Karaktären i boken har dock tagit isoleringen ett steg längre, eller ganska många steg faktiskt, än de flesta av oss har behövt göra. Där en människa som jag själv känner att jag haft alltför mycket tid ensam med min egen hjärna, kan karaktären inte se någon poäng med ytterligare umgänge än just med sin egen hjärna.

Det är inte en sorgens ensamhet jag beskriver. Det är en utanförkänsla, att uppleva att samhället inte finns till för mig. Jag har ingenting att uträtta där. Mitt val att ge upp det vanliga livet är mitt val. Att aldrig syssla med det som de andra gör därute. Vända ryggen till och därmedelst vara fri.

Boken utspelar sig helt i karaktärens hjärna. Vi får följa med i alla tankegångar under en dag, från morgon till kväll. Under måltider, tvagning och de olika aktiviteter som karaktären tar sig för. För även om livet levs innanför bostadens väggar, så är det väldigt mycket som händer. Förvånansvärt mycket.

Även om jag redan vet när jag vaknar att ingenting särskilt kommer att hända idag stiger jag upp med förväntan. Återkommande tankar om framtiden får mig att leva vidare. Drömmar att analysera. Matematik och högkvalitativ litteratur att förkovra mig i.

Förutom att lösa matematiska problem och spela schack med sig själv så läser karaktären dagstidning, ser på TV ibland, lyssnar på radio och tittar ut genom fönstret, på livet utanför. Det är ingen total isolering detta. Endast social. Det är som att i isoleringen kan karaktären tillåtas tänka hela tankar, från början till slut. Utan att bli distraherad av oombedda intryck eller avbruten av att andra människor kräver uppmärksamhet. Just denna möjlighet att följa en tanke hela vägen, tänka den färdig, oavsett om den är produktiv eller intressant för någon annan, gör att jag upplever karaktären som fri. Befriad.

Jag har en hög intelligenskvot. Den emotionella kvoten behöver jag inte använda mig av. Jag har ingen så kallad funktionsnedsättning och är inte sinnessvag. Besitter ingen seriemördarmentalitet. Jag sköter mig själv

Karaktärens yttre attribut lämnas i stort sett obeskrivna. Jag observerade inte att det var så när jag läste boken, för jag hade ju skapat en klar och tydlig bild av hur karaktären såg ut och rörde sig. Det var först i efterhand jag blev medveten om det. Jag tycker det är helt briljant att läsaren får möjlighet att delta så pass mycket i att skapa sin egen version av karaktären. Det är förmodligen därför jag känner så stark sympati.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till P.C. Jersilds bok En levande själ, om en levande hjärna i en burk i ett laboratorium. Även om detta är ett slags tvärtom-scenario så finns det en central likhet i att det som händer händer i tanken. Ett koncept som rätt utfört blir mycket intressant.

Separat är ytterst fascinerande läsning. Lite som interaktiv konst, fast i bokform. Jag är glad att få ha bekantat mig med den här separata människan med sina besynnerliga tankar och rutiner. Som verkar ha fullt upp med att bara existera. För sin egen skull. Här är det viktiga saker på gång. Var god stör ej.

Ibland känner jag dock att jag förtjänar bättre. Ett liv med större framgång än den jag har. Delvis har det att göra med min oupptäckta intelligens

Similar Posts:

• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Endera dagen ska du ta dig samman
• Livet pågår någon annanstans
• Instängd eller utestängd?
• Var har du hjärtat, doktor Jersild?

Jag frågar Stina hur hon skulle vilja beskriva Textival, och hon förklarar att tanken är att festivalen ska fungera lite som en bro mellan alla de ganska smala, vertikala stuprör som utgör Göteborgs litterära scen. En scen som skulle kunna vara mycket mer levande och dynamisk än den är idag. Textival kan vara en gemensam plattform, där det öppnas upp för nya gränslösa samarbeten. Det ständiga utforskandet är ett nyckelbegrepp, och inte ens arrangörerna vet vad utforskandet kan leda till, alla vägar är öppna.

I år hade festivalen ca 600 besökande förutom de ca 90 deltagarna. Övriga året pågår det olika samarbeten på olika ställen i landet. Titta gärna på www.textival.se för att se vad som är på gång

Gränsöverskridande performance
Det mest intressanta på dagens program är en föreställning där buthodansaren Frauke framför en dans till ljud skapade av ljudkonstnären Helena Persson. En skribent skall närvara och tolka föreställningen för att skapa en text utav den som skall presenteras vid ett senare tillfälle.

Här har vi verkligen en gränslös performance, och jag får en pratstund med Helena Persson innan föreställningen. Jag är jättenyfiken på hela processen, så Helena tar det från början.

Textival har ett samarbete med Dansbyrån och gjorde förfrågningar till fyra koreografer om att framföra var sitt verk till festivalen. Frauke nappade på idén och sa att hon då ville arbeta med Helena. Det är första gången de samarbetar, och här kan man verkligen tala om att utforska gränserna, arbeta med nya strukturer och hitta ett annat språk.

De började med att sätta ord på stämningar, tillstånd och material som de ville gestalta, och som exempel nämner hon insekter, aktivitet som händer på natten, metabolism och månens svängningar. Utifrån orden kom de fram till vilka ljud som skulle användas och hur koreografin skulle se ut. Förutom ljud som Helena har samlat sedan tidigare tillverkade hon även nya ljud, och i föreställningen skapar hon också liveljud, ljud som händer där och då.

Helena tycker att det finns en gräns som passeras där texten blir till konst. Hon har jobbat en del med film, och själva ljudjobbet vid filmningen har hon hittills inte upplevt som direkt konstnärligt arbete, även om det säkert kan vara det i speciella samanhang. Vid ljudläggningen efteråt däremot, där man skapar stämningar och beskriver skeenden i ljud istället för ord, upplever hon en mycket större konstnärlig frihet. Att göra ljud kan liknas vid poesi, text som uttrycks med ljud kan skapas på ett poetiskt sätt. Som ljudkonstnär är det också viktigt att hitta rätt flöde. Det får inte uppstå några ”grammatiska fel”, för det kan smyga sig in i ljud, likväl som i text.

Jag är mycket förväntansfull inför den arton minuter långa föreställningen, och när Frauke kommer in på golvet vitmålad och iklädd en svart klänning, med spetshuva över ansiktet och liksom en bur av tyll runt huvudet, blir jag helt uppslukad. Jag tycker verkligen att jag ser och hör de ord och stämningar Helena beskrev, och det är gränslöst vackert. Om ni får möjlighet att se något liknande så bara måste ni göra det. Det här var det bästa och mest gripande jag upplevt på väldigt länge. Är ni nyfikna så kan ni ta en titt på deras hemsidor, www.soundsibling.com och www.frauke.se.

Från långa monologer till stumhet
För mig är konstnären Dana Sederowsky känd för sin video- och fotokonst. När jag såg att hon skulle delta i Textivals konstinstallation Vattenpoesi på Naturum vid Hornborgasjön blev jag nyfiken. Konstverket bestod i texter skrivna av åtta olika personer, utskrivna på stora ark av genomskinlig plastfilm som hängde från taket tillsammans med ballonger fyllda med vatten. Det lät jättespännande och jag ville prata med Dana om hennes syn på gränsen mellan text och konst

Dana har jobbat mycket med text i sina konstverk. Skrivit långa monologer som hon memorerat och framfört i en enda lång tagning. Hon arbetar alltid med sin egen kropp och sin egen röst, och det är alltid hon själv som framför texterna. Med tiden har texterna blivit mer avskalade och reducerats till stavelser, bokstäver och fonologiska upprepningar. Lite som lingvistiska krumbukter och ordlekar, eller som en LP-skiva som hakat upp sig. Hennes senaste verk har slutligen blivit helt stumma, som en form av närmande till döden, som är det tema hon arbetat med senaste året. I verket Vattenpoesi var temat vatten, och Dana kände att vatten ofta förväntas vara något omhuldande och livgivande medan hon istället fick associationer till döden Hon ville också behandla synen på naturen, kommunikation och begär. Texten heter ”Döda Havet” och finns att läsa i sin helhet här nedanför. Det tackar vi Dana för!

I sin videokonst jobbar Dana mycket med pauseringar och det återkommer i den här texten. När betraktaren läser en text bestämmer hen själv hur lång pausen skall vara. I ett videoverk kan Dana däremot styra pausen, göra den lite för lång, så att den kan upplevas som lite obekväm. I livet finns det ont om tid för pauser, de kan också göra oss oroliga och påminna om döden. Den känslan ville hon förmedla i texten.

För Dana som jobbar med både video, bild, text och ljud är gränsen mellan text och konst mer en fråga om var och hur den presenteras. Men hon tror att gränserna luckras upp mer och mer och att det måste, och kommer att, skapas mer rum för text.

I vår är Dana inbjuden till Berlin som ”artist in residence” i tre månader. Jag ser fram emot vad det kan utmynna i. Klicka här för att titta på Danas videokonst.

Döda Havet

vi har hårt vatten
vågor slår och slår och slår och slår
plywoodkistor med träplugg
saknar alla roder
210x70x60 centimeter
en storartad manifestation av utplåning

i denna svarta sörja
där solen just kvävts
rör sig baddare silverfisk och guldfisk

- ingen paus -

naturromantik ligger inte för mig
orden utgör ingen ekvation
det finns ingen förlösande effekt
att bada naken i en sjö
har ingenting med frihet eller sensibilitet att göra
det är ett kvasibad

vattnet omyndigförklarar
fördummar en tänkande människa
omgärdar till den gräns att man blir lämnad utan val
tvingar ihop och isär
det finns inget rum för tårar i samma ansikte
som redan dränkts i en ocean

- och det finns synnerligen ingen tid för paus -

vågorna repeterar
ingen/ting når någon/sin fram

(fokus på alternativ aktivitet:
häv dig över mig
du och ditt dyra ryggparti
vill aldrig mer duscha diska dricka
om var sak har sin tid
och detta råkar vara samtidigt
om döden pockar på
och kyssarna är få
sug ut mig
skänk mig lugn
gör det nu!
täpp till mina vrår)

Vad är en debutant?

Samtal mellan, från vänster: Linus Lundgren-Widén från tidskriften 10-tal, Elin Grelson Almestad, författare och krönikör, Jack Hildén, skribent och redaktör på kultursajten Rymden och Lotten Skeppsted, förlagsredaktör på Forum bokförlag.

10-tals senaste nummer handlade om att komma ut som författare. Med anledning av det diskuterades i ett seminarium hur det fungerar nu för tiden, med alla digitala plattformar, att debutera som författare. Fortfarande har många en mer konservativ syn på debuterandet. Att man inte har debuterat ”på riktigt” om man inte är förlagsutgiven. Samtidigt är det många skribenter som lyckats skapa sig en litterär persona utan etablerat förlag. Men trots dagens alla möjligheter att nå ut till läsare utan förlag, så är det en stor fördel att ha en redaktör. Redaktören ägnar i snitt en månads tid åt arbete med den text som skall ges ut. Författaren får hjälp med hela processen, från dramaturgin i texten till marknadsföring av färdig bok.

Lotten Skeppsted säger att även om det kan verka nedslående med den krympande marknaden för pappersböcker, så överraskas förlagen ständigt av nya manus. Som debutant in spe skall man alltså inte bli alltför beklämd av tingens tillstånd. De senaste sex åren har 446 författare förlagsdebuterat, och okänt antal gett ut sina böcker själv, så visst finns det plats för debutanter. Frågan om vem som har ansvar för debutanter lyftes också. Är det förlagen eller läsaren? Det tar ju ett tag att etablera sig och hitta sin läsekrets, och eftersom många läsare hittar en debutant i pocketutgåvan är det kanske lite beklagligt att alla inte kan räkna med att bli utgivna i pocket. E-boken däremot kanske kan vara nästa forum där debutanter och läsare kan etablera en relation. Förutsatt att e-böcker blir ett ekonomiskt fungerande alternativ för läsaren.

Även om de många nya kanalerna för litteratur kan innebära att man når ut till färre läsare än genom ett etablerat förlag, så finns det där en möjlighet för ett direkt och pågående samtal kring litteratur som inte på liknande sätt kan erbjudas via förlagen. Människor engagerar sig i texter och former, och det blir i den digitala världen uppenbart hur stort intresse det faktiskt finns för diskussion och reflektion kring litteratur. Författare och läsare kan mötas på ett helt annat och närmare sätt. Det kommer att bli spännande att se hur balansen mellan förlag och självutgivande utvecklar sig.

För att sammanfatta det hela…
…så bjöd Textival den litteraturintresserade göteborgaren på ett ypperligt lördagsnöje. Jag skulle gärna berätta om precis allt jag tog del av, men det är mer görbart i samtalsform, så jag lägger band på min entusiasm och stannar här. Men vi kanske ses på plats nästa år?!

Similar Posts:

• Textival 2013: Om gränsen mellan litteratur och konst
• Instängd eller helt fri?
• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson
• Gemensam kamp
• Som en modern ”Maken”