Yoshinobu Mikami jobbar på polisen i Tokyo. När boken öppnar är hans dotter försvunnen, vilket tär på honom och framför allt hans fru som isolerat sig hemma för att alltid kunna svara i telefonen. Mikami har dessutom degraderats till pressansvarig, ett svårt jobb med tanke på att inga detektiver vill prata med journalister och journalisterna i sin tur anklagar polisen för att undanhålla information för att undvika kritik. När Mikami upptäcker oegentligheter i ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka sätts bollen i rullning och drar läsaren med sig.

Nu kanske du tänker “Vadå originell? Två sammanlänkade fall av försvunna flickor låter rätt standard.” På vissa sätt är det så. Men allting förhöjs för den västerländska läsaren av att kontexten till handlingen är så annorlunda från vad de flesta av oss är vana vid. Det japanska samhället lyser hela tiden igenom och får mig att haja till. Handlingen är spännande redan den, men ovanpå det håller boken mitt intresse genom alla detaljer som avslöjar nya saker om Japan för mig. Allt från hur relationen mellan olika poliser och avdelningar ser ut, till hur man behandlar vittnen, till att undersökningen avbryts av uppståndelsen kring kejsarens död. Det ger ett extra djup till historien och får mig att vilja läsa mer och mer.

Sina sexhundra sidor till trots (med liten text dessutom) är 64 verkligen att varmt rekommendera till alla deckarfantaster och även till den som inte brukar gilla deckare, för det här är så mycket mer. I sitt hemland har boken sålt snabbare än man kunnat fylla på den och i Tyskland vann den pris för årets bästa deckare när den översattes. Missa inte denna internationella pärla helt enkelt!

Similar Posts:

• Murakamis sorgsna meditationer
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Kalla brott och osynliga händelser

Murakamis förra roman, 1Q84 (den tidigare skrivna Efter mörkrets inbrott liksom novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök gavs förvisso ut på svenska efter denna), en historia på nästan 1400 sidor i svensk översättning, var för mig något av en besvikelse. En hel del bra idéer, men ack så utdraget och ganska poänglöst sett med lite distans. Ungefär som Twin Peaks på sin tid alltså (David Lynchs kultförklarade TV-serie från 1989 som led av en svårartad oförmåga att knyta ihop bisarra plottrådar). Jag tyckte den saknade en hel del av den fräschör och tankens svindel som karakteriserade till exempel boken med den engelska titeln Hard-boiled Wonderland and the End of the World (ej på svenska, Sekai no owari to Hādo-boirudo Wandārando i original) eller Fågeln som vrider upp världen.

Så är det då dags att tala om den nya boken Den färglöse herr Tazaki i invändningsfri översättning av Eiko och Yukiko Duke. Huvudpersonen är förstås just denne Tsukuri Tazaki som är färglös i mer än en mening. Det visar sig dessutom att han är omgiven av personer som har färger i sina namn. Tsukuri själv är ytterligare en nyans av den vid det här laget välkände Murakami-figur som så gott som undantagslöst är protagonist i hans böcker. Det är en person som är tillbakadragen, stillsam och som kämpar med sin upplevda brist på känslor, vilket metaforiskt visar sig i denna färglöshet.

Tsukuri är nu trettiofem men hans liv präglas fortfarande av den djupa samhörighet han kände med fyra nära vänner under gymnasieåren, och framför allt med frågan om varför de över en natt övergav honom och förbjöd honom att försöka kontakta dem mer. Nu, i vuxen ålder, märker hans nya flickvän Sara att det finns något oförlöst hos Tsukuri och när hon konfronterar honom så berättar han om sitt livs trauma. Hon ger honom ett ultimatum: om han inte söker upp sina gamla vänner och tar reda på vad som hände så kan hon inte vara hans flickvän längre. Hon kommer alltid att känna att det är något som ligger mellan dem. Intuitivt förstår hon att det är hans rädsla för att bli övergiven som gör att han alltid kommer att hålla världen på ett visst avstånd.

Tsukuri gör som han blir tillsagd. Sara har spårat upp hans gamla vänner. De återfinns i uppväxtstaden Nagoya samt i ett fall i Finland. Det finns ett spänningsmoment i denna jakt på det förflutna efter förklaringar på varför han blev utstött, så mer ska inte avslöjas här. Att det förekommer sex, pianospel, betydelsebärande drömmar och historier i historien kommer inte som någon överraskning för den vane Murakami-läsaren.

Det är som om Murakamis romaner (och de flesta av hans noveller) är en enda lång pågående meditation om ensamhet, kontaktlöshet och förlorad kärlek. Bitterljuvt, sentimentalt och nostalgiskt är inte särskilt positiva epitet man kan fästa på dem om man inte låter sig övertygas. Språket i svensk och engelsk översättning är ganska konstlöst men rakt och effektivt – så också i originalets japanska om jag har förstått saken rätt. Lite nedlåtande kallas han tydligen ibland för pop-författare i sitt hemland.

Jag håller förstås inte med dessa kritiker. Jag tycker att Murakami träget och outtröttligt vrider om en existentiell skruv med nästan omärkliga och skenbart små medel, halvt dolda under spänningsskapande effekter och med en aldrig sinande förundran inför livets svängar och krumsprång. Det är som om han har insett att den stora historien handlar inte om kungar, företagsledare eller slagfält, den utspelar sig i det mentala utrymmet mellan människorna där vi försöker att minska de ofrånkomliga avstånden mellan våra inre universum, plågan inför tanken på vår egen död och sorgen över att passerade dagar aldrig kan komma åter.

Jag tycker att Den färglöse herr Tazaki står sig väl i Murakamis verkkatalog. Det lite tunnare formatet och nedtoningen av fantastiska element leder till en precisering av historien som gagnat just denna bok. Med detta sagt så kan jag ändå inte låta bli att hoppas att han ska överraska oss med något mer oväntat nästa gång.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Imponerande japansk rikedom
• Ve den stackars pendlaren
• Samma lika, igen
• Skön och skör gräns där verklighet passeras