Tyst jord är uppdelad i fem delar, där Dave Goulson systematiskt går igenom insekternas betydelse för vårt ekosystem, anledningarna till deras tillbakagång samt vad som kommer att hända om vi fortsätter behandla naturen så som vi gör idag. En grundlig genomgång av forskningsläget och de samhälleliga faktorer som påverkar insekternas miljö blandas med egna minnen, erfarenheter och reflektioner.

Det finns ingenting jag gillar mer än att läsa om när passionerade personer berättar om sitt favoritämne. Ändå har det tagit mig månader att ta mig igenom den här boken. Den är nämligen det mest deprimerande jag läst på mycket länge. Vi befinner oss mitt i det sjätte massutdöendet. Otaliga arter dör ut och försvinner framför våra ögon. Under perioden 1992 till 2020 har den största globala förlusten av biologisk mångfald skett på sisådär 65 miljoner år. Att detta inte skapar rubriker och protester världen över är faktiskt obegripligt.

Goulson är en skicklig berättare som inlevelsefullt beskriver minnen av surrande blomsterängar såväl som en dystopisk hälsning från en framtid där vi inte tog insekternas tillbakagång på allvar. Emellanåt blir det en smula långrandigt, men det vägs upp av faktarutor med beskrivningar av häftiga insekter som jag måste googla, som till exempel bombarderbaggen, smaragdstekeln och den klibbiga lysmasken Arachnocampa luminosa.

Det är oerhört tung läsning emellanåt. Förtvivlan växer i mig när jag tänker på alla arter som redan är utrotade för alltid. Arter vi aldrig ens hann upptäcka innan de försvann. Sällan har en bok väckt så starka känslor i mig. Sorg, uppgivenhet och rädsla. Men det finns hopp – det finns ännu tid att agera. Vi som samhälle kommer sannolikt inte kunna avvärja krisen helt, men tillsammans kan vi påverka omfattningen av den.

I bokens avslutande kapitel listar Goulson vad vi kan göra för att motverka den här katastrofala utvecklingen. De jag tar med mig är: Låt delar av gräsmattan växa igen och bli blomsteräng. Undvik bekämpningsmedel, de gör oändligt mer skada än nytta i det stora perspektivet. Köp mat efter säsong, ät lite mindre kött och undvik att slänga mat. Sist men inte minst: lär dig mer. Det man känner till bryr man sig om, så prata med vänner, familj och grannar om insekternas betydelse. Ett utmärkt sätt att göra detta på är att läsa den här boken.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Skriver för den biologiska mångfalden
• I gammelskogen hänger allt samman?

Efter att på ett underhållande vis ha behandlat humlors liv och beteenden i boksuccén Galen i humlor, följt av berättelsen av vad som kan hända när man ger sig i kast med att återskapa en plats för ett myllrande växt- och djurliv på en gammal äng på franska landsbygden i den lika läsvärda uppföljaren Galen i insekter tar Goulson nu med läsaren på en varierande reseskildring där han försöker leta upp humlearter som förekommit i olika delar av världen men som blivit allt mer sällsynta, kanske till och med utdöda.

I samtliga tre böcker har ett brinnande engagemang för den biologiska mångfalden utgjort en naturlig röd tråd. Goulson knyter samman den med en rad ödesfrågor, däribland klimatförändringarna och en destruktiv matproduktionspolitik. Liksom tidigare lyckas han skickligt understryka flera av de verkligt avgörande besluten mänskligheten står inför.

Resorna som Goulson företar sig, oavsett om de handlar om att inventera en gammal industritomt, som visar sig vara oväntat myllrande av liv och väl värd att kämpa för eller en tripp till Ecuadors regnskog för att bevittna stridande humlehanar försvara sina revir, bär på budskap om vad som händer när människan på diverse sätt historielöst inkräktar och ödelägger naturområdens artrikedom. Samtidigt är texten rik på roande episoder och sidohistorier präglade av den karaktäristiskt torra humor som den brittiske biologiprofessorn besitter. Här finns beskrivningar av hur det är när fågelungar självförsvarkräks på en:

”På tillbakavägen kräktes en ung stormfågel på mig, ingen erfarenhet jag skulle vilja upprepa, men ändå värd att vara med om en gång bara för nyhetens behag.”

Eller en fotnot för hur ett par andra entomologer, i någon sorts Jack ass-aktig tveksam vetenskaplig tjänst bestämt sig för att rangordna vilken insekts bett som orsakar den kraftfullaste smärtan (en fågelspindelätande vägstekel) respektive var på kroppen det gör som ondast att bli stungen av ett bi, för att nämna några exempel.

Dave Goulson anser bestämt att pratet om vilka arter som är nyttiga för oss människor genom att erbjuda så kallade ekosystemtjänster och enbart därför är skyddsvärda är ett enormt självupptaget synsätt och att vi borde vända på tanken och fundera på vad vi kan göra för den biologiska mångfalden i sig. Inom reseberättelsernas ramar lägger han också fram konkreta åtgärder som visat sig effektiva för att vända de negativa trenderna med utarmningen av arter.

Hoppas att dessa idéer får ta plats och till slut tar över som ett moln av svärmande, surrande humlor som inte längre låter sig ignoreras. De här tre böckerna formar en politisk, pedagogisk och verkligt livsbejakande trilogi, ett motgift mot monokulturernas och business as usual-synsättets destruktiva regim.

Similar Posts:

• Engagerande humor och allvar
• Ett brandtal för småkrypen
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Lågmält drabbande roman om människor och bin

Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Spretig men inspirerande entusiastskildring

Ängen utanför Dave Goulsons gård blir ett mikrokosmos, en symbol för den ekologiska balansen på jorden. Blommorna, fåglarna, träden, fladdermössen och människorna – alla är de sammanbundna med och beroende av insekterna för sin överlevnad. Efter ett starkt brandtal drar boken igång på riktigt. I fristående kapitel får läsaren bland annat lära sig om bönsyrshanar som lever vidare efter att honan ätit upp deras huvud, trollsländors kalejdoskopögon, bladlöss förmåga att klona sig själva, fladdermuslössens extremt brutala parningsmetoder och att bin främst dras till gula eller lila blommor. Det hela är omtumlande och intressant. I ett kapitel om flugornas okuvliga släkte finns plats för både upprördhet för människans övergrepp på burhöns och lätt äcklade gapskratt över beskrivningen av spyflugans matvanor.

Den röda tråden, förutom det uppenbara temat, är Goulsons genomskinande engagemang och respekt för djurvärldens minsta invånare. Exempelvis ligger han till sängs och gläds över den träätande skalbaggen dödsurets karaktäristiska knackningar i takbjälkarna. Man får också följa med bakom kulisserna till den akademiska biologivärlden, bland ömsom bisarra, ömsom totalt avgörande experiment. Texten bränner till som allra mest i slutet av boken då Goulson berättar om den grupp av omdiskuterade bekämpningsmedel som benämns neonikotinoider. Efter att först ha betraktat pesticiderna som tämligen ofarliga utför han egna studier som vänder upp och ner på hans inställning och skapar ekon i hela världen. Det är en spännande historia om kortsiktig politik och lobbyism å ena sidan och forskning i sin mest omvälvande form å andra sidan.

Boken är en brokig väv, på gott och ont. Eftersom ämnet är så omfattande blir det förstås automatiskt något av en nödvändighet, när det är som bäst är det verkligt reflektionsskapande draget till sin spets eller en fascinerande inblick i det myllrande livet omkring oss. Men ibland svävar det iväg en aning långt, till exempel när ett det ovan nämnda brandtalet för insekternas avgörande betydelse följs av en berättelse om den kaosartade renoveringen av den franska gården eller när det dyks ned lite för djupt i genetiken. Dessa avsnitt är underhållande och utbildande men spretar aningen mycket. Som tur är vägs detta upp av glöden som flammar upp mellan sidorna. Vi behöver mer litteratur av det här slaget, som får oss att sätta oss ned och fästa blicken bland grässtrån och mossa och får oss att upptäcka de osynliga trådar som löper mellan humlor, maskar, blomflugor, gråsuggor och oss själva.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Från småvatten till glaciärer

Mannen framför mig har en mörkgrön slips med illustrerande tryck av olika insekter. Han är något av en kryssare, en naturintresserad person som på listor bockar av de arter de sett med egna ögon. Ofta är de fågelskådare. Fast den här mannens lista består av olika arter av släktet Bombus. Stolt berättar han att han observerat sjutton humlearter i sin egen trädgård och helt plötsligt har jag införskaffat en artidentifieringskarta och en pin i form av en humla av mannen.

Visste du att den absoluta majoriteten av de tomater som odlas i växthus pollineras av humlor? Eller att humlor känner av vilka blommor som nyss tömts på nektar på lukten efter andra humlors fötter? Att om man vill studera en blombesökande humla på nära håll så ska man undvika att andas på den, då doften gör att den ofta känner sig hotad och genast vill ge sig av? Eller att humlor som fångas in, körs iväg med bil, och släpps ut några kilometer bort kan navigera hem? Allt det och mycket mycket mer om de lurviga, hårt arbetande varelserna finns att förundras över innanför pärmarna till Dave Goulsons bok.

Texten är så långt ifrån oinspirerat trist och stram naturvetenskapsprosa en kan komma. Varm och kärleksfull fascination för humlor och ekologi riktigt lyser igenom sidorna. Författaren är genomgående en skicklig pedagog som förmår förklara komplexiteten i humlornas plats i naturen och i våra liv. Det är en berättelse som ibland tar underhållande omvägar i form av dråpliga anekdoter från professor Goulsons forskningsresor och barndom samt humoristiska och på samma gång fördjupande fotnoter. Läsaren får bland annat reda på varför Darwin hatade bin, varför utrotandet av vallhumlan i Storbritannien kan skyllas på Hitler och hur det kommer sig att igelkottarna på Nya Zeeland har så märkliga tänder. Här finns också en balans, mellan ett tydligt allvar när konsekvenserna av att vi som mänsklighet utarmar den biologiska mångfalden beskrivs, och en framtidsoptimism som aldrig känns naiv.

Boken fungerar som en tankeväckande påminnelse om vår direkta beroendeställning gentemot humlor, blomflugor, honungsbin och andra pollinatörer. Historien om humlan blir en nyckel till förståelse för de stora ekologiska sambanden. När undertecknad lägger ifrån sig boken finns ingen lämpligare konklusion än att stämma in i mannen med insektsslipsens uttalande:

”Humlor ska man ägna sig åt.”

Similar Posts:

• Ett brandtal för småkrypen
• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Spretig men inspirerande entusiastskildring
• Om insekternas annalkande apokalyps