Att förstå det japanska samhället har inte alltid varit helt enkelt, men att ta avstamp i den tid då nationens självbild över en dag går från att ha varit den främsta av alla, och där den största bragden varit att dö för sin gudomlige kejsare, till att vara en nation som villkorslöst kapitulerar och styrs av ockupationsmakten, har onekligen sina poänger. Det är en tid då saker och ting ställs på sin spets, milt uttryckt. I Ockuperad stad, trilogins andra, fristående, del, är handlingen förlagd till 1948 och här kan man ana ett samhälle som tagit sina första stapplande steg mot normalitet. Även om det japanska undret, där Tokyo kommer att stå värd för de olympiska spelen om mindre än tjugo år, ännu känns mycket avlägset.

Tokyo, som för läsaren mer upplevs som ett levande väsen än en geografisk plats, må vara en materiellt och andligt slagen stad, men den har kraft att sakta men säkert dränka de personer, ockuperade såväl som ockupanter, som sätter sig emot den outtalade ordning som nu råder. Precis som i föregångaren Tokyo år noll tar författaren avstamp i ett verkligt fall. Där var det seriemördaren Yoshio Kordias mord- och våldtäktshärjningar precis efter kapitulationen som användes medan det här är giftmordet på de anställda på Teikokubanken som står i centrum. En person förklädd till doktor utsänd av ockupationsmyndigheterna ger strax innan stängning de sexton bankanställda ett påstått dysenteriserium. Men det är i själva verket ett dödligt gift. När de anställda några minuter senare dör, eller i fyra fall faller in i koma, försvinner han med bankens kassa.

Precis som i det verkliga fallet, där Sadamichi Hirasawa fälldes för mordet men där ingen justitieminister någonsin skrev på ordern för den utdömda avrättningen, på grund av osäkerheterna i fallet, så finns här väldigt många trådar och långt fler frågor än svar. De berättande rösterna är flera: en utredande kriminalinspektör vid Tokyopolisen, en bankkassörska som är ett av de överlevande offren, en amerikansk officer vid ockupationsmyndigheterna med uppdrag att undersöka krigsbrott rörande Japans bakteriologiska krigsföring, en sovjetisk officer med motsvarande uppgift, samt en japansk journalist ivrigt påhejad av sin redaktör att före sina konkurrenter komma upp med uppgifter om fallet. Flera spår pekar mot enhet 731, en enhet i den japanska ockupationsarmén i Kina som experimenterade med bakteriologisk krigsföring, men vars medlemmar istället för att åtalas för krigsbrott fick amnesti av amerikanerna i utbyte mot tillgång till forskningsresultaten. Forskningsresultat vilka erhölls genom experiment på kinesiska civila och på allierade krigsfångar.

Romanen är skriven med den typiska stil som kännetecknar Peaces författarskap. När huvudpersonerna själv talar är det ofta med ett språk där vissa ord eller meningar upprepas och där själva textens utformning nästan tangerar gränsen till lyriken. Andra partier består av brev, rapporter eller nyhetsutklipp. Alla har dock ett gemensamt drag av klaustrofobi, personerna kommer vidare i fallet men bara till en gräns. När de närmar sig saker som inte ska kännas till ligger locket på och istället kvävs de sakta själva.

Att författaren själv bott många år i Japan och är väl förtrogen med landets speciella kultur skapar en autenticitet (ja, som icke-japankännare antar jag i varje fall det) där de förenklade klichébilderna lyser med sin frånvaro. Det är likt andra författare av böcker i denna undergenre till kriminalromanen, jag tänker främst på James Ellroy, stundtals svårt att hänga med i själva kriminalfallet som ligger väldigt långt från ”vem-är-mördaren”-spekulationer á la Agatha Christie. Koncentrationen får snarare fokuseras på att bara försöka följa med.

Sammantaget är det en roman där jag tror att läsarna snabbt uppdelas i de som antingen gillar eller inte alls gillar. Någon väg där emellan finns inte. För att vara en roman som sorteras under deckarfacket så kräver den mycket mer än flertalet av sina hyllkamrater. Men så ger den också väldigt, väldigt mycket mer.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Nära den hårdkokta deckarens yttersta gräns
• Livsglädje och ilska i ett stelnat Japan.
• Växelsång mellan man och stad
• Klaustrofobisk familjemiddag

I denna den andra delen av Yorkshirekvartetten har vi förflyttat oss framåt i tiden (den första delen heter 1974 och del tre och fyra 1980 och 1983) men platsen är densamma, den nordengelska industristaden Leeds med omnejd. Det är alltså ett England som är ungefär lika långt från det sofistikerade London som från den pittoreska landsbygden, eller för att prata litteratur lika långt från Ian Fleming som från Agatha Christie. Sjuttiotalet var väl knappast någon glamourös period i Storbritannien, utan en tid där den gamla industrieran sjunger på sista versen och där strejker och arbetslöshet ersätter den tunga industri som en gång dominerade världen. Och ingenstans märks det så väl som i industribältet i norr. Att det precis kring handlingen i romanen skall firas silverjubileum, att drottning Elisabeth suttit 25 år på tronen, blir därför en effektiv kontrast mellan den skitiga vardagen och det högtidliga som pressas på uppifrån, eller ja, nedifrån London om man skall se det geografiskt.

I de fattigaste delarna av denna nedåtfallande stad, det invandrartäta Chapeltown, har seriemördaren som i pressen går under namnet Yorkshire Ripper åter börjat mörda prostituerade kvinnor. När kriminaljournalisten Jack Whitehead och kriminalinspektör Bob Fraser söker sanningen från sina respektive professioner möter de inte bara varandra utan även insikten att det finns någonting mer än bara en galning med hammare och ett puritanskt kvinnohat; det finns en större omgivning av korruption, girighet och ren ondska. Huvudpersonerna skall dock inte tas för några riddare i vita skinande rustningar, för de är själva det närmaste vrak som går att komma, men som ändå på något märkligt sätt håller ihop tillräckligt för att utföra ett intellektuellt krävande arbete. De super, knullar/våldtar prostituerade, misshandlar och vältrar sig i självhat i en sådan omfattning att det är synnerligen svårt att skilja dem åt, inte minst då bådas perspektiv växelvis berättas i jag-form.

I Peace version av den gamla goda engelska morddeckaren finns nämligen inget annat än mörker, inte ens några gråskalor. Den hamras fram på en lika korthugget som intensivt språk där ord som i andra sammanhang kan ge positiva associationer här bara förstärker den bottenlösa avgrund som utgör Jack/Bobs värld. Rasism, sexism och våldsförhärligande torde vara de honnörsord som kommer närmast till hands om företagskulturen för Leeds polismyndighet skulle undersökas. Allting som sker, in i minsta lilla detalj, har som ett lager av smuts kring sig. De som läst James Ellroy kommer att känna igen sig, för det är inte bara samma språk utan också samma miljö (alltså samma rasism/sexism/våldsförhärligande), där samma typ av självförbrännande antihjältar vistas.

Det går tveklöst att ha invändningar om varför man skall läsa romaner som egentligen bara fylls av högst tvivelaktiga värderingar, även om det görs i en form som kan beskrivas som stilistiskt vacker. Inte ens något ”det var ju så d唝-alibi funkar ju egentligen, då 1977 må vara fylld med historiska referenser, men ändå inte är någon historielektion utan ett rent fantasiverk. Vill man däremot ha ett alternativ till mysa-i-hängmattan-deckaren så är detta ett utmärkt val, för den ligger precis och tippar på gränsen. Hade denna deckare kokats någon minut till hade den nått den punkt där råheten passerat gränsen för det obehagliga och istället blivit en kliché. Lyckligtvis passeras aldrig den gränsen, även om romanen må vara hård och gulgrön.

Similar Posts:

• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen
• Trevlig spänning som ger mersmak
• Mordisk testund i Midsomer
• Med tvekan godkänt
• Lehanes hårdkokta vansinne