Daniel Gustafsson har skrivit en finstämd och omsorgsfull berättelse om att känna sig i ofas med världen. Kvinnan nämns nästan aldrig vid namn, men som läsare får man komma nära, blicka in i ett helt liv som, trots att kvinnan inte verkar vara särskilt gammal, är nära sitt slut. Tidsperspektivet är enormt i det lilla, detaljerna vad som bär berättelsen framåt.

Parallellt med kvinnans resa från Sverige ner i södra Europa berättas historien om ett storslaget äventyr som går helt fel, en olyckshändelse som får ringar på vattnet in i nutiden och som i allra högsta grad påverkar kvinnans egen berättelse. Det handlar om ostron av sorten Fine de Claire, och i dem kan människan speglas; vem hon var och vem hon har blivit. Den ömmande punkten som knyter spegelbilden samman är denna: också ostron vill (av oförklarliga anledningar) leva i flock, precis som människan.

Ekokritiken går inte obemärkt förbi, men samtidigt vore det fel att beskriva Fine de Claire endast som sådan. Snarare fungerar boken som en filosofisk resa ner i människan och jordlagren, där kritiken mot hur människan har verkat i miljön är en självklar del av ämnet.

Gustafssons ambitioner med denna lilla, förtätade bok är, som synes, stora. Till viss del lyckas också boken komma dit: det är storslaget – och språket är så omsorgsfullt behandlat att det inte går att göra annat än att häpna. Tyvärr saknas ett lager av mänsklighet och värme för att historien på riktigt ska beröra läsaren. Kanske handlar det om att kvinnan förblir något anonym och generaliserbar, kanske handlar det om att boken redan från början har ett så tydligt mål och att resan dit går något för snabbt för att man ska hinna landa i de storslagna tankarna, men också i de möten kvinnan har längs vägen. Med det sagt är Fine de Claire en mycket speciell bok som uppmanar läsaren att se på världen med nya ögon.

Similar Posts:

• Bränner bakom glasvägg
• Storslaget och drömskt om träd
• Om livet, döden och tiden
• Den ikoniska hemfärden
• Ett eget rum

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen skriver som Khemiri
• Trivsamt
• Storslaget om ostron
• Ett nytt projekt för familjen Peachey