OK, lite lyxproblem kanske.

Arkitekten sa just att elektrikerna ljög, målarna ljög, rörmokarna ljög.

En ung pojke (eller flicka? Hon heter César, men…) vägrar äta glass när hens far bjuder till för första gången, och pappan flippar ut och mördar glassförsäljaren. En urtråkig byråkrat som aldrig fått något uträttat i livet skriver plötsligt ett litterärt mästerverk. En nyårsfest bland gästarbetarna på ett lyxbygge i Buenos Aires fortgår som vanligt trots spökena som vandrar nakna omkring dem. Jag kan summera berättelserna lika bra som baksidestexterna, men jag blir ändå inte riktigt klok på Aira, och jag tror det är delvis det som gör att jag gillar honom så mycket.

Men man kan tänka sig en konstart där verklighetens begränsningar skulle utgöra minsta möjliga, där det gjorda och det icke-gjorda gick in i varandra, en konstart som är omedelbart och ögonblickligt verklig och saknar spöken. Kanske existerar den, och utgörs av litteraturen.

Ett barn blir dyslektiskt eftersom hans mamma är hans pappa och hans pappa hans mamma, regeringen anordnar rally med tidtagning för att locka fram anarkistiska rebeller, uppstoppade fiskar fortsätter leva… När man läser Aira får man börja med att dumpa förväntningarna; det bor ett stilla vansinne i hans berättelser, en oförutsägbarhet som alla blivit så vana vid att ingen höjer på ögonbrynen åt den. Alla vet att politikerna är korrupta, alla vet att ”han förolämpade mamma” är giltigt skäl till att lära barn våld, alla vet att vi bygger på andras död… Vad fan ska någon göra åt det? Om det nu är det Aira vill att jag ska ta med mig härifrån. Hans berättelser om vad folk hittar på där i gliporna mellan olika absurda verkligheter har inga tydliga pekpinnar eller vägskyltar, man får bara hänga på bäst man kan när han börjar gräva ner sig i detaljerna som om han byggde lego. Han lånar från gamla folkvisor i ena sekunden och nickar åt Joyces ”The Dead” i nästa, han blandar tokroligheter och gravallvar, han plockar isär språket och sätter ihop det på nya sätt. Det sätter griller i huvudet på en, men om en klarar av att hålla sig kvar i sadeln är det oerhört underhållande.

Bäst här är kanske ändå den avslutande Spöken, det lilla och ändå så stora familjedramat i skuggan av ett nyårsfirande där alla grälar om hur en sann chilenare eller argentinare beter sig medan tonårsdottern fattar ett helt annat beslut, som kan tolkas på många sätt. Aira ger inga svar, han bara leker. Det är kanske det viktigaste litteraturen kan göra ibland.

Similar Posts:

• Mannen som gör vad som faller honom in
• Vecka 5 på dagensbok.com – Augustprisvinnare, sågningar och uppfinningsrik prosa!
• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Jag går och metar
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

Igår presenterades även de nominerade till barn- och ungdomsbokspriset Slangbellan. Dagensbok.com har läst alla tre. Vem som är vinnaren får vi veta den 19 februari.

Idag skriver Kettil om Göran Rosenbergs Augustprisbelönade Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Ur recensionen:

…i ljuset av att Rosenberg uppfattar att hans far dog i Auschwitz men gjorde ett kort uppehåll i Södertälje innan döden hann ifatt honom så blir detta begripligt. Södertälje är Auschwitz och framgångsoptimism samtidigt. Rosenberg känner laddningen i denna motsättning direkt, läsaren förstår först senare.

På torsdag recenserar Björn tre kortromaner av César Aira- uppfinningsrik prosa som vill pröva allt och rör sig för snabbt att kategorisera, i enormt snygg utgåva.

Och tills på fredag har Sofia läst När döden kom till Pemberley av P.D. James – en fortsättning på Stolthet och fördom. Detta blir en sågning enligt Sofia.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Profit mot plikt
• Augustprisnomineringar 2012
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)