I dagboksliknande anteckningar som gör nedslag i nutid och dåtid skildrar Järvinen den komplicerade relationen till en moder som hela tiden finns utom räckhåll, men på olika sätt nu och då. I nutid har Järvinens mamma försvunnit in i demensens dimma. Trots att hon är längre bort än tidigare från Järvinen nu är hon också på många sätt närmare: Hon är kärleksfull och uttrycker hur mycket hon tycker om sin dotter, hon söker sig till Järvinen på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Under uppväxten fanns alltid ett lager mellan dem – Järvinen stod och knackade på en glasruta in till modern som aldrig helt släppte in.

Järvinen delger bilden av sig själv som ett barn som skiljde sig från andra barn, som alltid behövde någon att mamma henne: hos en kompis under en övernattning får det bli kompisens mamma, om dagarna när den egna mamman jobbar får det bli dagmamman, på sommarlägret måste det bli ledarna. Någon måste ta platsen som skydd mot ensamheten och övergivenheten som får en att bli alldeles utom sig av ångestkänslor och oförmögen att fungera som en normal människa. Men känslorna är så stora och konstiga att de måste gömmas och tystas ner, inte ens som barn är det okej att sakna sin mamma så. När elvaåriga Järvinen desperat tytt sig till de coola lägerledarna på lägret där ingen mammor finns skäms hon därför i efterhand:

Och jag somnade och det hände faktiskt inte igen. Men det är inte svårt att förstå att händelsen var en skamfläck som bevisade att jag var jättekonstig. Känslomänniska. Konstnär. Allt som är konstigt och på K. Alltid fel. Ingen annan skulle gjort så. Andra fattade ju att man bara somnar. Jag var verkligen sämst.

I Otrygg lägger Järvinen pusslet som är hennes relation till modern. Men Järvinen försöker också förstå sig på varför hon fortfarande känner en sådan otrygghet – som när hennes partner åker iväg på jobbresa och hon får svårt att fortsätta fungera i hans frånvaro. Man kan analysera in mycket i relationen mellan mor och dotter, anknytning som gått snett eller uteblivit och så vidare, men det är sekundärt i boken; snarare handlar det om att belysa och förvalta den övergivenhet en människa kan känna, också i vuxen ålder, och hur komplicerad en relation till en person som är ens största trygghet kan vara.

Mosaiken av minnen, händelser och tankar i ett virrvarr av då- och nutid bryts då och då upp av låttexter, som en direktlänk in i känslorna. Denna böljande form, kombinerat med Järvinens rättframma och samtidigt eftertänksamma ton, ger känslan av en helt filterlös berättelse, skildrad med omsorg och med skörheten tydligt synlig. Man känner med Järvinen, man hyllar att hon vågat skriva om något så skämmigt och allmänmänskligt som att sakna sin mamma, också i vuxen ålder.

Men jag anstränger mig, man ska alltid anstränga sig och man ska andas. Man ska inte låta fantasierna skena. Man ska behålla lugnet. Man ska ha is i magen. Man ska inte acceptera att hjärtat bultar. Man ska stänga ute rädslan. Numera kan jag prata lite om det ibland. Då sa jag inte ett ljud ens till mig själv.

Similar Posts:

• Med ömhet inför varandet
• Att vara sin fars son
• Att bli en ”mamma”
• Krigsbarn i Småland
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Vi önskar nog alla att vi får en trygg ålderdom. Att några vänner från förr finns kvar som vi kan umgås med. Kanske minnas några gemensamma händelser tillsammans.

Men vad händer när minnet faktiskt sviker? Den frågan undersöks i serieromanen Emilio och glömskan. Snabbt kastas läsaren in i en scen som ser ut att utspela sig på en bank. Vändningen är högst oväntad och bokens huvudperson presenteras. Han heter Emilio och har tidigare arbetat som banktjänsteman.

Han har anhöriga som hjälper honom med det praktiska, såsom matlagning och andra göromål. Men konflikten som utspelar sig i bokens inledning visar att sonen är utmattad. Bakom ligger dagliga missförstånd och anklagelser som inte längre bottnar i verkligheten. Emilio får plats på ett äldreboende med utbildad personal.

Här blir han bekant med de andra och han får dela rum med Miguel. Miljön kan tyckas skrämmande för den som ännu inte bekantat sig med livet på ett gruppboende men serierutornas färger i brunt, beige, och grönt lyser milt.

Alla personer på hemmet har olika grader av demens som utvecklas helt individuellt. I vissa bilder är någon ung och vacker – precis så som personen upplever sig själv. Att ha olika drivkrafter är ingenting som gäller enbart för unga och medelålders. Emilios rumskamrat Miguel verkar piggast av dem alla och kunde nog klara sig i eget boende. Men han livar upp tillvaron för de andra – även om han inte alltid har rent mjöl i påsen.

De åldrande människorna har förlorat tidigare förmågor och självbilderna naggas i kanten. Det är dråpligt och tragikomiskt om vartannat. Det är lätt att känna medkänsla och leva sig in i hur Emilio upplever förändringen.

Långsamhetens klocka kan dominera en hel dag. När kvällen kommer vet ingen vad som skiljer den ena dagen från den andra. Men innan den stora glömskan drar ur kontakten kanske det blir en bilfärd à la Thelma och Louise?

Jag tror många skulle tycka om att läsa denna bok – den är trösterik och visar med gott hjärta vad demens kan göra med någon du håller kär.

Similar Posts:

• Inget är fast, allt förflyktigas
• 70-talsmurrigt och poetiskt om storhetsvansinne och vetenskap
• I åldrandets stund
• Från de (o)saligas ängder
• Gotisk skräcksaga