttigt att påminnas om att människor med rötter i muslimska kulturer, precis som kristna, kan hysa stark kritik mot sin egna grupp. De kan tvivla på gudstron eller har kanske övergivit den helt. Eller så har deras utveckling gått åt andra hållet och de har funnit Gud. Precis som människor från kristna kulturer.

Skribenterna har uppmuntrats att skriva något om vad som är bra och dåligt med Sverige och svenskarna. Flera texter skildrar i positiva ordalag det ordnade, fungerande samhället som till och med har cykelbanor. Den vidsträckta naturen. Möjligheten att vara en fri individ. Men människorna som upprätthåller detta samhälle väcker mer ambivalenta känslor. Ett antal skribenter funderar kring svenskarnas potentiellt dåliga självkänsla:

Jag tycker mer synd om vita svenskar som inte tycks vara bekväma med sig själva och därför går till ytterligheter och anammar sådant som känns udda för dem för att framstå som toleranta. Det känns som att de nog är mest intoleranta inför sig själva.

Och med det följer svaga traditioner, resonerar en annan skribent på ett snarlikt sätt:

Samtidigt kan en del svenskar gå så långt i sin blygsamhet och sin vilja att tillmötesgå främmande att de helt förnekar svensk kultur och svensk historia.

Åtskilliga texter andas ”mellanförskap”. Den som har föräldrar från två olika kulturkretsar kan uppleva sig såväl som tillhörig som utstött i båda kretsarna. Det blir påtagligt personligt i vissa bidrag. Andra texter är mer argumenterande på ett politiskt plan.

Styrkan med den här typen av textsamlingar är att varje skribent har tämligen fria tyglar. Det brukar å andra sidan också vara den främsta svagheten, spretigheten. I det här fallet lyckas det. De flesta texterna bidrar till en helhet som verkligen ger läsaren nya insikter.

Min egen fördom att projektet känns pliktskyldigt, kommer helt på skam. Även för mig, som delvis vuxit upp i ett muslimskt land och som har fått alla chanser att se världens brokighet, är det här en bok som har potentialen att öka den ömsesidiga toleransen och göra oss starkare i vår mångfald.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Fakta istället för syndabockar
• Militanta muslimer

Men det finns också något som tenderar att bli fördömande i svensk tradition, med sin protestantiska grund. Man förväntas i mycket högre grad internalisera disciplinen och vara entydig, för annars anses man oäkta. Och kraven på äkthet, samt de mycket bestämda uppfattningarna om hur mänsklig äkthet konstrueras och manifesteras, är väldigt grundläggande i den svenska etiken. Sann, äkta, ärlig. Det är svenskarnas ideala självbild, och ett arv efter protestantismen, som förvisso är gott, i bemärkelsen välmenat, men det begränsar oss avsevärt i vår förmåga att förstå socialt samspel, andra kulturer och lekar med identiteter och positioner som kännetecknar vissa andra både intellektuella och helt enkelt vardagssociala traditioner.

Alla texterna i antologin är mycket läsvärda och håller hög kvalitet i både innehåll och form. Är man det minsta intresserad av titelns politiska dilemma är detta given läsning. Texterna berör ämnet utifrån olika infallsvinklar och trots att de är ganska korta går de ändå ned på djupet och ger läsaren stora mängder nyttig kunskap. Andreas Johansson Heinö reder ut de svenska politiska partiernas förhållningssätt till religion från början på 1900-talet fram till idag. Susanne Wigorts Yngvesson skriver om ”Den ‘tomma’ demokratin och religion som dess väckelse”. Andreas Ekström skriver om Carola, homosexualitet och en resa i USA:s bibelbälte. Lars Dencik skriver om skillnaden mellan religion och religiositet och om orsaker till så kallade religiösa konflikter. Tomas Gür förklarar den religiösa situationen i Turkiet och den turkiska kvinnokampen. Nathan Shachar skriver om det katolska Latinamerika, frikyrkor och missionärer. Slutligen knyter Eli Göndör ihop säcken med en text om religion i förändring och vardagslivets religiositet.

Förutom Elenskys text om sekularisering är det Shachars text om katolicismen och Denciks om konflikter som intresserar mig mest. Jag tycker också att det blir intressant när begreppet religiositet utvidgas till att inbegripa även politiska ideologier, ateism och rörelsen Humanisterna. I sin utformning där hängivenhet och sanningsanspråk är vitala ingredienser skiljer sig dessa sekulära grupper från religionen endast i frånvaron av Gudsgestalt.

Jag hade en diskussion med en god vän om risken att boken skulle missa potentiella läsare för att den är utgiven på Timbro. Jag hoppas och tror att det inte är så, för det vore synd. Den här boken behöver läsas, inte minst för att vi som är uppväxta i ett av världens mest sekulariserade länder kan ha missat att förstå religionens inflytande över människors vardagsliv och trons betydelse inom alla samhällssfärer. Det finns kanske inget rätt eller fel. I många städer och områden där olika religioner verkat sida vid sida ökar förståelsen för att ens egna rättesnören inte är de enda fungerande och religionerna blir mindre dogmatiska. Det är en utveckling som vore välkommen även här, i den bemärkelsen att även en ateist skulle kunna släppa litet på sitt sanningsanspråk och tillåta andra att få tro på vad helst de vill.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• Vi och De. Igen och igen.
• Hur samsas vi på torget?
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Tankar om islam och terrorism