Visserligen är kanske inte kylskåpet i sig det bärande elementet i begreppet, som myntats av serieskaparen Gail Simone, utan en ung kvinnas död, avsedd för andras ögon och syften. Hon är ett objekt, ett instrument för att ge drivkraft och djup åt en manlig superhjältes bana.

Jag hörde nog först talas om kylskåpsfenomenet i en antologi om tv-hjältinnan Veronica Mars, som vid ett tillfälle blir just inlåst i ett kylskåp av en mördare hon är på väg att avslöja. Veronica dör aldrig i kylskåpet, dock. Hon är sin egen berättelses centrum.

Dött har däremot samtliga huvudpersoner i Catherynne M Valentes The Refrigerator Monologues. Dött har också alla de flickvänner till seriehjältar Valentes karaktärer är baserade på. I Valentes version samlas de i The Hell Hath Club (som i ”Hell hath no fury like a woman scorned”, får man förmoda) på Lethe Café i Deadtown och berättar sina historier för varandra. Eftersom de är döda, och förbannade, och, tja, inte har så mycket annat för sig.

I’m dead. The deadest girl in Deadtown.

It’s been a while now. I’m comfortable with the word. You wouldn’t believe how comfortable the dead can get. We don’t tiptoe.

Dead. Dead. Dead. Flying Ace of the Corpse Corps. Stepping the light Deathtastic. I don’t actually know what a doornail is, but we have a lot in common. Dying was the best thing that ever happened to me. I’m famous for it. If you know the name Page Embry, you know that Paige Embry died.

Det täta, lite halsbrytande, på en gång kvicka och bittra ordflödet är symptomatiskt för The Refrigerator Monologues. Sex kvinnors öden berättas, vart och ett i jagform, sammanhållna av ramberättelsens cafébord i Deadtown. Naturligtvis i jagform, för det centrala här är ju att ge dessa undanskuffade kvinnor röst i sin egen rätt, sin egen berättelse.

Det är en något bättre idé än det är en roman, det tycker jag ändå. Fast det är en väldigt bra idé. Möjligen inverkar det på min läsupplevelse att jag tydligen inte är så välbevandrad i serietidningsvärlden som jag inbillat mig (det går åt en del googlande för att jag ska kunna placera var och en av Valentes huvudpersoner i respektive ursprungsserievärld). Det är också rätt skruvande universum de härstammar från, och ibland är Valentes lek med dem helt enkelt underbart extraskruvad

Jag har särskilt roligt åt superhjältegänget The Avant Garde, som får sina krafter från ”the Seven Eidolons of Artifice, who live in the Imago Dimension” och består av Still Life, Greyscale, Turpentine, Bauhaus, the Pointilist och Zeitgeist. Det är också till detta gäng Jason Remarque finner sig höra, genom den pin med texten ”The Wages of Sin Are Reaganomics” som han köpt på någon loppmarknad. Så blir också hans flickvän, fotografen Samantha Dane, indragen i kampen mot superskurkar ingen direkt förklarar för henne, och hamnar i seriehistoriens första kylskåp, där några av hennes sista ord blir:

I belong in the refrigerator. Because the truth is, I’m just food for a superhero. He’ll eat up my death and get the energy he needs to become a legend.

Det går fortfarande löjligt många manliga superhjältar per superhjältinna där ute, och i stor utsträckning är det nog fortfarande så där: bakom varje framgångsrik superhjälte ligger en kvinna död i ett kylskåp. De tänker bara inte låta sig tystas längre.

Similar Posts:

• Go with GOD
• “FUCK YOU, MISSOURI STATE LEGISLATURE!”
• ”Save the cheerleader – save the world”
• Med ljusets hastighet
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter

Den här boken den delar något av det där helt orealistiska men förföriska drömmandet. Den börjar med … Nä, det går inte. Så fort man blandar in en filmstudio i en historia blir ju början så svår att bestämma, ändras med varje omskrivning, med varje ny rollfigur som tillsätts.

OK, men den slutar här: Ett filmteam landar på Venus – som ju, som vi alla vet, koloniserades under andra halvan av 1800-talet – för att göra en dokumentär. En av fiskebyarna där man utvinner mjölk ur de gigantiska venusianska valarna (de är inte valar egentligen, men vafan, i filmens värld är allt simulakra) har försvunnit spårlöst, utan någon förklaring. Regissören är en ung kvinna, dotter till en av de stora tidiga regissörer som förvandlade månen till en enda stor filmstudio (allt i svartvitt som kan färgläggas för hand efteråt, förstås), som har kommit att hata sin fars fåniga rymdmelodramer och kräver realism, sanna historier, och (flämt!) rentav ljudet av sin egen röst, fast alla vet att riktiga filmer ju är stumma. Som alltid sker i rymdmelodramer går något Fruktansvärt Fel med filminspelningen. Men ett slut utan historia är ju inget slut, så många år senare sätter sig hennes far ner och försöker göra film av hennes liv, hitta en genre det kan jämkas in i så att han kan förstå.

Radiance är, om ni ursäktar, en lysande bok; en dikt, en saga om hur vi ser och förstår oss själva och andra, inte ens avlägset science fiction på så vis att den gör minsta försök att låtsas vara realistisk. Den målar upp en värld där människor enkelt reser mellan planeter i raketer skjutna ur kanoner, där varje planet är full av färggranna blommor och djur men (vad någon vet) utan någon intelligens förutom vår egen, där radioäventyr och svartvita stumfilmer skickas på rulle till Jupiters månar och Charon och Pluto är förbundna av en bro trafikerad med diligens. Vi släpps in i det här via kameralinser, skvallerspalter, filmmanus, intervjuer, dagboksanteckningar och förhörsprotokoll för att försöka lista ut inte bara vad som hände Severine Unck och hennes team utan också vad olika åskådare ser i det. Inget är ju på riktigt om det inte spelas in och spelas upp, men samtidigt vet ju alla med minsta intresse för film att allt som spelas in (även dokumentärer? Speciellt dokumentärer) blir fiktion så fort någon ropar ”CUT!” eller ”ACTION!” Alla vill spela huvudrollen, och med rätt manus och makeup kan de få det att se rätt ut. Visst blir verkliga människor nedmalda och utspottade ur maskineriet, men vem bryr sig så länge ikonen finns kvar på duken?

In the place I am showing you, no one can live anywhere but Earth.

Oh… Oh, God. What an awful, lonely place. How can a place like that be? How can they bear it?

Have you ever seen a movie?

När vi kan göra allt – och det kan vi ju på film, speciellt som våra åskådare då också vill tro oss – vilka är vi då? Valente baserar sin berättelse (eller snarare, låter sina huvudpersoner basera sina egna historier) på mängder med källor, gamla och nya sagor (och som vi kunde läsa i nyheterna häromveckan är sagor väldigt gamla), låter dem krocka och sno sig runt varandra tills de blöder fram nya, kastar oss från noir till rymdäventyr till mordmysterier till tecknad film utan minsta tvekan, utan att låta EN historia, EN förklaring, ETT perspektiv köra över alla de andra. Det är en av de mest medryckande, kippa-efter-andan-aktiga böcker jag läst på länge; en explosion av fantasi som aldrig glömmer att en av de fina grejerna med att det finns makt i berättelser är att vi inte kan kontrollera dem hälften så mycket som vi tror.

Similar Posts:

• Flickvän i ett kylskåp
• Vem säljer en urgammal hårtork?
• Moln med silverkanter
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula
• Nördgemenskap med ett och annat guldkorn