Den första gäller hur han blev inkallad som lokal expert när CNN skulle bevaka översvämningarna i Mocambique för ungefär 10 år sedan. Det är första gången sedan kriget som CNN ens märker att landet existerar, så de dyker upp i full savannmundering mitt i miljonstaden Maputo och sätter på kvällen upp en hel liten studio på en gata. Innanför avspärrningen kameror och strålkastare som väntar på intervjuoffret, utanför tusentals nyfikna Maputobor; ”Vad händer? Har någon blivit mördad? Är det filminspelning?” Couto (infödd mocambikier, men vit, blond och helskäggig) dyker upp och publiken inser: Det är filminspelning – med Chuck Norris! Jubel utbryter. Intervjun kan inte genomföras. CNN ber Couto lugna publiken, vilket han gör – och jublet stiger ännu högre: Chuck Norris talar perfekt portugisiska, med mocambikisk dialekt dessutom! Till slut får respekten för Walker, Texas Ranger överhanden och publiken går med på att vara tyst… tills någon utropar ”Bröder! Jag känner igen honom! Det där är inte Chuck Norris, det är Mia Couto!” Och oväsendet stiger igen, nu direkt mot Couto: ”Varför låtsas du vara Chuck Norris?!?”

Den andra historien gäller det faktum att analfabetismen i Mocambique är bland de högsta i världen. Couto kommer en kväll ut ur sitt hus och ser en ung pojke springa emot honom med något i handen. Han bor i ett land där man kan behöva vara rädd för barn, så han ryggar tillbaka, men allt pojken har är en bok. En bok Couto har skrivit. ”Senhor Couto, det här är er bok, jag ger den tillbaka till er.” Det visar sig att pojken inte kan läsa, men att han såg en flicka bära runt på boken, kände igen Coutos bild på omslaget och tog för givet att flickan stulit den från honom. Så han snodde den och gav tillbaka den till den rättmätige ägaren. Couto ber honom behålla boken och lära sig läsa. Sju år senare sitter Couto och signerar böcker när en nu vuxen man lägger samma bok framför honom och säger ”Jag har lärt mig läsa nu, och det här är min absoluta favoritbok. Kan ni signera den åt mig?”

Författare är inte superhjältar, men alla behöver en egen litteratur att ta till sig. Kanske hjälper den också mot rädslan vi kan ha för varandra.

Senare hinner jag även se Richard Dowden tala om sin bok Afrika: framtidens kontinent (Leopard förlag) som rekommenderas varmt.

Annars är det mest svett och ömma fötter. Två dagar till ska man överleva. Hejdå bokmässan, vi ses i morrn.

Similar Posts:

• …itt Afrika
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Krigets hemskheter
• Jorden runt med andan i halsen
• Tema: Afrika

Mitt eget lilla intresse för detta hemska krig kan säkert skyllas en del på John Rambo. Många är nog de i min egen ålder som för första gången fick upp ögonen för vad som hände där borta i Asien, efter att man sett filmen First blood. Därefter följde den ena 80-talsproduktionen efter den andre, oftast med sämre resultat, och själv minns jag hur man avverkade diverse Chuck Norris-filmer på billig hyr-vhs sena sommarkvällar.

Johan Romin berättar i sin bok hela bakgrunden till kriget, men den egentliga huvudberättelsen är den om desertören Terry Whitmore, som via Japan och Sovjetunionen kommer till Sverige och Stockholm 1968. Vänstern och FNL-grupperna omfamnar honom och han finner sig ganska snabbt till rätta i vår huvudstad. Han blir lite av en kändis och deltar i tv och tidningsreportage.

Tillsammans med Whitmore åker Romin tillbaka till Vietnam för att besöka de platser där soldaten Whitmore stred och deltog i påstådda ”search and destroy”-uppdrag i Hai Lang-skogen. Under 70-talet fick Whitmore motstå en del kritik som hävdade att hans påstådda deltagande i massakrer inte var sant och Romin utför diverse detektivarbeten och går igenom mängder med dokument för att få reda på sanningen och motbevisa kritiken.

Och hur var det egentligen med ”search and destroy”-uppdragen? Enligt amerikansk militär gick det inte ut på att hela byar bokstavligen skulle förintas, som exempelvis Song My, men mängder av soldater hävdar och har alltid hävdat motsatsen. Det fanns enligt dem mängder med liknande incidenter som den i Song My. Den kanske mest kända massakern.

Boken är intressant och det ges mängder med fakta om hur kriget fortlöpte och hur vansinnigt det var, vilket självfallet alla krig är. Men som läsare får man aldrig riktigt svaret på frågan om Whitmores deltagande i massakrer, även om det mesta tyder på att han faktiskt talade sanning hela tiden. Dokument visar att han faktiskt var på sagda platser vid den tid då massakrer ägde rum. En intressant sak är att hans skäl till att desertera var inte dessa förbrytelser utan det faktum att Martin Luther King mördades, vilket också anges som skälet till att mängder med afrikanamerikaner valde att desertera under kriget.

Tyvärr dog Whitmore, 60 år gammal, 2007 till följd av mångårigt alkoholmissbruk och diabetes och med honom försvann också mängder med svar om vad han egentligen gjorde i Vietnam. Han kom att öppna sig mycket för författaren, men var även lågmäld och tyst om det som hände.

Den här boken är läsvärd och rekommenderas, även om historien om Whitmore ibland hamnar lite i skymundan för själva kriget i sig. Jag vill även tipsa om två andra mycket intressanta böcker som ger den nakna och ohyggligt smärtsamma bilden av just detta krig: Four hours in My Lai av Michael Bilton och Kevin Sim samt The forgotten hero of My Lai – The Hugh Thompson story av Trent Angers. Två böcker som verkligen går på djupet om vad som hände i Song My och visar upp människans absolut värsta sida, men även hennes bästa. Det senare i boken om Hugh Thompson, helikopterpiloten som räddade 11 bybor undan massakern i Song My.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• Keegan – krigets antropolog
• Ta emot varenda jävel
• Imperialisten framför andra