Så blev det inte.

Istället följer Det första skottet, det sista steget polisutredningen av en serie skjutningar runtom i Stockholm, parallellt med ett djupdyk i Teklas förflutna. De båda händelseförloppen är i princip helt parallella, utan beröringspunkter. Det är oklart varför de ens är i samma bok.

Den första boken i serien hade många detaljer som irriterade mig, eller som var dråpliga snarare än dramatiska, men det bars upp av en helhet som väckte intresse, och bar berättelsen framåt. I seriens tredje del är det dessvärre både småsakerna och de stora dragen som frustrerar.

Bland de små sakerna kan nämnas att Unge tvångsmässigt upprepar hur mager Tekla är även i den här boken. Gång på gång på gång, och han avslöjar samtidigt en bristande kunskap om kvinnokläder, när han hävdar att hennes BH skaver mot nyckelbenen. Sen äter hon något, och det omnämns som ”kaloribomb” och sen återgår hon till att leva på kaffe och amfetamin. Det är något ätstört över det hela.

Det finns också en hel del scener som bara inte verkar vara ordentligt genomtänkta. Till exempel: om Tekla åker ner i Söderledstunneln, åker norrut, och efter några minuters telefonsamtal upptäcker att hon kör i 160 Km/h, så innebär det logiskt sett att hon befinner sig på en väl trafikerad och flitigt övervakad 70-väg. Det är lätt att bli fartblind på route 66 genom Nevadaöknen. Mindre så på Klarastrandsleden, men Unge tar i från tårna, varje gång.

Men ett större problem är att storyn knappt hänger ihop. Det är inte alls orimligt att vilja skriva en bok om de skjutningar som är ett stort problem i svenska storstäder. Det kräver att man som författare är villig att navigera en svår berättelse som måste avhandla många strukturella problem – gängkriminalitet, ekonomisk ojämlikhet, rasism, en hårdnande kriminalpolitik som är mer intresserad av att plocka retoriska poäng än att minska antalet skjutningar… – men det går säkert. Det gör Unge inte. Det hade också gått att bygga på det kriminalhistoriska arvet från John Ausonius, den så kallade lasermannen, och låta mördaren vara inspirerad av rasism eller någon annan extrem ideologi. Det gör Unge inte heller. Istället uppfinner han en motivbild som är så långsökt att den kräver att bikaraktären Alvaro – poliskommissarien som brukar konsultera Tekla då och då – håller ett litet försvarstal, och hävdar: ”Det fanns en tydlig logik i den unga killens tankevärld. Störd, förvriden och irrationell. Men ändå logisk.” Om den här recensionen vore en telenovela skulle en voiceover bryta in här och gravallvarligt påpeka: ”Den var inte logisk.”

Och så är det det här med att boken består av två berättelser som inte hör ihop. Det som tidigare verkligen har utmärkt Tekla-serien bland andra spänningsromaner har varit de trovärdiga och dramatiska skildringarna av akuta medicinska situationer, och av sjukhusmiljöer. Men i Det första skottet… tar Tekla semester större delen av boken, och åker till Dalarna för att gräva i traumatiska händelser från sin barndom. Hennes enda verkliga insats när det gäller skjutningarna i Stockholm är att begå omfattande journalintrång vid ett par tillfällen. Istället får kommissarie Alvaro utgöra någon slags proxy för Tekla genom att utge sig för att vara läkare, och använda sig av kunskaper om pankreascancer som han plockat upp från Tekla vid något ospecificerat tillfälle, för att övertala en skjutglad gärningsperson att lägga ner vapnen. Det hela blir långsökt. Vill man läsa en bok om traumatiska minnen och obehagliga maktstrukturer i små bruksorter, så rekommenderar jag Lina Arvidssons Rötter av blod i stället. Vill man läsa en bok om en poliskommissarie som jagar en seriemördare, så finns det nog gott om böcker om det också. Och vill man läsa om en akutläkare med fotografiskt minne som löser brott så kan man läsa del ett eller två i serien istället.

Genom hela boken återkommer onaniscener, där Tekla försöker få till en orgasm, men hon har svårt att någonsin nå hela vägen fram. Lite så känns det att läsa Det första skottet…. Jag vet att det hade kunnat bli bra, men det kommer hela tiden något som stör, och jag kommer bara inte i stämning, hur jag än försöker.

Similar Posts:

• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Lakrits och fluorvätesyra
• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Att vända hem till något trasigt
• Hemmet är verkligen den farligaste platsen

I Ett litet korn av sanning, återvänder Christian Unge till Nobelsjukhuset, och till kombinationen av gangsterdrama, medicinsk thriller, och mer eller mindre subtila sjukvårdpolitiska kommentarer. Det låter som en osmidig kombination, men fungerar på det hela taget riktigt bra. Sedan den förra boken har Teka slutat missbruka amfetamin, men dricker istället kopiösa mängder energidryck. Jag lyckas aldrig riktigt förstå hur hon bär med sig alla burkarna i arbetskläderna, men det verkar hursomhelst hälsosammare. Däremot har hon slutat äta och sova sedan den förra boken, och de ständiga kommentarerna om hennes undervikt blir lite tjatiga.

Jag anar att tredje delen i serien om Tekla kommer att bygga ihop första bokens uzbekiska gangsterintriger med den härva av knivmord, förgiftningar och barn till ryska maffiabossar, som utgör den mer brottsliga delen av intrigen i bok nummer två. Men hänvisningarna till den förra boken är förhållandevis få, och berättelsen står bra för sig själv. Något som tilltalar mig är att Julija – bokens viktigaste bikaraktär/andra huvudperson – varken är maffiaboss eller yrkesmördare. Hon är en tämligen perifer person i ett brottssyndikat, och hennes grundläggande drivkrafter är inte kopplade till makt, pengar eller berömmelse, utan mycket mer grundläggande mänskliga. Hon vill bli sedd, uppskattad, och skydda barnet som kallar henne mamma. Helst utan att bli upplöst i flourvätesyra. Och det gör henne så mycket mer intressant än den hetlevrade patriarken som stod i centrum för den kriminella intrigen i förra boken.

Tekla är inte nödvändigtvis en särskilt sympatisk hjältinna. Hon vet visserligen de facto alltid bäst, men det gör henne inte mindre påflugen när hon ständigt ifrågasätter andra läkares bedömningar. En del av den frustration jag känner gentemot henne kan visserligen bottna i att Tekla var snabbare än jag på att räkna ut vilken mystisk sjukdom som gjorde att hennes chef knaprade lakrits hela tiden, och då var det ändå en av mina favoritsjukdomar. Hursomhelst – Tekla är ett levande lexikon, och hon är bra på att ta hand om sina patienter, men det sker på bekostnad av mycket annat. Hon fattar många dåliga beslut – stöter bort människor som försöker komma henne nära, låter gång på gång bli att hälsa på sin allt mer skröpliga mor trots de allt mer angelägna samtalen från först äldreboendet och sedan sjukhuset. Hon ger löften som hon inte kan hålla. Och även om det irriterar mig när hon fattar uppenbart dåliga beslut, så är det skönt att hon inte är perfekt. Perfekta hjältar är så tråkiga. #VadÄrGrejenMedBondEgentligen #FörAttInteTalaOmStålmannen

En sak som är frustrerande när man som läkare tittar på sjukhusserier är att de i vart och vartannat avsnitt tar till helt extraordinära åtgärder, som att skära upp en patients bröstkorg för att göra öppen hjärtmassage – sådant som i den kliniska vardagen händer cirka aldrig. Tekla Berg har samma tendens – hon hamnar ständigt i situationer där hon måste tänja på gränser, bryta mot direktiv, och genomföra urakuta kirurgiska eller medicinska ingrepp i ödsliga stugor på landsbygden eller i öde sjukhuskulvertar. Den uppfriskande skillnaden mot typ Cityakuten är att det tydligt framgår att det här inte borde vara Teklas vardag. Att det inte är rimligt. Hennes kollegor kallar henne vansinnig och livsfarlig, hennes chefer blandar sin beundran med hot om avsked, och Tekla står trotsig och blodig kvar, och gör sina vansinnesmanövrar för att hon vet att det är vad hennes patienter just då behöver för att överleva. Jag tycker om det med henne. Trots sin intellektuella superkraft är Tekla en underdog – det gör henne lättare att identifiera sig med, och lättare att tycka om.

En del besynnerliga stilgrepp hade kunnat slipas bort, till exempel de många extremt korta möten som dyker upp genom boken. Typ:
Tekla kallas in till chefen.
Chefen äter salmiak.
Chefen säger två till tre kryptiska meningar.
Tekla svarar enstavigt.
Chefen frågar om inte Tekla vill ha salmiak. ”Det är bra mot lågt blodtryck.” (Jag borde verkligen inte ha missat diagnosen.)
Mötet avslutas abrupt.
Det känns liksom inte helt rimligt att kalla till ett möte på en bestämd tid och plats, för att sedan prata i 45 sekunder. Det hade kunnat lösas med att låta en mening eller två sammanfatta resten av mötet, istället för att varje gång försöka redogöra för 100 % av dialogen.

Ibland blir kanske också Unges personliga korståg lite väl genomskinliga. Att kritisera misslyckade varianter på New Public Management där varje patient måste förses med en streckkod som ett paket i Amazons centrallager är knappast kontroversiellt, men hans misstro mot specialister (t.ex. neurologer eller kärlkirurger) och önskan att fler läkare skulle vara generalister (t.ex. akutläkare, internmedicinare) tycks vara ständigt återkommande, och är faktiskt lite tröttsam.

Ett litet korn av sanning är kanske ingen världsomvälvande berättelse, men den är rolig att läsa, och håller mig nyfiken och engagerad genom hela boken. Det är i slutänden ungefär vad jag vill ha ut av en spänningsroman.

Similar Posts:

• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Välbekant ångest och långa resonemang
• Prinsar och personlig hämnd
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”

Har jag en dålig dag kanske någon dör är en självbiografisk skildring av Unges läkargärning. Han berättar om hur läkare var det sista han planerade att bli när han var barn, om hur han trots allt landade i att läkare var det minst dåliga alternativet för honom, om hans arbete med Läkare utan gränser i Burundi, och som akutläkare i Sverige. Han skriver mycket om sina misstag. Om den där gången när han glömde mäta glukos på en medvetslös patient (och en sjusköterska lyckligtvis gjorde det ändå). Om den där gången när han glömde ge adrenalin till en nittonåring med akut astma (som dog). Om den där gången när han gjorde ett stort etiskt övertramp genom att ta onödiga prover på en död patient, för att en kollegas panik över att vara HIV-smittad stressade honom så att han inte tänkte klart.

För ett tag sedan recenserade jag Henry Marsh Liv, död och hjärnkirurgi. Marsh berättade också om många misstag och om patienter som dött, men hans ödmjukhet klingade falskt. Han gav uttryck för en stor arrogans och förakt för sina patienter och kollegor. Det gör inte Unge; jag tror honom när han säger att han vill att läkarkåren ska börja berätta om sina misstag för att kunna lära av varandra. Och även om jag inte kan minnas att han säger det rakt ut tycker jag mig också läsa mellan raderna: det är mindre smärtsamt att bära sina misstag om man får dela med sig av dem, och höra att andra också gjort dem.

Har jag en dålig dag kanske någon dör kontrasterar på ett intressant sätt mot Unges spänningsroman Går genom vatten, går genom eld som jag recenserade häromveckan. Om den var skriven på ett snabbt och medryckande sätt, med liknelser som kanske ibland var lite väl mustiga för min smak, så är språket här betydligt mer omständligt. Unges tankar och känslor får gott om plats, men också statistik och politisk-filosofiska resonemang. Unge har doktorerat inom global hälsa, och ett återkommande tema i boken är de stora socioekonomiska skillnaderna som finns mellan olika delar av världen, och hur det påverkar möjligheterna att bedriva sjukvård. Hur människor dör varje dag i sjukdomar som inte ens finns längre i Sverige, eller som kan behandlas säkert och effektivt. Det här sättet att skriva på har för- och nackdelar. Jag uppskattar källhänvisningarna, det vetenskapliga förhållningssättet, och grundligheten, men ibland blir det helt enkelt ganska tråkigt. Inte minst önskar jag att Unge hade kapat en del i de många och långa dialoger som han återger. Dels känns det inte trovärdigt – ingen har tillräckligt bra minne för att återge dialoger ord för ord på det där sättet. (Om inte Teklas övernaturliga minne i Går genom vatten, går genom eld bygger på Unges egna förmågor!) Men framför allt hade jag önskat mig en mer koncis sammanfattning av vad som hände, med färre ord och färre sidospår.

Unge gör många viktiga poänger om sjukvårdsorganisation och global politik, och han återger många starka patientmöten. Men jag önskar att han hade haft en lite mer hänsynslös redaktör.

Similar Posts:

• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Arrogant och föraktfull hjärnkirurg bekräftar alla mina fördomar
• Lakrits och fluorvätesyra
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Om sorg och omsorg

Unges Tekla (Tekla Berg) är akutläkare, och huvudperson i Går genom vatten, går genom eld, som är första boken i en planerad serie av spänningsromaner. Tekla har en särskild egenskap – hon har ett fotografiskt minne där hon kan återge i princip allting hon sett och hört sedan tidig barndom. Däremot kommer hon inte ihåg lukter, vilket genom boken tillskrivs så stor betydelse att jag väntar mig att upplösningen ska hänga på hennes möjlighet att luktmässigt kunna skilja på sprängdeg och trolldeg, men något livsavgörande lukttest blir det tyvärr inte. Även om det fotografiska, savant-artade minnet ter sig som en lite klyschig egenskap för en deckarhjältinna, så lyckas Unge göra det intressant. Teklas minne är förstås till stor hjälp när hon mitt i kaoset på akutrummet, sida för sida kan visualisera alla sina läroböcker från läkarprogrammet, men det är också en stor belastning för henne. Hon kan inte koppla av, kan inte vila från en ständig ström av bilder, och självmedicinerar generöst med amfetamin och bensodiazepiner.

Informationen är inte heller prydligt organiserad som i Sherlock Holmes minnespalats, utan hon kan översvämmas av ostrukturerade minnen som hon måste kämpa för att få kontroll över. Sherlock ansåg ju som bekant att oviktiga minnen måste rensas bort, men Tekla kommer ihåg allt, vilket kanske är varför hon inte har samma avslappnat överlägsna dandyelegans som Sherlock. Vår hjältinna är trött och sliten, med ett allt mer besvärligt missbruk som hon intalar sig att hon har kontroll över. För att vara hjältinna i en bok skriven av en man är hon behagligt osexualiserad. Hon förefaller ointresserad av den egna kroppen – andra kommenterar då och då att de tycker att hon är för mager, men hon reflekterar inte en enda gång över hur hennes bröst rör sig under läkarbussarongen eller hur hennes jeans är så tighta att hon inte får ned ett kreditkort i bakfickan, och jag önskar att det vore standard istället för en glad överraskning. (Ingen har väl glömt twitter-trenden ”describe yourself like a male author would”?

När jag under läsningen fått frågor om vad Går genom vatten, går genom eld handlar om, har det varit förvånansvärt svårt att svara. Den handlar om Teklas arbete på sjukhuset, och intrigerna mellan de sjukhus som under den tunnaste fernissa av fiktion uppenbart är Södersjukhuset och Nya Karolinska (det senare har i boken döpts om från NKS till NSK). Den handlar om dolska sjukvårdspolitiska planer på offentlig-privat samverkan (finansieringsmetoden som ledde till katastrofdyra NKS), om fuskbyggen, om narkotikahandel, om ett möjligt terroristattentat, om Teklas missbrukande lillebror, om ryska säkerhetstjänsten, korrupta poliser och uzbekisk maffia … Ibland blir det lite rörigt, men för det mesta gör det mig inte så mycket. En del av sidoberättelserna intresserar mig mer än andra, men det finns många att ta av.

Ett större problem är att de olika sidoberättelserna känns olika trovärdiga. Unge är ju själv akutläkare, och sjukhusskildringarna inklusive det sociala spelet med både uttalade och osynliga hierarkier är absolut trovärdigt, inte minst när han beskriver den ofta lågmälda men klart närvarande sexism som finns i sjukvården. Jag älskar till exempel att Tekla flera gånger spelar dum och låter andra få glänsa, trots att hon sitter inne på rätt svar i ett diagnostiskt dilemma, för ingen tycker om en kvinna som gör sig viktig. När han ska beskriva det inre livet hos uzbekiska maffiabossar däremot, blir jag mer tveksam. Jag har absolut ingen expertkunskap, men jag har svårt att ta en karaktär på allvar när han introduceras med: ”Victor Umarov vaknade med morgonstånd. Det spred en näst intill obeskrivlig glädje genom hans kropp.” En mycket obekväm sexscen följer, inklusive frasen ”hon var blöt som ostronen på Royal Castle hotel i Bulgarien”. Efter sextio sekunders samlag drabbas Victor av impotens, flyger upp ur sängen, rycker fram en pistol och skjuter sönder en spegel i vredesmod. Kanske är det precis så här uzbekiska maffiabossar beter sig, men jag har svårt att tro det.

Ett genomgående drag i Går genom vatten, går genom eld är att Unge blandar det klichéartade med det nyanserade, så att jag under läsningen kastas mellan hånfullhet och nyfikenhet. På försättsbladet finns en översikt över persongalleriet, som låter som personbeskrivningar ur en kreativ remake på Cluedo. ”Magnus Lundgren – Piketpolis med hundratjugo kilo muskler. Håkan Nilsson – Poliskommissarie som inte drar sig för att tänja på lagens gränser.” Delarna om hur Tekla självmedicinerar sig igenom tunga jourpass för att betala hyran åt en bror som ständigt tar nya återfall och dras in i brottslighet och allmänt elände, känns däremot inte alls löjeväckande. Inte heller när Unge tangerar problemen med rasism och cynism i poliskåren.

I slutänden är Går genom vatten, går genom eld en underhållande spänningsroman. Den är lite spretig, men det är faktiskt en ganska skön kontrast till deckare som i stil med Da Vinci-koden spikrakt följer ett enda spår med cliffhangers i slutet på varje sida. Och om det blir lite klyschigt ibland så är det iallafall bara bikaraktärerna. Tekla är klart intressant, och kan nog vara en värdig hjältinna i fler romaner framöver.

Similar Posts:

• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Välbekant ångest och långa resonemang
• Lakrits och fluorvätesyra
• Om sorg och omsorg
• Livet på lasarettet