Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av en man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

”Slarvigt men säkert” skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer, och en panoramakamera, utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial-kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades på Moderna Museet i Stockholm 1968. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det här med att sammanfatta sitt liv. Saker man minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road-movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabrioleten, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör de? Det ser väldigt intimt ut.

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirschs verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. De bilderna hamnade också på Moderna Museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan-Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotolitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Similar Posts:

• Ett fotografliv
• Vart är vi på väg med den svenska fotografin?
• Gatan inpå livet
• Hur ser saker ut på bild?
• Intensiva blickar i SoHo

Senare i veckan skriver Oscar om Söderns Sötma, en reseskildring av kulturjournalisten och författaren Mikael Timm, som besöker delstaterna Mississippi och Louisiana när han åker längs Highway 61 på jakt efter bluesens rötter.

Det blir också två författarintervjuer på Dagensbok den här veckan. Först får ni läsa Maria Carlssons samtal med Elin Grelsson, som bokdebuterade i höstas med Du hasar av trygghet. Samtalet kom att handla mycket om just denna debutbok; hur den kan läsas, hur läsarna läser den och om den är feministisk eller inte.

På lördag blir det sedan stora Hisham Matar-dagen. Då skriver Camilla om hans senaste bok Analys av ett försvinnande, som ges ut på Forum förlag nu i dagarna. Camilla kommer att träffa författaren för en intervju, som ni också kan läsa på lördag.

Missa nu inte allt detta!

Trevlig vecka,

önskar

Similar Posts:

• Bokmässan och debuter
• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson
• Som en modern ”Maken”
• Tidningen som ger dig en spark i baken
• I männens värld?

En bild på en kudde som ligger lite nedtryckt på en säng. Någon har sovit där, drömt. När jag för länge sedan gick på fotoskola hade vi en sån uppgift: Min obäddade säng. Den var troligtvis initierad av skolans rektor Christer Strömholm som själv hade fotograferat många obäddade sängar i Paris.

Sedan dess har jag sett många sängbilder, det är ett motiv som många attraheras av. Sängen är en väldigt laddad plats, en plats för sorg, glädje, passion och vanmakt. Och förstås vila.

En bild på ett skåp, men inte vilket som helst utan ett sånt där jättestort som står i slott och som man nästan kan gömma en skolklass i. Det är stängt, ointagligt och lite skrämmande.

Ett porträtt av en ung kvinna blir ett slags avbrott. Hon betraktar oss och fotografen med en viss vaksamhet.

Det är lätt att sjunka in i de här skenbart enkla bilderna och skapa vidare med hjälp av sina egna referenser och minnen. Här finns ingen egentlig berättelse, varje bild är en egen tankeväckande bilddikt.

Ett duschmunstycke, ganska så igenkalkat. Man kan nästan känna den lite mögelbemängda lukten.

Ett återkommande tema är naturen och dess förmåga att ta över det människan lämnat. Ett märkligt nästan fönsterlöst hus står övergivet. Den grind som skulle stänga ute, står öppen, halvt dold i den höga vegetationen.

Bokens sista bild föreställer en gammal cementtrappa. Livstrappan? Nedersta steget är sprucket och på väg att falla sönder.

Jag önskar mig fler bilder, fler sidor och fler anledningar att falla i tankar över halvt bortglömda minnen och känslor.

Och för övrigt, enligt UNESCO:s rekommendationer så skall en bok innehålla minst 49 sidor. Så det här är nog en utställning i alla fall, en alldeles extra tänkvärd utställning, perfekt i soffhörnan.

Similar Posts:

• Med Canon Dial på gatan
• Ett fotografliv
• En verklighetens Pettson
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bilder av ett svunnet Stockholm