I mellantiden har Mélanie lyckats med sin föresats. Hon är känd och, åtminstone som hon ser det, älskad av tusentals följare. Hon driver Youtubekanalen Happy med Kim&Sam där hennes barn är huvudpersoner men där hon själv tar allt större plats och intäkterna från olika samarbeten räcker till att försörja familjen mer än väl.

Redan från början står det klart att det inte står helt rätt till med Mélanie – hela hennes liv kretsar kring Happy med Kim&Sam men hon ser inte att den enda som är någotsånär ”happy” är hon själv. Eller gör hon kanske det? Det är en karusell som snurrar för fort och Kimmys försvinnande kan ha en rad orsaker – en kidnappning av ekonomiska skäl, en pedofil, någon ur familjens förflutna, en aktivist från en rörelse som vill befria influencerbarnen från deras gyllene fängelse, ett trick för att få uppmärksamhet från Mélanies sida – eller kanske något ännu värre?

Delphine de Vigan har ett särskilt sätt att skriva sig in i människors psyken, att hålla sig nära det som inte är som det borde vara, men här blir det ibland lite för mycket av schabloner och den kritiska hållningen till sociala medier och influencerbranschen känns mer som om den grundar sig på fördomar än kunskap. Samtidigt är det obehagligt att läsa om hur långt Kim och Sam går för att vara sin mor till lags – och hur det blir när de inte vill vara med längre.

Spänningsmomentet haltar en aning, samtidigt som det utgör en dramaturgisk motor, och det är mer intressant att fundera över sådant som föräldraansvar och vårdaransvar och hur brister i dessa kan ta sig uttryck. Hur hopslingrade välvilja och egenintresse kan vara. Hur behovet av bekräftelse och kärlek kan leda en vilse i en tid där man ser så mycket av andras lycka. Ändå är det som om det inte riktigt räcker ända fram.

Similar Posts:

• När orden försvinner
• Kommer minnet tillbaka?
• Ett lågmält skrik
• Halvjolmigt ironiskt bubbel
• Om att längta hem och bort

Snart kan hon inte klara sig själv i sitt hem utan måste flytta till ett boende för sådana som hon. Där finns logopeden Jérôme som ger henne övningar för att behålla språket men Michka har något mycket viktigare än sådant att använda sin tid och sina ord till: att söka upp två personer som betytt mycket för henne som barn men som hon förlorade kontakten med för decennier sedan.

Michka, Marie och Jérôme. Marie, Jérôme och Michka. Jérôme, Michka och Marie. Tre personer vars liv flätas samman för en tid med Michka i centrum, som fokus – och som katalysator.

Jag brukar tycka väldigt mycket om det Delphine de Vigan skriver, eftersom hon inte väjer för det svåra och komplicerade, men här är det som om det blir lite för mycket av det schablonartade över det. De tre personerna har alla sina problem att tampas med men det är samtidigt något lättvindigt över hur det skildras, även om jag kan uppskatta hur Michka samtidigt omständligt och självklart går rakt på smärtpunkterna.

Det blir mer charmigt och humoristiskt när Michka byter ut ord mot andra som låter likartat men betyder något helt annat, än så frustrerande och hjärtskärande som det verkligen är och jag önskar att det fått bränna mer.

Similar Posts:

• Allt för våra följare
• Om att längta hem och bort
• Vackert om en förrädisk sjukdom
• Ögonblick som förändrar
• De gör alla vad som behövs för att överleva

It takes one to know one. Det utsatta barnet kan bli förövare men en annan möjlighet är att det blir en räddare, den som ser tecknen på att något är fel. Väldigt fel.

Ett sådant före detta utsatt barn är läraren Hélène som anar att något inte står rätt till med den tolvårige eleven Théo och går betydligt längre än vad hon har mandat att göra. Å andra sidan har hon ju rätt – en tolvåring ska inte dricka sig berusad bakom ett skåp i skolan tillsammans med sin bästa – och enda – vän Mathis. Ska inte vilja fly från allt och alla på det sättet. Ska inte ha goda skäl att vilja göra det. Men han är fast i kraftfältet mellan en hatande och föraktfull mor och en svårt deprimerad far. Hans liv är en ständig balansgång, utryckningar, försök att skydda – inte är det konstigt att Théo vill bort. Än mindre så, när han utsätts för förnedrande behandling av en lärare.

Mathis glider med men utan att egentligen dela Théos längtan och samtidigt håller något på att rämna i hans familj, där modern Cécile är psykiskt labil och fadern lever ett hemligt liv på internet.

Hélène, Théo, Mathis och Cécile. Fyra perspektiv, fyra röster, om än i så väl första som tredje person, men inga stora överraskningar i hur deras öden hänger samman, som tur är. Det finns ett obönhörligt dramaturgiskt spår mot avgrunden men det är samtidigt något lågmält över det. Det som skulle kunna vara ett skrik är närmare en viskning och hörs kanske ännu bättre just därför.

Det är en förrädiskt lättläst text där det resonerande och småpratiga går på tvärs mot det som faktiskt skildras. För vad är det att vara lojal, vem ska man visa sin lojalitet, hur långt kan lojaliteten sträcka sig och vad händer när man närmar sig gränsen?

Similar Posts:

• Om att längta hem och bort
• När orden försvinner
• Allt för våra följare
• Alternativa fakta
• Vackert om en förrädisk sjukdom

Detta är, förstås, inte något som hänt på riktigt. Om du tycker detta låter som något ur Stephen King finns det ett skäl att varje kapitel föregås av citat ur Lida och Stark. (Man kunde dra en och annan parallell till Bret Easton Ellis Lunar Park också.)

Baserad på en sann historia är en lögn men, får man anta, en lögn med en hel del sanning under. de Vigan lägger ett alltmer desperat försvarstal i Delphines mun medan hon bit för bit isoleras och mals ner av L:s manipulationer; fiktionen är inte en lögn, ärlighet och sanningsenlighet är inte samma sak, det finns inget sådant som en objektivt sann memoar, det är inte sunt att kräva absolut Sanning av filmer och romaner som om enbart en människa uppfläkt naken för världen med alla sina verkliga komplex kan ha värde. Romanen kan göra något större än bara att redovisa fakta. Samtidigt gör hon också en rejält underhållande roman av det, och 400 sidor bara flyger förbi. Men ändå … Någonsin haft känslan av att läsa en Riktig Litterär Författare som bestämt sig för att kliva ner och leka i genreträsket en liten stund, bara för att upptäcka att det inte nödvändigtvis är så mycket enklare? Som psykologisk thriller är den lite för säker och twisterna lite för uppenbara. Som en som kommit att bli allergisk mot Based On A True Story-historier vill jag älska detta, men samtidigt känner jag att om hon nu vill visa att fiktionen kan göra saker självbiografin inte kan, så ställer det nästan krav på romanen att briljera, att flyga, att sjunga på ett sätt den inte riktigt gör. Hon skriver medryckande, hon ljuger glatt så näsan växer, hon leker med metalagren, men när hon levererar sin avslutande twist flinar jag och nickar uppskattande men ungefär där stannar det. Jag får aldrig de rysningar efter ryggraden som t ex Underjordiska dagar gav mig.

Men därmed inte sagt att det inte är en bra roman. Ett respektfullt men lekfullt långfinger mot att målas in i ett hörn, en ärlig och sann lögn, en roman full av frågetecken som inte knyter ihop allting alltför snyggt. Familjeunderhållning som man inte kan lita på. Encore, madame.

Similar Posts:

• Allt för våra följare
• I de seendes rike är den enögda
• Vackert om en förrädisk sjukdom
• Ett lågmält skrik
• När orden försvinner

Att läsa Dagar utan hunger är att dras med i dessa dagar utan hunger. Inte på så sätt att man själv känner sig sjuk utan så att man får en viss förståelse för vad det innebär att vara sjuk i anorexi. Förvisso påverkas jag fysiskt av att läsa boken också. Jag blir hungrig så till den grad att jag blir illamående, ett tecken på att en bok känns. Anorexi saknar den sjukdomsinsikt som Dagar utan hunger har.

Laure är den 19-åriga tjejen vars tankar vi får följa i den här boken, i slutskedet av hennes sjukdom. Läsaren får följa Laure under den sista kampen att ta sig tillbaka till livet.

”Döden bultade i magen på henne, hon kunde ta på den.”

Hon börjar träffa doktor Brunel på hans mottagning på ett av Paris sjukhus. Hon har inte mycket liv kvar i kroppen när han övertalar henne att skriva in sig på sjukhusets gastroenterologiska avdelning. Där samlas de, anorektiker, överätare och människor som inte kan svälja sin mat. Varje dag får hon välja mat från en meny, mat som hon ska äta upp, dock brukar datorn registrera fel och fel mat kommer upp på rummet. Likväl ska den ätas upp. Hon sondmatas med extra näring, allt för att gå upp i vikt. Så småningom börjar hon förstå hur sjukdomen har kunnat ta över henne.

På sjukhuset pratar hon med sina nya vänner, tittar på TV med dem, delar ångesten över att gå upp i vikt med dem och försöker hitta strategier så att viktuppgången inte ska gå för snabbt.

Om hon räknar med riset som hon måste ha i beredskap inför nästa vägning, till det kan hon lägga en eller två koppar te som hon kan låta slinka ner i smyg före frukost, ett par tjocka strumpor, nattkissningen som hon kan vänta med till senare…

Jag reagerar starkt på de ord som Laure kallas för, av människor i hennes närhet och främlingar. Ingen räds att fälla en nedsättande kommentar om en smal människa, inte ens om den personen är sjuk.

Laures dagar på sjukhuset fylls av mat och vila. Det är inte mycket mer än så som händer i boken heller. Ändå blir det aldrig tråkigt. Vi följer med henne till barndomsminnen och in i relationer, vi följer med henne in i ångest och ett evigt tänkande på mat. Det är vackert skrivet. Dagar utan hunger känns.

Similar Posts:

• Om att längta hem och bort
• Walking wounded
• När orden försvinner
• Alternativa fakta
• Allt för våra följare

Genom att filtrera historien genom Lou, genom hennes ändå någonstans barnperspektiv förenklas den också. Resultatet blir en värld som är helt svartvit och där karaktärerna beter sig ungefär som de gör i en tonårings dagdrömmar. Lou känns mycket yngre än sina 13 år och hennes svärmiska kärlek till den väldigt franskt nonchalanta Lucas känns väldigt väldigt mycket som idoldyrkan. Relationen till No blir likartad, Lou vill rädda No samtidigt som hon är fascinerad av hennes trotsighet och ser upp till henne men inte förmår se den riktiga, trasiga No.

När det, tyvärr helt förutsägbart, börjar gå illa för No i hennes nya roll som storasyster vägrar Lou att förstå. Det är på ett sätt väldigt fint, men det blir också lite mycket. Vi blir skrivna på näsan vilken fin person Lou är och hur fint det är att hon vill hjälpa en hemlös eftersom hemlösa också är människor. Det blir lite tjockt och det är moraliserande på ett väldigt påträngande sätt. Det blir lite för enkelspårigt för min smak tyvärr.

Similar Posts:

• Ett lågmält skrik
• Allt för våra följare
• Alternativa fakta
• När orden försvinner
• Vackert om en förrädisk sjukdom