Eleanor Catton "Himlakroppar"

Lina Arvidsson — Mon, 16 Mar 2015 23:00:57 +0000

”Oemotståndlig, mästerlig och fängslande”, skriver The Telegraph om Himlakroppar, som vunnit Man Booker Prize 2013. Född 1985 är Eleanor Catton den yngste någonsin att ta emot priset, och han som alltid tipsar mig om böcker har pratat sig varm: jag måste verkligen läsa den! Det är ingen nådig grund att stå på. Och jag brukar hata när förväntningarna piskas upp till det stadiet.

Och inte blir Himlakroppar min nya favoritbok kanske. Men nog imponerar den. Först och främst för att detta är den sista boken i världen jag förväntat mig att en kvinna född ’85 skulle skriva. Som sin andra bok. Fördomar förstås, men Himlakroppar för snarare tankarna till forna tiders äventyrsromaner. Eller varför inte Dostojevskij?

Det är Nya Zeeland, året är 1866 och vi befinner oss mitt i guldgrävaråldern. Upptakten är rafflande: en rik man har försvunnit, en opiumhög hora har försökt ta sitt liv och en man är död. Enslingen Crosbie Wells dödsfall ser visserligen först ut som något helt naturligt framkallat av hans grava alkoholism. Men långsamt nystas komplikationerna upp. Hur hör människorna egentligen ihop med varandra? Vem tillhör arvet? Och vad ligger bakom de underliga händelserna som utspelar sig under denna ödesdigra natt?

Himlakroppar är över 1100 sidor lång och jag brukar inte läsa så tjocka böcker. Det är fysiskt jobbigt och det kräver mycket av författaren för att hålla intresset uppe ända till slutet. Men Eleanor Cattons stil är både lättläst och vacker. Mysteriet blir snabbt lika engagerande för mig som dimmorna över kajen där det spöklika skeppet Godspeed gått på grund. Det vill säga Catton är lika bra på att skapa spänning och få mig att vända blad på blad på blad, som att förföra mig med vackra miljöbeskrivningar och stämningar. Och precisa personteckningar! Visst kan det bli lite krångligt emellanåt, när det rör sig om så många personer att vi ofta behöver både för- och efternamn för att hålla dem isär.

Men handlar det inte lika mycket om vana? Vad jag brukar läsa, och att denna bok inte kvalar in på den listan, utan snarare bryter av. För varför ska det vara enkelt? säger mamma när vi diskuterar den. Nej, precis. Varför ska allt vara serverat, ja nästan färdigtuggat åt en? Varför hålla sig till det lilla formatet? Istället bör läsaren njuta av alla dessa trådar, och den viljan, som åtminstone föds i mig, av att gå och lägga sig tidigare varje kväll för att vara skärpt nog att kunna följa dem.

Som alla bra böcker snuddar Himlakroppar också vid vår nutida verklighet, även om den rör sig i en främmande tid. Bilden av 1860-talet, med dess syn på invandrare, urbefolkningen, klass och kön, säger också något om hur vi ser på varandra idag. Utan att avslöja för mycket utlovas läsaren överraskning på överraskning, precis så som ett sant mysterium ska framställas.

När jag kommit till slutet och lagt den ifrån mig inser jag att jag saknar den. Och skulle vilja diskutera den med någon. Det är som att upplevelsen är för stor för att bära själv. Det enda jag aldrig riktigt greppar är varför den heter just Himlakroppar; det astrologiska går mig lite förbi. Kanske är jag bara trög. I övrigt är det en roman i gammaldags stil, där språket flyter på utan att hacka. Där tjockleken faktiskt känns befogad. Det är en bok att läsa inte för att den fått Man booker prize och för att du borde, utan för ditt höga nöjes skull.

Eleanor Catton "Repetitionen"

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist — Sun, 26 Jun 2011 22:00:58 +0000

Victoria har sex med sin lärare. Lillasyster Isolde hamnar ofrivilligt i rampljuset. Stanley drömmer om att bli skådespelare. Dessa tre separata historier vävs samman till ett komplicerat drama där gränsen mellan verklighet och fiktion är allt annat än glasklar.

Det är med höga förväntningar jag slår upp första sidan i Eleanor Cattons debutroman Repetitionen. Boken har fått ett enormt gensvar – det verkar alltså vara bäddat för succé. Ändå: redan efter ett par sidor börjar den där välbekanta rastlösheten infinna sig; den där olustkänslan som jag får när en bok faktiskt inte är så bra. Men skam den som ger sig – jag kämpar på. Fast beslutenÂ att inte bara tycka om, utan till och med älska denna berättelse om ett par brådmogna, egensinniga och helt vanliga tonåringar. Det går sådär.

När Victorias kärleksaffär med den betydligt äldre mr Saladin uppdagas sätter lärare och föräldrar till tjejerna på flickskolan Abbey Grange morgonkaffet i halsen. Sexualkunskapen bannlyses och diverse rykten surrar, likt ettriga spyflygor, runt i staden. När de når media blir det förstås skandal – en riktigt smaskig historia som ett par elever (däribland Stanley) vid dramaskolan Institutet använder sig av för att skriva en pjäs. Men många scener – både tiljans och livets – ska skrivas,Â läras in och spelasÂ innan ridån går upp: för vad annat går väl tonåren ut på än att testa verklighetens (fiktiva eller inte) vägar och gränser.

Repetitionen påminner till sin struktur om en pjäs där huvudrollerna axlas av ungdomar. De vuxna har namn som Saxofonläraren, Förste dramapedagogen, Andre rörelsepedagogen och Skolkuratorn. DeÂ blir suddiga, men viktiga bifigurer, som alla är delaktiga i tonåringarnas sökande efter mål, mening och identitet. Jag kan inte låta bli att tänka på serier som Boston Public eller alla dessa collegefilmer – samtliga fyllda med diskussionslystna lärare och sin sedvanliga uppsättning av smarta, snygga och töntiga elever.

Tack och lov är detta mindre uttalat hos Catton. Men visst finns det, under ytan, stenhårda regler – vem sitter på Essen, vem är Hjärter Kung och vem är Jokern i leken? Ett hårtÂ spel där livet repeteras och lärs ut – allt mot teaterscenens till synes så verkliga kulisser. Gediget tänkt och ett gott försök, men nej – det bär inte. Ett av teaterns (och litteraturens med, för den delen) måsten är att den ska fungera, engagera och beröra även bortom scenkantensÂ gräns. Vi i salongen vill också vara med. Då spelar det ingen roll hur smarta, rappa och ambitiösa pretentionerna än är. Publiken kommer ändå gå i paus.

Hos Catton finns allt detta: briljans, humor, språkkänsla och en revolterande fräschör. Men det sitter allt för långt in.Â Boken liderÂ därför av den värstaÂ sortens litterära farsot av alla – den är tråkig. SomÂ läsare hålls man utanför, tas aldrig med och in i Isoldes, Stanleys och Victorias värld. Myllret av obestämda, löst skisserade figurer gör den dessutom rörigÂ och onödigt osammanhängande. Kapitlen svischar förbi i raskt tempo, men tillåts sällan sjunka in. Bristen på reflektion och begrundande skapar en känsla av ytlighet och gör, paradoxalt nog, att Repetitionen blir baktung. Tyvärr, eftersom detta har potential att bli riktigt riktigt bra. Och med ping pong-dialogen, den filmiska sättningen och twistade intrigen i åtankeÂ borde detta, i händerna på rätt regissör,Â även göra sigÂ fint på bioduken.

Emellertid hoppas jag få läsa mer av Eleanor Catton.Â Om hon kapar distansen, men behåller briljansen, kan det bli riktigt stort.

dagensbok.com » Eleanor Catton

Eleanor Catton "Himlakroppar"

Similar Posts:

Eleanor Catton "Repetitionen"

Similar Posts: