Som Javier Marías, som ägnar ett miniseminarium på mässan åt att tala om översättning, bland annat som det bästa sättet att bli en bättre författare. Om man översätter en text övar man på rytm och takt och ton, man ökar språkkännedomen. Man testar ordens värde, och man låter dem bli mer betydelsefulla för en. Man inser hur deras valörer kan skifta och avgöra en hel texts innehåll. Det är hisnande att låta språkets möjligheter bli så påtagligt svindlande och faktiskt otäcka. Och jag tänker att även med bara ett språk till hands uppstår de där skillnaderna. Man kan skriva olika meningar som betyder samma sak, eller samma mening som betyder olika. Man kan arbeta med formatering av en text. Och man kan tänka på vad man kan och inte kan uttrycka med det egna språket, och varför.

Börjar också fundera på det här med att skriva utifrån ett tema. Kan man göra det? Det är vanligt att böcker sägs behandla teman, men kan det också vara så att temat verkligen är utgångspunkten när man bestämmer sig för att skriva något? Så att man alltså snarare tänker: ”nu ska jag skriva en bok om minnet” än ”nu ska jag skriva en bok om en familj som råkar ut för en bilolycka”. På den franska författaren Celine Curiols seminarium dyker teman som just ”minne”, ”modernitet” och ”stad” upp, och de tilltalar mig, de föder tankar. Svårt kanske, men utmanande, och kanske kan ett tema vara ett stöd när man ska utveckla de där historerna, när det ska bli något mer av de första tankarna.

Celine Curiol säger också att man ska tänka på sistaraden i en text som förstaraden i en annan. Det är uppfriskande och roligt att tänka så. En ny historia kan börja i vilken mening som helst. Text består av ett långt flöde av ord som aldrig tar slut, som livet, och var man än börjar och slutar så finns en historia där emellan.

Veckan efter bokmässan lyssnar jag på Javier Marias igen, den här gången på Kulturhuset i Stockholm. Nu säger han att en del författare har en karta när de skriver, andra har en kompass. Skillnaden är att har man en karta så vet man vad som väntar bakom berget eller på nästa sida, kanske inte exakt hur det ska se ut men ändå vad som ska komma. Om man har en kompass har man mer en aning om i vilken riktning man ska gå, men man kan själv bli överraskad över vad som händer på vägen. Kanske kommer man aldrig fram. Kan det här vara en hjälp vid skrivandet? Själv brukar jag antingen börja skriva utifrån en idé och sedan inte komma vidare efter att ha skrivit ner den. Nu tänker jag att jag kanske tar mig an texten från fel håll, kanske ska den där idén inte vara början utan snarare slutet på historien, dit kompassnålen pekar. Alla börjor kan ju också vara slut. Eller mittpunkter.

Similar Posts:

• Bokmässan 2009
• Uppdrag: bokmässa
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Bok- och biblioteksmässans andra dag
• Bokmässan 2008: Lördag

Både den kvinnliga huvudpersonen och den gifte mannen, som hon är kär i, är namnlösa i boken, men jag märker det knappt. (Kanske för att varje människas förnamn ju bara är en slump. Var och en kunde egentligen fått vilket namn som helst.) Och i denna berättelse kunde dessa unga människor nästan vara vilka som helst. De är hon och han, som arketyper. Övriga personer runt omkring dem har däremot namn.

Kvinnan har ett lite annorlunda arbete. På den stora tågstationen Gare du Nord i Paris, dit alla resenärer, från till exempel Sverige, som gärna åker tåg till Paris anländer, arbetar hon med att ropa ut tågens ankomster och avgångar. I sitt arbete är hon alltså helt anonym när hon ropar ut information till människor, som hon aldrig möter. Själv reser hon mycket sällan med tågen.

Det jag tycker mycket om i berättelsen är det detaljerade minutiösa, ömsom drömska, ömsom ångestfyllda berättandet och registrerandet av detaljer i kvinnans vardagliga och ibland mer ovanliga omgivning i Paris. Allt med, som det känns, en följsam översättning av franskan. Texten har inte ett enda talstreck, trots att berättelsen innehåller dialog:

Han ringer på torsdagen. Hon inser att hon har väntat på hans samtal. Hur är det? Han presenterar sig aldrig, som om han var säker på att han är den ende som ringer till henne. Hon uppskattar detta tecken på förtrolighet. Det är bra. Hur är det med Ange? Hon bekräftar att hon tänker infinna sig på middagen. Han berättar att flera av hans vänner kommer att vara där. En av dem är jättetrevlig, ska du se. Han låter som en säljare, en tyst förvarning om att han tror att hon ska tycka om mannen i fråga.

Texten bjuder på ett ingående utforskande av tankar och sinnesstämningar, som växlar hos kvinnan, som iakttar sin omgivning i en storstad, så som bara den kan iaktta, som ensam flanerar runt där. Något säkert de allra flesta har erfarenhet av. Hon sitter ibland ensam på kaféer och pubar. Hon måste se intressant ut, för ofta finns det män i olika skepnader, som närmar sig henne, vill prata, ta med henne hem eller träffa henne igen. Hon hamnar på grund av oförsiktighet, äventyrslystnad eller bara blaserad nyfikenhet i situationer som inte många kvinnor skulle hamna i. Kanske har det att göra med ett trauma i hennes barndom, att hon utsätter sig för detta. Romanen är en stillsam betraktelse av en människa och hennes slumpvisa möten. Man undrar: vad väntar runt nästa hörn? På så sätt är romanen spännande.

I slutet av boken inträffar det saker, som gör att jag (trots mitt ogillande av mobiltelefonins överdrivna utbredning), vill utropa:

- Mobiltelefonerna, använd era mobiltelefoner!

Det osannolika i att både mannen och kvinnan i berättelsen, som utspelar sig i nutid, tycks sakna mobiltelefoner, gör mig irriterad. Här förlorar romanen sin trovärdighet och havererar därför ganska rejält mot slutet. Romanens senare del hade varit logisk om den utspelat sig under en tid, då det enda alternativet att kontakta någon på telefon, var att ringa via det fasta nätet eller från en telefonhytt på stan.

Berättelsens upplösning är inte så överraskande som jag hade hoppats. Men jag är ändå imponerad av denna debutroman. Texten känns mycket seriös, som en undersökning av psyke och tillvaro. Där finns också en gestaltning av det bemötande och den behandling kvinnor ibland måste stå ut med.

Paul Auster har uttalat sig mycket positivt om romanen (se länken till Sekwa förlag). I Helsingborgs Dagblad skriver Ann Lingebrandt att Utrop är nära besläktad med Siri Hustvedts debutroman The blindfold (Ögonbindeln) från 1992. Hustvedt är som bekant Paul Austers fru.

2007 utkom Céline Curiols andra roman Permission. Den ser jag fram emot att få läsa i svensk översättning. Samtidigt önskar jag lite bättre korrekturläsning nästa gång, från det svenska förlagets sida.

Similar Posts:

• En stilla förtrollning
• Huk er i bänkera, för nu ladder han om
• Memoarer i vintertid
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Spännande grannfejd