Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Wage slaves är den sanna berättelsen om hur Daria med hjälp av facket tar upp kampen mot sin arbetsgivare. Hon har flyttat till Malmö från Polen för att gå på Kvarnby Serieskola, har inget personnummer och bor i en källare utan fönster. Hon räknar cyklar under iskalla morgnar för Malmö Stads räkning, och får tillfälligt jobb i ett osigt matstånd på Malmöfestivalen. Där är betalning något som lätt ”glöms bort” och måste påminnas om, och som sker genom kontanter i handen.

Till slut tar hon ett svartjobb på en indisk restaurang, och hamnar nu ännu mer tydligt i den utsatta position som är verklighet för många arbetstagare. Ändå står hon högre i rang än flera andra som jobbar på restaurangen. Lönesystemet verkar bygga på en kategorisering av både hudfärg och desperation. Svenskarna, som oftast jobbar där ”i väntan på något annat”, tjänar mest medan de papperslösa, de som är i störst behov av en inkomst och samtidigt inte får avslöjas har lägst lön. När hon tar kontakt med facket och börjar planera för ett gemensamt uppror bland de anställda är det också dessa skillnader som gör att hon länge står ensam.

Det hela är på många sätt ett tecknat reportage och ibland tar texten över väl mycket, gör berättandet styltigt och uppräknande. Samtidigt är Wage slaves så viktig och lyckas hitta fler bottnar än de artiklar jag tidigare läst om Daria. Förutom striden med arbetsgivaren är det en historia om att komma till ett nytt land och skapa sig en plats trots språkbarriärer och statliga hinder.

Ett viktigt och spännande perspektiv är att Daria står med fötterna på två sidor. Hon har inga pengar, men är samtidigt en del av den klick på och kring Möllan som äger ett visst kulturellt kapital. Hon pluggar serietecknande, är politiskt engagerad, spelar i band och hänger på kulturhuset Kontrapunkt. Sakta men säkert hittar hon en social tillhörighet, vilket också ger henne en plattform för att genomföra striden.

Wage slaves öppnar dessutom upp för en diskussion om den svenska invandringspolitiken. Daria kan inte få ett jobb om hon inte har personnummer, men utan jobb får hon inte heller ett personnummer… Den ekvationen går såklart inte ihop, och lägger också grunden till svartjobben och att så många verkligheter kan rymmas i en och samma stad.

Similar Posts:

• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• #MeToo i serieformat
• Mästerverk i alla kategorier
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall