Boken i sig själv skildrar ett myller av händelser ur författarens bardomsår, mellan två- och tioårsåldern ungefär, eller tiden före och under andra världskriget. Familjen Soyinka är också onekligen myllrande. Här finns ett obestämt och växlande myller av barn och vuxna, tjänstefolk och fosterbarn, släktingar och vänner. Samhället i sig, Aké och byarna däromkring i västa Nigeria, tycks också utgöras av ett myller av gamla traditioner och nya fenomen, av koloniala institutioner och lokala hövdingar, av kristendom, islam, folktro och magi.

Det tar alltid lite emot att sätta etiketten Självbiografi på sådana här böcker. Jag har bara så svårt att tänka mig att någon skulle kunna minnas sin barndom så här kristallklart och levande. För det är det här. Soyinka skildrar vardagslivet i Aké med omnejd otroligt konkret och färgstarkt och lyckas både hitta tillbaka till barnets starka känslor och logiska men ibland lustiga slutledningsförmåga och sätta in dessa i sitt större sammanhang.

Precis som hos familjen Singer, i vars absoluta närhet jag levde bara häromdagen, är Soyinkas hemmiljö på en gång traditionell och religiöst präglad och – inte minst på grund av den filosofiskt lagda fadern; kvinnorna får bära det större praktiska ansvaret – en mycket öppen, diskussionsvänlig miljö, fylld av intryck från yttervärlden.

Soyinkas föräldrar, som går under smeknamnen Essey och Vilda Kristna, är överlärare (S.A.) på skolan respektive butiksföreståndare och så småningom engagerad i kvinnorörelsen. Deras kontaktnät innefattar både vad man kanske skulle kunna kalla kultureliten och människor som lever betydligt mer knapert och traditionellt på landsbygden. Överallt får vi som läsare smyga med, tätt i hälarna på lille Wole, och det är både spännande, lärorikt, roande och drabbande.

Inte minst intressant är det att få se andra världskriget ur nigeriansk synvinkel. I Europa glömmer vi som vanligt gärna att också detta krig till stor del var ett kolonialkrig (och Nigeria var under den här tiden fortfarande underställt Storbritannien). Ett samtal som hänger kvar i medvetandet är det där Mrs Kuti, en vän till familjen och en av kvinnorörelsens ledargestalter, på telefon skäller ut den brittiske distriktschefen efter atombomben över Hiroshima:

- Ja, ni vet förbannat väl vad ni borde ha gjort om ni verkligen ville att de skulle kapitulera. Ni kunde ha släppt bomben på ett av deras berg, till och med i havet, var som helst där de kunde se vad som skulle hända om de fortsatte kriget, men i stället valde ni att bomba befolkade städer. Jag känner till den vita mentaliteten: japaner, kineser, afrikaner – vi är alla lägre stående människor. Ni skulle släppa en atombomb över Abeokuta eller någon annan av era kolonier om det passade er!

De starka kvinnorna som gärna går till politisk direktaktion är några av många spännande bekantskaper i Aké. Den bjuder också på hårda, men tydligen inspirerande skolmiljöer, traditionella riter och högtider, förnedrande offentliga bestraffningar, hjärtskärande förluster och lustigt besvärliga bekantskaper. Vi får följa med på snigel- och ormjakter och fantisera om förfädernas andar. Och när barnen i hushållet Soyinka överfaller en aspackad främling i uniform som kissar i familjens vattenkruka och av denna ofattbara ondska drar slutsatsen att de måste ha fångat in självaste Hitler, ja, då känns det på något sätt lite som att vara på äventyr med den nigerianska varianten av familjen Pip-Larsson.

Similar Posts:

• Äventyret med de nitton Nobelpristagarna
• Länge leve kungen
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mellanförskapets mästarinna
• Allt går sönder, allt gror

Den samlade bilden av ett diffust men fullkomligt idylliskt ”bättre förr” kan man däremot diskutera. Inte minst för att det sätter så starka normer, definierar in och definierar ut. Lyckliga kärnfamiljer som då och då hotas av en och annan svartmuskig skurk.

Edith Unnerstads Pip-Larssons är förstås en av de där otroligt idylliska kärnfamiljerna. Sju ungar, en finurlig och uppfinningsrik pappa och en hemmamamma med ett förflutet vid teatern. Det sista får förstås en roande effekt både i melodramatiskt citerande över seg middagsmat och i barnens namn. Mamman döper flickorna efter Shakespeare till Desdemona, Miranda, Rosalinda och Ofelia – mest blir det förstås Dessi och Mirre och Lilla O – och pappan pojkarna till rejäla svenska namn som Lasse, Knut och Patrik.

Lägenheten i Stockholm har familjen vuxit ur, men någon ny står inte att finna. Nog kan man föreställa sig att tillvaron för nio personer i en tvåa vore allt annat än idyllisk, även om det nu historiskt och internationellt sett säkert är betydligt mer regel än undantag. Ändå framstår det på något sätt som ganska mysigt och livat med ungar som sover på strykbrädor, i upp-och-nedvända bord och byrålådor.

I alla fall får familjen som genom ett trollslag ärva. Ingen förmögenhet, utan två gamla brygghästar, Laban och Lotta, med tillhörande vagnar. Den uppfinningsrika pappan konstruerar ett par finfina husvagnar och så ger sig familjen av mot moster Bellas Norrköping med häst och vagn.

På vägen säljer de pappans patenterade Pip-kastrull. Och så stöter de förstås på en rad lagom läskiga äventyr. Berättelsens lite episodiska karaktär gör att den passar utmärkt för högläsning; man kan avsluta ett litet äventyr per kväll. Och grundtonen puttrar som sagt av trevlighet. Familjen är elementär och tokmysig, poliserna fryntliga, barnen käcka och modiga och skurkarna lagom svårbesegrade.

Välbekant, absolut, alltså. Men visst funkar det. Unnerstads historia är fullt mätbar med Astrid Lindgrens mer vardagsnära berättelser. Pip-Larssons charmerar. Själv vill jag absolut ha två enorma brygghästar och sju barn. Minst. Och de ska heta Hamlet allihop.

Similar Posts:

• and your little dog too
• Pojkboksäventyr möter 2000-talet
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• För den som söker spänning
• Kampen mot järnklon