Här tar Eiríkur Örn Norðdahls varma och humoristiska skildring av livet i en isländsk landsort avstamp, i maklig takt och säker ton. Det är Halldór som berättar, i retrospektiv; om bergen, vädret och lavinerna som härjat i Isafjörður, om turisterna som kommer på stora kryssningsfartyg och rör sig genom staden som en flock får, överallt, ibland in i ens eget vardagsrum. Han tänker på miljöförstöring, räkors varande och icke-varande och lokala kändisar – bland annat gör bokens författare själv ett gästspel i ett av kapitlen, på sina märkliga drömmar om natten, på vad som är verkligt och vad som inte är det. Och så tänker han förstås på Gyða, som han mer eller mindre spionerat på under flera månader, men inte vågar bjuda på middag.

Bron över Tangagata är en säregen bok, där Örn Norðdahl låter språket vara familjärt och nära, men tankarna stora och existentiella. Samtidigt finns också humorn hela tiden nära till hands, inte minst i Halldórs beteende och tankar, men också i berättarstrukturen. Varje kapitel inleds med att en anonym berättare (Halldór i framtiden? Eiríkur Örn Norðdahl själv?) förklarar vad som ska hända huvudpersonen, något som kan läsas som en blinkning till gamla berättartraditioner och storslagna hjälteepos. Det fungerar mycket bra, med tanke på att Halldór är något av en anti-hjälte och helt omöjlig att inte känna för.

Utan att avslöja för mycket zoomas perspektivet ut ordentligt i slutet, och som läsare är jag tacksam över att ha fått ta del av ett människoöde som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen, men som ändå lyckas visa hur det är att vara människa; hur storslaget livet är också i en liten isländsk småstad och vilken skillnad små gester kan göra. Ibland räcker det att uppbåda tillräckligt mycket mod att ta sig över en fem steg lång spång för att hela ens liv ska förändras.

Similar Posts:

• Europeiskt triangeldrama
• Han lajkade Big Brother
• Friheten är en karg ö
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg

Men det var ju bara en metafor. De satt i varsin kammare och skrev sina respektive romaner i helt olika stilar med helt olika idéer och helt olika målsättningar, men på något vis råkade de båda konstruera en huvudperson som var en ung ensamkommande flykting vid namn Ahmed (eller Ákmeð på isländska dårå, utlänningar får dras med de namn man kan uttala) som radikaliseras och dör. När de båda släpper sina romaner samtidigt leder det förstås till stor Kulturdebatt™ där alla som räknas har en åsikt om exakt hur de här romanerna ska utläsas (åtminstone tills ett nytt ämne dyker upp och de båda snabbt glöms bort), men också till slutet på deras förhållande. Så nu sitter de i stället i varsin ända av stan utan att kunna skriva något mer och taggar varandra varje gång de knullar någon annan framför kamerorna för att hämnas. Men samtidigt planerar någon en förändring – det slutgiltiga terrordådet, eller om det nu är ett konstverk, det som stänger ner eller öppnar upp den sköna nya värld vi valt åt oss en gång för alla. Vad händer då?

Det är något i den där krocken mellan det självgoda och det omvärldsblinda som har fröet till en stor samtidsroman i sig. Från det nordvästra hörnet av ett stängt Europa som bara bryr sig om sina privata angelägenheter kan ju icke-europeer bara användas just som metaforer och stridsäpplen, något egenvärde har de förstås inte när vi reducerat samhället till en enda autofiltrerande selfiefest. Terrorismen är ju den perfekta 2000-talshandlingen, en bön om att bli sedd och bli viral. Dumhet blir en riktigt kul satir, lite som en korsning mellan E.M. Forsters The Machine Stops och Black Mirror utspelad på DN:s kultursida, men som jag också ganska snart irriterar mig lite på. Varenda karaktär här är så outhärdligt självupptagen och, tja, dum att jag redan efter 30 sidor vill se dem dö, eller åtminstone se hela den här tyckonomidystopin gå under i flammor. Till viss del är det säkert poängen, men när alla inblandade är så uppenbara schackpjäser i Örn Norðdahls lustmord håller det inte riktigt som roman. Ironin: när han satiriserar självupptagenheten, enkelspårigheten, tråkigheten borde det gå att åtminstone skymta något bortom det. Annars riskerar romanen tyvärr att bli precis lika kortlivad som något annat kultursides- eller Facebookinlägg man lajkar och retweetar innan debatten hittar nästa ämne.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Att läsa sitt liv
• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Isländskt livsöde i varm ton

Uppbrottet var aldrig brådstörtat. Inte hals över huvud med någon kvarglömd sko; tomt. Vi flydde inte, vi packade resväskor. Ägodelarna i resväskor, så var det. Lätt packning, alltså. Flyttbilar behövde vi inte. De som svårligen kunde flyttas fick stanna kvar. Vi bodde för det mesta bland främmande möbler och så fort jag hade vant mig vid dem gav vi oss av igen. Och än en gång såg jag in i resväskornas gap. Deras trohet var otvivelaktig.

Den röda tråden i Ilma Rakusas minnespassager är resandet, rastlösheten och rotlösheten. Om att inte sitta fast någonstans och alltid ha siktet inställt på något annat. Alltid med en längtan till havet och de fria vyerna. På samma gång som det är Rakusas egen historia så är det också Europas historia som skildras i dessa minnesflagor. Bakgrunden finns i öster, bakom en mur.

Alltid samma sak: Hur skulle livet ha tett sig, om. Tar du till vänster vid vägskälet kniper häxan dig; tar du till höger hamnar du vid havet där ett skepp väntar på dig.

Minnesflagorna följer inget egentligt spår i varken tid eller rum utan fungerar mer som kaninhål där man som läsare hoppar upp antingen hos en student i ett hyrt rum vid Notre Dame i Paris eller mitt i ung flickas relation med sin bästa vän. Ingenstans får varken läsaren eller skrivarjaget möjlighet att stanna för länge i varken känslor eller relationer. Men Vidare vatten berättar ändå så mycket om Europas både sår och skönhet. På det viset blir känslan när jag läser Rakusa densamma som när jag reser i Europa. Överallt kaninhål till de båda världskrigen och det kalla kriget.

Similar Posts:

• Omöjlighetens rundgång
• Livet, relationerna och döden
• Modernismens främsta dikt
• Drömmen om att gå vilse
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här

Vi vill att det här ska vara klart:
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är en av oss.
Och man vet aldrig vilket som är värst.

Som o:et i titeln och som ó:et i både Ómars och Arnórs namn cirklar sig ondskan runt omkring läsaren tills det blir så trångt att det bara är sig själv man ser. Sig själv och sin egen ondska, sig själv och alla sina egna fördomar som man går och släpar omkring på. Nedärvda. Förvärvade. Fördärvande.

Ondska är ett triangeldrama mellan Agnes, Ómar och Arnór. Agnes och Ómar utgör ett par och Arnór är Agnes både forskningsobjekt och älskare. Agnes och Arnór har ett gemensamt intresse: nazismen. Agnes har sina rötter i Jurbarkas, en stad i Litauen där hela den judiska befolkningen mördades under andra världskriget och hon har släkt både på offer- och bödelsidan. Hon skriver sin magisteruppsats i historia och intervjuar Arnór som representant för den framväxande nynazismen. Arnór blir genast blixtförälskad i Agnes.

Arnór älskade Agnes över allt annat i livet. /…/ Ibland började de prata om andra världskriget och då tyckte Arnór att det kändes som om de var bästa vänner. Även om de inte hade samma uppfattning om hur kriget borde ha slutat – Arnór ansåg att det skulle ha varit betydligt bättre om Hitler hade vunnit – så fanns det så många detaljer som de inte kunde prata med någon annan om. Ingen som de kände. Arnór och Agnes kunde tillbringa hela kvällar med att diskutera varför Rudolph Hess flög till Skottland mitt under kriget och om Führern kan ha känt till det, eller hur många som egentligen dog i Förintelsen.

Parallellt med den nutida berättelsen får vi också historien om den judiska befolkningen i Jurbarkas som mördades under andra världskriget. Det är något med de skönlitterära berättelserna om Förintelsen som skiljer sig från de självupplevda vittnesbörden, de plågsamma berättelserna om det som hänt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är som att de skönlitterära berättelserna flyttar grymheterna till nuet och blir så påtagliga att jag som läsare känner att det här det kan hända här och nu, precis när som helst. Sådana här monster är vi människor.

Som bakgrund till romanen finns också de stora konsekvenserna för Island efter börskraschen 2008 och det här är nog en av de mest välformulerade kängor mot politik jag någonsin läst:

Politiken var en enda oändlig populism, en oändlig tafatt-lek i jakt på popularitet och makt. Alla utom jag var den ”andre” – antingen den lille andre, maktlös men farlig, eller den store andre, självaste makten, och då spelade det mindre roll om de hette patriarkat, matriarkat, bankstrar, finansvikingar. Det fanns inte (längre) något som kunde kallas ett politiskt angreppssätt som inte innehöll ett populistiskt angreppssätt. Kanske var det all den här synligheten. Hela det här internet. Folk hade blivit så hypermedvetna om att de blev sedda att de inte längre kunde tillåta sig något perspektiv, kunde aldrig erkänna att det faktiskt låg mycket i det mesta – att saker och ting helt enkelt var komplicerade. Ingen talade annat än i en rasande fart, eftersom alternativet till att köra över motståndaren var att blotta strupen och då var kampen förlorad.

Örn Norddahl har mycket att säga om vår nutid och om hur den är sammanlänkad med vårt förflutna. Om ondskan som finns hos oss alla och om hur komplicerat allt är. Han gör det både roligt, halsbrytande och ibland alldeles förfärligt explicit så att man blir illamående. Det är en läsvärd roman men kanske är den med sina 565 sidor lite väl lång. Den innehåller flera tidslager, många berättarröster och en del intriger som känns lite för mycket.

Similar Posts:

• Isländskt livsöde i varm ton
• Han lajkade Big Brother
• Den chilenska nazismen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historia för samtiden