I första genomläsningen av Skurups skrivarantologi från 2010 års elever går texterna in i varandra. Inte för att de är lika, men för att alla vill så mycket. Det känns skrikigt, överambitiöst, förvirrande och lite tråkigt. Men jag viker för varje gång jag hajar till, och försöker sålla intrycken från skribent till skribent; allt för att ge alla uppmärksamhetskranka röster en ärlig chans att komma till tals.

Och mycket riktigt: Jag ser att de sidor jag vikt för är många. Och att tonen faktiskt skiljer markant. Jag tycker om Olle Dyranders ”Ortbeskrivningar”, där långa monologliknande stycken ger bilden av välbekanta samhällen i vårt fördomspyrda lagom-land. Teresa Elvén gör mig glatt chockerad med sina erotiska noveller i vardagsmiljö, som tar sig de mest sjuka vändningar (bland annat spelar en hund en viktig roll), men ändå lyckas de lura mig till upphetsning. David Lyreskog bryter av med sitt existentiella manus, medan Maria Rasmussen går i närkontakt med Iran på ett sätt som känns nära och angeläget, öppnar upp till eftertanke och intresse.

Jag vill citera två berättelser som visar på den bredd som denna avgångsklass, mestadels bestående av 80-talister, har. Därigenom vill jag också bidra till att sticka åtminstone några hål i den ständigt återkommande fördomsbubblan att skrivarlinjer bara skapar en typ av stil och därigenom är skadliga för blivande författare. Först Sanna Hartnors humoristiska studier av djur:

Golden Retrievern har klor som är helt ofarliga
och ett vackert självfall;
finns i offwhite, gräddvit, sandbeige och elfenben.
Golden Retrievern har bettskena och linser,
gråter människotårar, ser med människoögon.
Golden Retrievern är det djur som är bäst lämpat för fredagsmys.
Golden Retrievern störs inte av regn
men vet inte heller vad vatten är.
Golden Retrievern tror att vatten utvinns ur en skål,
att det är sådant som görs i ordning åt en, anordnas, lagas till,
gör en kall i magen.
Golden Retrievern tar sig fram med hjälp av en lina
som sitter fast i dess huvudorgan, promeneraren.
Golden Retrievern är ett nattaktivt djur,
när alla sover snurrar den runt på jordgloben,
blundar, och sätter ner tassen.

Och Kristian Willebrand Bünger, som har gammelsvensk ton och hittar rytm i sin berättelse med handling tagen ur den grekiska mytologin:

Med svärdet hugger jag i halsen hans, ser huden spricka, blodet rinna strax. Ett gurglande från magen ljuder och ögonen blir blanka, tomma. Med skrammel faller han till marken, bröstplåt, svärd och sköld. Allt en hög av mörk metall som oförstående pulserar. Ännu andas lungorna, munnen rosslar blod och slem. Själen död och borta, när kroppen slutligen ger upp. När tystnaden och kylan bryter in och blodet mörknar snabbt.
Mot den fallnes kläde torkar jag min klinga, en sista blick på liket sorgset stelnat. Därefter snabba kliv från fötter våta, blod som värmer mina ben. (…) Skuggor skissade i mörkret tumlar vildsint krig, inte människor, knappt ens djur. Enbart onda andar utan annat mål för stunden, än att dränka svärdet sitt i annans blod.

Efter läsningen är det snarare det otillfredsställande i att ständigt röra sig bland korta urklipp, inte få se vad författaren går för i något större perspektiv, som är kvar hos mig. Detta är vad antologier ständigt brottas med; de ger mersmak men består bara av förrätter. Jag hoppas på att Skurups nyligen utgångna fortsätter att skriva, så jag får mer att sluka.

Similar Posts:

• Skurup, en älskad 25-åring
• Uäck!
• Tung start för ny hästserie
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Faktaspäckat om de åttaarmade

Jag anländer sent till Hedmanska gården vid Lilla torg, nyvaken och med en Powerking i handen. Det är hårt att kombinera Malmöfestivalen med jobb på dagarna… I mitt huvud förbereder jag ett försvarstal för den sure vakten som har span på oss med medhavd dryck. Men det behövs inte. Jag kan ostört glida in på kullerstenen, förbi bokbordet där utgåvor av Skurupsantologier genom tiderna ligger uppradade, och sjunka ner på en av bänkarna i publiken.

Programmet för kvällen, när vi firar att Skurups folkhögskola fyller 25 år, började redan för några timmar sen med intervjuer med författare som snackat för och emot skrivarlinjer. Jag hade ställt klockan till det, vaknade men somnade om, tänkte att jag trots allt hört det där argumenteras till leda.

En blond tjej med lockigt hår står på scenen. Jag har missat hennes namn men jag missar inte hennes ord. Hon räknar upp olika kontinenter, olika partitillhörigheter, olika typer av män hon har legat med. ”Jag har inte fött ett barn. Men jag tror jag fick ett missfall en gång. Det blödde satan.” Hennes röst tar varken parti för eller emot hennes text, men hållningen är stolt. Jag fnissar lite när jag tror att man får, och applåderar hennes mod att ta plats.

Det här med att ta plats, märker jag ganska snabbt, är inte en självklarhet för en ung skrivarelev. Här är det kutym att man presenterar sig med sitt förnamn enbart. Det försynta snälla ”Det var tydligen jag som skulle läsa nu”, hand i hand med tron på sig själv, glädjen över att få stå här. Glädjen över orden. Det där som är både ock, som märks.

Jag ser mig om i publiken. Det har inte hunnit bli så många här, och jag kan relativt lätt urskönja vilka som är elever. Killen i skinnjacka. Som har solglasögon fast att solen är långt borta nu. Tjejerna med stora sjalarna, röda läpparna. De tusentals killarna med keps. Den fina samhörigheten, identitetsskapandet. Det stora i att plötsligt sitta här med sina ord. Jag har gått skrivarlinjer, jag vet hur den första känslan var. Hybrisen. Svårmodet. Lyckan.

När Helena läser rör sig ett störigt flygplan i luften. Kylan börjar krypa under strumpbyxorna. Helena får mig att rysa än mer, när hon pratar om att närma sig galenskapen. Om hur man som övergiven efter en relation är en skadeskjuten fågel som söker trygghet i de fina bilderna av hur det var.

Den förste att presentera sig med hela sitt namn är förstås en av kepskillarna. Någonstans i mitt feministhjärta gör det faktumet ont, och jag tänker på hur viktigt det är att tänka på. Står man på scen ska man säga hela sitt namn, kille som tjej. Orden har en skapare, och den förtjänar att tydliggöras. Leo Nord säger ”Kan jag säga att detta är en text? Så jag slipper förklara så mycket.” Och jag känner igen våra diskussioner kring litterära termer, vad som egentligen är en dikt, vad som är prosa, vad som är en krönika. Den första fascinationen över radbrytning, över att allt kan få vara en dikt; allt!
”Vi är lägst av alla skapelser men vi vet om det”, säger Leo. ”Bara därför är vi nästan gudomliga.” Detta nästlar sig fast i mig.

Nästa upp på scen heter David Lyreskog, och han har med sig en kompis. De läser tillsammans ur ett manus han har skrivit, och replikskiftena bryter av både stilmässigt och innehållsmässigt mot det vi hört tidigare.
”Jag ser rötterna ruttna under rälsen.”
”Jag ser rälsen försvinna rakt bort.”

Det är existentiellt och påminner om hur olika människor ser på sin omvärld. Jag tänker att jag skulle vilja läsa texten igen, att jag tycker om den.

Alinah, tror jag hennes namn är, pratar om en längtan som kan vara så öronbedövande att man inte vet vad den betyder. Ett barn hänger över bänken bakom mig, får allt att skaka. Hans värmländska föräldrar är inga Jan Björklund i sin uppfostran, och jag är en försynt jävel som för en gångs skull önskar mig det. Blir lättad när de går därifrån.

Textuppläsningarna bryts av för lite jazz. Ett band på sex unga musiker med stort självförtroende går upp, en förkunnar i micken att den här låten är till alla damer därute; ”Den heter Bitches and hoes!” Men allt som kommer är snäll hissmusik. Min kompis Lovisa Appelqvist, som ska uppträda senare i programmet, dyker upp bakom mig. ”Jag bodde ihop med ett gäng jazzmusiker när jag bodde på Skurups folkhögskola”, säger hon. ”De ville spela en skiva som de gjort, men jag fick säga åt dem att stänga av. Mina hjärtslag blev arytmiska.”

Poesibingolappar delas ut. Kvällens konferencier välkomnar Tomas Ekström upp på scen, med stora ord om hans diktsamling Malmö är en dröm. Tyvärr har jag hört honom läsa ur den bara nån gång för mycket och känner att jag nästan kan dikterna utantill. Vilket visar sig vara bra i och med att det är bingo vi spelar. Poesibingo är en lustigt kontroversiell företeelse. Det går till så att du har en bingobricka med ord i varje ruta, och vitsen är att i dikterna som läses upp lyssna och kryssa för varje gång du hör ett av dina ord. Det är svårt att få ett sammanhang av dikterna som publik. Och det är som poet svårt att läsa för en publik som bara tittar ner i brickorna, samt ständigt avbryter en genom att skrika ”Bingo!” Men det är underhållande, och med i leken som jag drogs blev jag förstås besviken över att inte vinna någon Skurupsbok.

Det blir trångt om cigaretten i pausen som följer. Jag passar på att köpa en bok vid bokbordet, de kostar trots allt bara tjugo kronor. Freke Räihä bakom disken rekommenderar Delta från 2008, eftersom den finns i två färger; en grå och en ljusrosa. Men den har jag redan, och köper istället det äldsta exemplaret han har att erbjuda. Splittring från 1986, där lärare Bosse poserar med orden ”That’s all, folks!” och en rödvit porträttbild med mycket skägg och en tröja med Musse Pigg på.

Läsningarna fortsätter. Sofia Karlsson funderar över om det finns något för du:et att hitta under hennes revben. Samuel Liljedorff Nilsson säger att det känns ganska coolt att stå på den här scenen, ”som att spela i Coldplay”. Hans dikter är lagom mycket klagomål. ”Det fanns en tid då tågen aldrig kom för sent” är en rad som skulle passat i vilket poetry slam som helst.

Tjejen med rött långt hår, som jag tror heter Hanna, säger att hon vill hylla Skurup genom att läsa texter från skrivarstugorna. Jag kan önska att hon hade förklarat fenomenet skrivarstuga lite närmare, för oss som inte gått Skurups skrivarlinje. Men applåderna hon överöses med ger mig ändå en fingervisning av den kärlek till folkhögskolan som finns i publiken.

Det är nu ordentligt kallt på innergården, och jag fryser än mer av att se Sanna Hartnor äntra scenen, med en gul blus utan ärmar och smala svarta byxor. Känner så väl igen den där önskan att vara snygg och ha förutbestämda kläder på sig, som överglänser all kyla och logik i världen. ”Ni ser hemskt nyktra ut”, konstaterar Sanna. Och river av låtar på sin gitarr med en säkerhet som bara är de nervösa och peppade förunnade. Hon påstår att hon inte kan prata mellansnack och att en av låtarna egentligen är för nyskriven för att vara med, men jag njuter hela framträdandet igenom, av hennes coola texter, hennes sköna attityd.

Nu har jag börjat längta till programpunkten ”Lovisa x 2″, när mina Ord På Scen-kompisar ska läsa. Programmet verkar förskjutet. Ett kaxigt band bestående av många killar och en tjej, intar scenen. De heter MomoFoko och hela världen är deras fans. De kör The Ark-klingande discopop och har ljussablar på scen. De är väldigt bra och förstås världens coolaste, pratar om en skiva som säljer bra i Tyskland. Men jag är trött, frusen, längtar framåt och vägrar ställa mig upp och dansa, trots att de får många att göra det.

När Lovisa Appelqvist går upp på scenen har de dansande människorna försvunnit. Lovisa kör på med sin fnissbittra föreställning 100 samlags ensamhet. Jag har hört stora delar av den förr, om hur hon har tappat tron på mänskligheten och blir en punkt i ett debattprogram på teve, men aldrig sett den omtalade powerpointen, som sannerligen höjer intrycket.

Efter henne kör Lovisa Eklund. Hon kör lite nyskrivet, lite gammalt. Allt kretsar kring igenkännbara teman, som relationer som går åt skogen och de trevande ungdomsåren, i sökandet efter vem man är. Men Lovisas säkra framförande ger orden luft under vingarna, får dem att landa effektfullt tillspetsade. Det blir mycket skratt även här.

Mina kompisar har kommit, jag sitter nu inte själv längre utan i ett trevligt gäng. Men klockan tickar på för snabbt mot den långa arbetsdagen imorgon. Som en annan askunge tar jag avsked, innan performancegruppen ONT har hunnit gå upp på scen, går mitt i ett tredje sjok av Skurupselever. Freke Räihä må ha kommit ut med två diktböcker nyligen, men så här sent på kvällen hittar jag inget samband i hans ord.

Lite nöjd är jag, med att det sista jag hör innan jag går råkar vara det senaste jag läste i Färgerna skäller under marken, Skurups senaste antologi som ligger på recensionshög hos mig. Det är Olle Dyranders uppräkningar av orter, som jag tyckte riktigt bra om, och det är fint när igenkänningen för orden hugger till i en och man plötsligt får en skymt av mannen bakom.

Tänderna som bits ner i tandköttet av kylan, när jag skyndar över kullerstenen, förbi Gustav Adolf, kyrkogården. Behövs skrivarlinjer? Föder det verkligen författare, skriver inte alla likadant? Efter kvällens schema kan jag dementera alla tvivel. Inget låter likadant. Fortsatt hårt arbete och flyt; så visst föder det författare.

Similar Posts:

• Ungt, spretigt men lovande
• Ord på scen på Malmöfestivalen
• Nya röster i Skurupsantologi
• SM-final i Poetry Slam 2010
• Veckan på dagensbok.com