Så var det med den här boken, jag förbarmade mig över den till sist. Och tänkte, som alla andra nog också hade tänkt, att det här verkar ju lite sådär. Visst, den är kort, men hur mycket kul kan det finnas att skriva om det jobbiga med barn?

Ja. Tyvärr tydligen inte tillräckligt mycket kul för att fylla 142 sidor. Redan efter 30-40 börjar det gå på tomgång, tonen är alltför hurtfrisk och de olika exemplen som tas upp är helt enkelt lite för konstruerade. Och lite för franska, jag vet inte, men inte sådär väldigt många jag känner har problem med att hitta bra nannies. Och..tja…det här med jämställdhet? Det är solklart vems uppgift det är att styra upp de små solstrålarna och ironin verkar inte ha räckt till att kritisera detta faktum.

Det tog mig ganska lång tid att läsa den här boken, det var liksom inte direkt den jag prioriterade bland dem jag höll på med. Men det var rätt skönt när den var slut.

Similar Posts:

• Det råder ingen brist på barn i världen
• Vi arbetar inte! Vi arbetar inte!
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Nej, jag vill inte ha några barn

Vidare märks populäre Roddy Doyle från Irland, ständige Nobelpristippade poeten Adonis från Syrien, Corinne Maier, Frankrike, aktuell och omtalad med Hej lättja! Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet! samt deckarförfattaren Reginald Hill.

Totalt 770 personer medverkar i seminarierna. Unionsupplösningen och design får särskilt utrymme. Barn- och ungdomslitteraturen får stor plats i år med bl a seminarier om läsvanor, bilderboken och ny teknik. En nyhet är att 12 barnboksförlag samarbetar kring Expedition Läsning för att lyfta fram böcker för barn och ungdomar.

Similar Posts:

• Snart bokmässa!
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Veckan efter bokmässan
• Elefanten som fortsätter att charma
• Emelies 10 i topp på bokmässan

Cyniskt? Nääädå. Å ena sidan går de flesta framsteg, från att göra upp eld till att beställa böcker på nätet, ut på att göra vårt liv bekvämt. Å andra sidan drivs vi ändå till att arbeta för att göra det ännu bekvämare för oss själva – det var därför Lucy gjorde sig besväret att gnugga två pinnar mot varann och bröderna Wright slavade i cykelverkstan.

Efter någon miljon år har vi kommit så långt att ganska många av oss kan tillämpa latheten på jobbet. Så man surfar på arbetstid, tar långlunch, hänger vid kaffeapparaten, flummar runt i största allmänhet… och när chefen kommer förbi ser man till att se upptagen ut. Det är bara mänskligt.

Och inget att skämmas för, menar Corinne Maier. Tvärtom! "Lönearbete är den moderna formen av slaveri", och "om människor tyckte om att arbeta skulle de göra det gratis". När företagsledningen är korrupt, hela den s k företagskulturen går ut på att göra folk så lika varandra som möjligt, och din fina utbildning bara är värd ett halvt skrivbord i ett kontorslandskap – varför skulle du då känna dig förpliktigad att arbeta? Gör precis så mycket att du inte får sparken, lägg all den energi du kanske skulle lagt på att bli bättre på ditt jobb på att verka oersättlig, och förlita dig på att det alltid finns någon annan som gör det du antas göra. Om inget blir gjort får företagen skylla sig själva när de går i konkurs.

Man kommer inte ifrån att hon har en hel del bra poänger om hur det är att jobba för ansiktslösa storföretag (även om många av dem är så uppenbart franska att det känns som om boken skulle behövt mer än bara en översättning). Må vara att det är Dilbert och Office Space upphöjt till samhällsvetenskap, men det är ju inga usla förebilder.

Men.

Men. Men. Men.

Är det bara jag som ser framför mig ett samhälle av bortskämda västerlänningar som hellre spelar dataspel hela dagarna än jobbar?

Är det bara jag som jobbat på företag så nedskurna att det, tvärtemot vad Maier bygger sin bok på, inte finns några sekreterare, praktikanter eller trainees som kan utföra jobbet jag inte gitter göra?

Är det bara jag som ser ett par miljarder människor som väldigt gärna tar över mitt jobb om jag nu tröttnat på det?

Maier jämför det moderna företaget med en roddbåt som har nio styrmän och en roddare. Ingen dum poäng; jag har själv jobbat i företag där anställda fått gå på grund av "arbetsbrist" medan cheferna flyttats uppåt som belöning. Men det Maier förespråkar påminner mer om en passagerare som sitter i en livbåt och muttrar "Alltså, om kaptenen inte gitter undvika isberg så tänker jag minsann inte ro. Är det inte sånt vi har tredjeklasspassagerare till? Drunknat? Det är väl inte MITT fel heller!" Latheten och egoismen förenas i stället för att motverka varandra.

Att ta det lite lagom lugnt på jobbet är nyttigt, men sen har vi också det där som kallas den hårda kalla verkligheten och som har en tendens att slå en på käften om man bara sitter och väntar på att bli matad. På så vis är det här en bok som latoxen i mig av och till flinar brett åt, men som egoisten i mig hoppas att inte alltför många tillämpar fullt ut.

Similar Posts:

• Årets seminarieprogram till den 21:a Bok & Biblioteksmässan klart
• Lön åt alla
• Vad Lever Man För?
• Politik och människor
• Hurtfriskt humorförsök