Afrikaanerfamiljen Swartz äger en gård med en lustigt utformad huskropp, där tillbyggnaderna har olika stil och utförande. Familjen kallar sina ägor för farmen, men vad marken har för potential är oklart. Berättelsens nav är dynamiken mellan syskonen – som var och en har brister och förtjänster. Förutom Amor, finns de två äldre syskonen Astrid och Anton, och en mängd personer som dyker upp på begravningen. Mamman hade i slutet av sin levnad sökt sig tillbaka till tron hon föddes in i. Nu ska begravning ske enligt judisk sed. Rabalder har uppstått i släkten men hennes önskan efterlevs.

Ytliga porträtt blandas hejdlöst med de lite mer ingående porträtten. För egen del fastnar jag för skildringen av Amor. Hon är yngst och väcker syskonens irritation i sitt fjära sätt att vara. Spänningen har också sin grund i att Amor överhörde en konversation mellan mamma Rachel och pappa Manie där familjens svarta tjänstekvinna Salome utlovades ägarrätten till huset och marken där hon bott i utkanten av ägorna. Huset är mer att likna vid ett skjul, men den tänkta gåvan är en tacksamhetsgest från mamman i familjen. Två veckor innan mammans död har Amor alltså bevittnat scenen med löftet och i efterdyningarna av begravningen påminner hon sin pappa och sina syskon om det hela. De bemöter henne med frågan om hon inte vet vilket land hon vuxit upp i. Svarta kan inte äga hus enligt lagen.

Resten av handlingen är de kommande trettio åren. Den vita familjen med pappan och de tre barnen råkar ut för händelser och i kulisserna monteras apartheidsystemet ned samtidigt som en ny framtid utmålas för Sydafrika.

I mixen av att låta Sydafrikas närhistoria utspela sig i bakgrunden för en familjeskildring ingår också en stor dos satir mot trossamfund, eller snarare prästerna (eller vad de själva vill kalla sig):

De sitter i salongen i pastorns nya hem, det är ett soligt rum som vetter åt norr mot ett stenparti på tomten i Mucklenuek. Alwyn och hans maka, ursäkta, syster, det var inte meningen att vara respektlös, har för länge sedan lämnat sin fuktiga lilla boning bakom den nederländska reformerta kyrkan eftersom Gud har skänkt honom framgång. Mycket har förändrats. Han kallar sig inte längre dominee, han är pastoor nuförtiden, och kränger en mjukare frälsningslinje till sina kunder, host, jag menar flock, vilket är till allas fördel. Pastooren har aldrig brytt sig stort om världslig grannlåt, vad det nu är, men jösses vad det gör livet bekvämt.

Berättaren – som dyker upp som en ekorre och tilltalar mig/oss som läsare – ger mig/oss sin story utan nämnvärd politisk analys. Stundom är effekten underhållande och stundom inkännande åtminstone vad beträffar skildringen av Amor. Men den som förväntar sig ett mer nyanserat svar på varför det gått som det gått i förverkligandet av regnbågsnationen får vända sig till andra berättelser.

Jag hade kunnat tänka mig mer allvar i framställningen men anar att Galgut har sina skäl för att blanda romaningredienserna på det här sättet. Ett av skälen kan vara det stora nöjet att få använda sina författartalanger med ett lekfullt sinne. De svarta sorgkanterna framträder ändå.

Similar Posts:

• Sydafrika noir
• Att föreställa sig E.M. Forster
• Språklig förundran
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

I Damon Galguts biografiska roman möter vi Morgan, som han kallas boken igenom, på hans resor till Indien och Egypten där han tillbringade längre perioder. Han vill upptäcka världen och bli inspirerad till nya böcker. Fantasierna om män avlöser varandra men Morgan verkar aldrig få till det på riktigt. Även relationerna till de två han förälskar sig djupt i, Masood och Mohammed, stannar på ett mestadels platoniskt plan. Och när kärlekarna gifter sig och får barn blir Morgan lämnad kvar. Galgut har verkligen spännande ämnen att jobba med. Exotiska platser, skrivandet och undantryckt sexualitet. Tyvärr hämmar det biografiska formatet historien från att riktigt lyfta.

Arktisk sommar var även namnet på E.M. Forsters oavslutade roman. När Damon Galgut nu återanvänder titeln blir den en poetisk bild av ett författarskap som trots sina framgångar håller mycket inlåst. Kontrasten mellan Morgans brinnande inre och den sexuella avhållsamhet han tvingas in i, av samhället men många gånger också av sig själv, är ständigt närvarande, även i skrivandet. Det långa och ofta avbrutna arbetet med En färd till Indien (1924) utgör en stor del av Galguts skildring. Forster skrev samtidigt romanen Maurice, färdigställd 1914 men inte publicerad förrän 1971 på grund av sin gestaltning av homosexuell relation. I Galguts Arktisk sommar beskrivs hur Morgan upplever att Maurice får honom ”ur kurs” och grumlar hans förmåga. När han äntligen hittar en väg tillbaka in i En väg till Indien är det en stor lättnad. Romanen blir också hans största succé. Samtidigt skäms de vänner, flera av dem själva homosexuella, som får läsa Maurice. De tycker att den är rent ut sagt dålig och att den inte kan offentliggöras. Att sådant varken kan eller ska skrivas.

Den arktiska sommaren antyder också Morgans längtan till en exotisk plats. En plats där livet kanske är enklare. Fullt så enkelt är det såklart inte. Trots att han upplever kärlek och sexuella möten är han på många sätt fast i sin kropp, sina känslor och det fördomsfulla klassamhälle han lever i. Bakom allt finns också den koloniala kontexten. Inte minst i Morgans möjligheter att resa till den så kallade Orienten och hans attraktion för de unga männen där. Men också på ett större plan. Flera gånger påpekas att det brittiska imperiet en dag kommer att falla och lämna Indien till sitt öde. Vad händer då med de mänskliga relationerna?

Det svåra med biografiska romaner är att förvandla fakta till levande fiktion. E.M. Forster lämnade efter sig ett stort antal dagböcker, och det är tydligt att Arktisk sommar bygger på grundlig research. I sitt tack i slutet av boken radar Galgut upp en mängd källor han använt sig av. Och ibland fastnar berättelsen i uppvisandet av fakta, som i partiet om hur Morgan funderar på vad han ska ta med i essäsamlingen Pharos and Pharillion. Att vara alltför upptagen vid sanningen innebär också att partier med detaljerade beskrivningar av resande och skrivarbete blir väl utdragna och, tyvärr, tråkiga. Här kan jag önska att Galgut tagit sig större konstnärliga friheter. Intressantast är Morgans tafatthet, motstridiga känslor och personliga utveckling. Även här stannar det dock ofta vid beskrivningar av känslorna istället för gestaltningar av händelser som påverkar Morgan, något som gör berättandet onödigt segt.

Jag fångas mest av hur vältecknade många av bifigurerna är och hur de bidrar till bilden av Morgan. Masood och Mohammed i synnerhet, men även mindre karaktärer. Virginia Woolf är en av dem. Som medlemmar av Bloomsburygruppen samtalar Morgan flera gånger med paret Woolf om sitt skrivande. Virginia befinner sig oftast i bakgrunden, men i de få rader där hon framträder mer lyckas Galgut både fånga hennes karaktär och ge en bild av hur andra ser på Morgan.

Virginia satt intill och rökte en av sina shagcigaretter. Hennes närvaro hade en intensitet som fick honom att ta ett steg bakåt. Ändå hade han lärt sig tycka om denna kvinna med det långa, lyktformade ansiktet, präglat av skarp intelligens. Hon studerade intensivt med sina två lysande naglar till ögon och sa sedan: ”Jag kan faktiskt inte föreställa mig dig där borta.”
”Men jag har redan varit där. I sex månader.”
”Jo, jag vet. Du brevväxlade med mig. Jag säger bara att jag inte kan föreställa mig på den platsen. Misslyckandet är mitt.”
Fast som alltid med Virginia kändes det som om misslyckandet på något sätt var hans.

Även vännerna verkar tycka att Morgan är omgiven av en viss mystik. Vem är han egentligen? I spänningen mellan en persons strävan efter att fullborda sig själv och det svåra i att släppa andra människor in på livet blir Arktisk sommar som mest engagerande.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Han lajkade Big Brother
• Att läsa sitt liv

Adam Napier står och svajar. På jobbet har han ersatts av den unge, svarte praktikant som han självt lärt upp och det mumlas om raskvotering. Nu har han inga pengar, ingenstans att bo och ingen familj förutom den betydligt mer framgångsrike och pragmatiske brodern, som lånar honom ett försummat gammalt hus någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

I öppningsscenen till Bedragaren är Adam på väg till det där huset, blir stoppad av en polis och bötfälld eftersom han vägrar att muta honom. Därpå får han en utskällning av brodern, som inte kan begripa varför han ska krångla till allting med principer och verklighetsfrånvända drömmar. I det nya Sydafrika gäller det att anpassa sig.

Samma attityd återkommer när Adams stillsamma tillvaro som självutnämnd poet med evig skrivkamp i det lilla huset störs av mötet med Canning, en före detta skolkamrat som Adam inte har mage att erkänna att han faktiskt inte minns. Canning å sin sida tillskriver ett samtal med Adam från skoltiden en ödesdiger betydelse, och drar in Adam i sitt eget luxuösa liv ute på en privat viltfarm. Motvilligt låter sig Adam förtrollas, både av viltfarmen och av den vackra Baby, Cannings svarta troféhustru – inget säger tydligen modern sydafrikan så slagfärdigt som ett rasblandat äktenskap – med sitt dunkla förflutna.

Sydafrikanske Damon Galgut har jämförts med Paul Auster och Bedragaren har onekligen något på en gång suggestivt och svalt som kan föra tankarna i den riktningen. Bara osäkerheten kring vem titeln egentligen syftar på – vem är det som är bedragaren? Är Canning verkligen den han utger sig för att vara? Är kanske alla i detta nya, korrupta Sydafrika bedragare? Eller är det rent av huvudpersonen, Adam, som bedrar – sig själv eller andra – med sin ouppnåeliga poetroll, sin önskan och oförmåga att hålla avståndet till det ganska brutala samhället omkring sig?

Osäkerheten, mystiken, ger Bedragaren ett visst driv. Skildringen av det moderna Sydafrika ger en viss skärpa. Att romanen samtidigt är lågmält skriven, med en smak av Auster och noir, räddar den säkert från en hel del inte alltför avlägsna fallgropar. Ändå når den med sin svalhet liksom inte under huden på mig. Här finns å ena sidan glimtar, inte minst i huvudpersonens dilemma – anpassa sig till ett övermåttan cyniskt samhälle eller stå där, svajande trådlös, ensam och fattig – som jag känner stor sympati inför. Å andra sidan det där lite tröttsamma Ödet, som liksom bara forsar på, som driver handling och karaktärer med sig, men i slutänden lämnar mig stående på stranden med en ganska dyster känsla av att inget egentligen går att påverka.

Similar Posts:

• Mord och konst i Sydafrika
• Familjen och den nya politiska kartan
• Från en sydafrikansk cell
• Coetzee och kvinnorna
• Den vite mannens börda