En kommentar jag fångade upp bland eftervalsanalyserna i juni 2019 beskriver den socialdemokratiska strategin i Danmark med följande steg i korthet:

1) Problematisera migrationsfrågan, ta upp gränsskydd och brottsbekämpning.

2) Flytta fokus till ekonomi och välfärd som ska gälla alla.

Två resultat uppnås:

a) Fler röster från migrationskritiska medborgare och färre röster från kosmopoliter som i stället röstar på annat vänsterorienterat eller grönt parti.

b) Det rödgröna blocket ökar medan det höger-konservativa minskar.

I EU-valet 2019 fick Marine Le Pens parti lite färre röster än 2014. Å andra sidan fick partiet mer stöd än Macrons parti, vars inställning till EU möjligen är överpositivt. Är det ett uttryck för misstroende (på kroppsspråk = att räcka ett visst finger) mot Macron som representerar en elit som sällan har kontakt med lågutbildade?

Ingenting är svårare än att se in i framtiden. När boken Efter Europa skrevs hade svallvågorna av Brexit-omröstningen 2016 knappt lagt sig. Författaren och statsvetaren Ivan Krastev reflekterade kring Europaprojektet och hittade många exempel som skulle kunna leda till ytterligare splittring av EU.

Vad som skulle ske två år senare, alltså 2019, kunde Krastev inte veta. Inte heller kunde välunderrättade amerikanska analytiker förutse att Sovjetunionen skulle implodera när 1990-talet inträdde. Men Krastevs då nedskrivna tankar lyckades ändå träffa lite rätt:

Det är mycket möjligt att de europeiska folken kommer att få större förtroende för EU – inte därför att unionen blivit bättre, utan helt enkelt därför att den överlevt.
I själva verket har unionens olika kriser i betydligt högre grad än Bryssels ”politik för sammanhållning” i någon av dess skepnader bidragit till känslan av att vi européer alla ingår i samma politiska gemenskap. I och med sin hantering av eurokrisen, flyktingfrågan och det växande terrorhotet har Europa blivit mer integrerat än någonsin tidigare, i varje fall på ekonomi- och säkerhetsområdena.

Krastev resonerar kring nationer och globalism utan baktankar. Han har inget syfte att sätta dit någon eller utse någon syndabock. Både vänstern och den liberala högern i Europa försattes i en identitetskris i sin syn på migrationens följder:

Det är detta ”bördsrättslotteri” som hotar liberalismens storslagna löfte och ger migrationen en central ställning i den globala politiken. I dagens sammanlänkade värld är migrationen den nya revolutionen – inte en massornas revolution, som på nittonhundratalet, utan en individernas och familjernas utvandringsrevolution. Den inspireras inte av ideologiska skönmålningar av en strålande framtid, utan av Google Maps-fotografier av livet på den andra sidan gränsen.

Krastev sammanfattar nutidsrevolutionären i vår globala värld: ingen skriver eller läser manifest, revolutionens former saknar en sammanhållen ideologi. Det finns ingen politisk rörelse eller ens ledning. ”Korsandet av EU:s gränser är attraktivare än något Utopia.” Europa svarar på detta med växande populistiska rörelser som ser olika ut i olika länder. De gemensamma nämnarna är mer personorienterad politik och misstro mot institutioner.

Jag uppskattar allt Krastev delar med sig av från de östeuropeiska EU-länderna. Han ger en historisk tillbakablick och en nulägesbild som kan förklara att medborgarna i exempelvis Polen, Ungern och Bulgarien tycks så oberörda av flyktingars lidande. När liberaler påstår att migrantströmmar är en vinn-vinn-situation växer skepsisen mot etablissemanget, eftersom lägre klasser ser hur deras barns utsikter till ett bättre liv krymper. Dessutom har Öst- och Centraleuropa en lång historia med krig och ockupation. De har upplevt kommunistisk diktatur och gränser som gått upp i rök. Den långsiktiga stabiliteten i byggandet av en trygg nation har minst sagt stött på hinder. I tillägg blöder många länder på välutbildade medborgare som lämnar sina hemländer.

Utbildning är numera en splittrande faktor menar Krastev. Klyftan ökar mellan välutbildade och lågutbildade. Den välutbildade kan välja mellan de olika storstädernas toppjobb, likt en välbetald professionell fotbollsspelare väljer mellan toppklubbar. ”Men när lagen börjar förlora eller ekonomin bromsar in blir de snart övergivna av supportrarna.” Här syftas på hur misstron riktas mot Bryssels institutioner och eliten. Mänskliga relationer förenar inte längre ”vi” och ”dom”, så som den gamla tidens överklass  och kroppsarbetare kunde förenas i arbetet på godset, eller i en bygdefråga. Folk blir misstänksamma när en välutbildad är lika lämpad att ”driva en bank i Bulgarien som i Bangladesh”. Den välutbildade stannar inte och hjälper till när en krissituation uppstår i hemlandet (eller ens i Europa). Krastevs beskrivning närmar sig en kärna här. Hjälp bankerna, har ledarna ropat. Och när ropade EU-institutionernas ledare på hjälp för att ge den lågavlönade bättre villkor inom maskin- och industrisektorn eller för att underlätta det slitsamma arbetet inom vård- och omsorgssektorn?

Krastevs berikande perspektiv gör att jag ännu mer tror på vikten av att människor möts över nationsgränserna. Alla borde försöka anstränga sig att förstå de skilda livsvillkoren i Europas olika länder. Och alla behöver inse att historien har en enorm betydelse i valet av strategier på den politiska arenan idag – och även i morgon.

Tyvärr saknar boken avsnitt som handlar om de fackliga organisationernas arbete. Sedan de tidiga decennierna på 1900-talet har fackföreningsaktiva träffat sina kollegor i andra länder. De har utbytt erfarenheter och de har solidariskt stöttat varandra när levnadsvillkoren har varit usla. Idag för fackliga representanter en dialog med styrande i Bryssel och med styrande i hemländerna. Många frågor är arbetsrelaterade och därtill bevakas sociala, demokratiska och mänskliga rättigheter. Min övertygelse är att gemensamma insatser för förbättrade arbetsförhållanden kan stärka samhörigheten i ett medmänskligt Europa. Och att pengarna som investeras i välfärd får stanna där i stället för att placeras i skatteparadis.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Syns inte, finns inte?

Studenterna på Musikskolan för begåvade i Sofia är precis som sina amerikanska motsvarigheter i Fame drivna, hårt arbetande och har musiken som sin enda chans att komma någonstans bort från medelmåttigheten. Här samlas hela landets potentiella genier, så som Groznis alter ego Konstantin, så att de skall fullända sina förmågor och en dag kanske komma ut på den internationella scenen. Men på skolan finns också medelmåttorna, de som hamnat där inte enbart av musikalisk förmåga utan främst har goda familjekontakter att tacka för sin plats. Att det här finns en inbyggd konflikt är inte svårt att se och lägger man därtill på att skolans uppgift lika mycket är att utveckla de riktigt begåvade till musikaliska storheter som att fostra dem till att bli goda kamrater är det inte så oförståeligt att studenter som Konstantin riskerar hela sin framtid genom att anta rebellrollen.

Så i motsats till New York City Highschool for the Performing Arts så har Musikskolan för de begåvade en inbyggd intressekonflikt där individualitet ställs mot kollektiv, där de begåvade får utveckla sin musikalitet tämligen fritt så länge de anpassar sig till att ändå betrakta sig som kuggar i det socialistiska maskineriet. Går någon för långt i sin individualitet, eller snarare i sin oförmåga att anpassa sig i kollektivet är vägen därifrån kort och den privilegierade studenten kan plötsligt upptäcka att dess musikaliska förmågor inte är så mycket värda på ungdomsvårdsskolan. Rektorn här drar sig nämligen inte för att relegera elever som inte är goda kamrater, oavsett musikalisk begåvning.

De musikaliskt begåvade kan dock ta sig vissa friheter och den sextonårige Konstantin lever ändå ett liv som i mycket högre utsträckning påminner om Slash självbiografi än om En dag i Ivan Denisovitj liv. För tiden mellan pianolektionerna tillbringar han med att ha sex, dricka vin och bete sig allmänt upproriskt. Han är sällan hemma utan sover helst på skolans vind, hos någon kompis eller i en park. Hade han, som hans pianolärarinna påpekar, bara spelat med och gjort det minsta möjliga som krävs av honom utöver pianospelandet så hade allt också varit frid och fröjd. Hans hat mot systemet, dess målsättning att forma och fostra och att hylla medelmåttan som anpassat sig är dock honom övermäktigt.

Groznis språk är imponerande och redan i prologen, de åtta inledande sidorna, får läsaren ett slags inflygningsperspektiv på institutionen, där man först ser den på håll, sen flyger in och får höra den musik som flödar i dess korridorer ser dess lärare och elever. Efter dessa sidor har man hela scenen klar och äventyret kan börja, vilket sker i korta kapitel som alla har ett specifikt datum och sträcker sig under två år mellan 1987 och 1989. Själva beskrivningen av musiken, som ständigt är närvarande i korridorerna, som samtalsämne eller som tankar är briljanta och även om man som jag helt saknar kunskap om klassisk musik lotsar Grozin läsaren genom stycken som spelas i romanen på ibland så mycket som två, tre sidor. Musikteori och noter blandas med mer allmängiltiga metaforer på ett sätt som man ändå förstår och aldrig blir uttråkad av.

När det gäller synen på systemet och Konstantins motiv för sin upproriskhet finns det dock vissa partier som blir lite tjatiga. Kanske inte minst för att han är så färdig redan från början. När romanen startar är han femton och den pågår i två år men under dessa tämligen viktiga år för en ung rebell sker ingenting med honom. Han är liksom redan klar och som roman hade den kanske vunnit på att låta honom utvecklas mer i rebellrollen under tiden. Veckorna efter att muren fallit och resningen även nått Bulgarien tar romanen plötsligt slut och de frågor man har kvar om hur det gick för Konstatin får väl snarast besvaras genom att kika på författarens egen historia. Så man kan väl därav anta att Konstantins äventyr slutar med att han drygt tjugo år senare skriver en på många sätt briljant roman om sina upplevelser på skolan för de musikaliskt begåvade.

Similar Posts:

• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Historier om Bulgarien
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Igenkänning – with a twist
• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair

Om jag låter raljerande så är det bara lite avsiktligt. Det bottnar förmodligen mest i en till avund gränsande beundran för dessa skribenter: flera av dem finns bland mina absoluta favoritförfattare. Dock har jag svårt att avgöra om Miroslav Penkov kommer sälla sig till den skaran – han har inte gjort det ännu, trots att novellerna i den här boken är oklanderliga exempel på genrens särdrag.

Penkovs avsikt är att skildra sitt hemland under olika historiska tidsperioder, men han gör det främst med utgångspunkt i nutiden. Till exempel låter han i en novell en far återge gamla legender från den ottomanska tiden för sin dotter, där de sitter i dagens Texas dit familjen utvandrat. Och i den första novellen, som jag för övrigt tycker mest om (den är jättefin!), är berättaren en äldre man som bor på ett ålderdomshem med sin fru. När han hittar brev från fruns gamla ungdomskärlek speglar den oglamorösa frihetskampen de berättar om hans egen familjs mindre smickrande historia.

Bulgarien var under 500 år en del av det ottomanska riket, men innan dess var det i sig självt en stormakt, och drömmarna om att åter bli det tycks svårsläckta. Penkov antyder också att kommunismen under en tid fick bli ett slags substitut för ett Stor-Bulgarien, när människor som tidigare kämpat mot turkisk och fascistisk överhöghet såg den kommunistiska kampen som ett sätt att fortsätta irritera just dessa fiender. Många av novellerna pekar på en slags konflikt mellan unga människor i dagens Bulgarien och deras föräldrar, där den äldre generationen är mer rotade i en tillbakablickande romantisk syn på det ”bulgariska”, medan de yngre orienterar sig mot väst och framför allt mot USA.

Problemet kanske är att jag inte blir särskilt intresserad av att veta mer om Bulgariens historia. Alla ovan nämnda författares verk har lett till att jag uppsökt uppslagsverk och kartböcker för att läsa mer, men så blir det inte här. Istället uppstår en viss mättnad: jag förstår inte karaktärernas egen känsla för hur betydelsefull deras historia och hemland är. Ibland känns dessutom skildringen av den äldre generationens nostalgi och sinnelag lite väl stereotyp; de är alla egensinniga, lite kufiga män som gärna råkar ut för en olycka och sedan ser för djupt i flaskan och försummar sina barn för resten av livet (och sticker in en lakonisk kommentar då och då när barnen försöker kommunicera). Som att se zigenare porträtteras i en film av Emir Kusturica: de blir mer typer än verkliga människor.

Å andra sidan är det här en bok som är oavbrutet lättläst och fängslande, språket flyter och novellerna var för sig är fina och tänkvärda. De innehåller mycket bra scener och bilder, ibland också samhällskritik – den hade dock gärna fått vara djupare och bränna till mer. En väldigt omskakande skildring är den där personerna i en av novellerna tvingas byta namn – från muslimska till mer kristna eftersom det för tillfället är de kristna som styr just den provinsen – och myndigheterna till och med låter täcka över de dödas namn på gravstenarna och ersätter dem med mer lämpliga. Fler sådana exempel hade kanske gjort att man känt mer förståelse för de individer som trots allt är utlämnade till myndigheters nycker och den politik som råkar vara gångbar just då.

Sammanfattningsvis tänker jag att jo, Penkov lyckas ju ändå med att få igenom sitt budskap om en äldre generation som sviker den yngre för att istället nostalgiskt blicka tillbaka mot ett för länge sedan försvunnet tillstånd av suveränitet. Det är en väldigt sorglig bild av ett samhälle, inte minst eftersom det är ett tillstånd landets invånare tyckas ha levt i i 700 år. Problemet är att Öster om väst trots det inte är en sorglig bok. Man bryr sig inte tillräckligt mycket om karaktärerna och det hemska tillåts inte bli tillräckligt hemskt. Kanske får det bli det i nästa bok, och då är det den som kommer få mig att på riktigt beundra också Miroslav Penkov.

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• I Mittemellans Rike
• Mellanförskapets mästarinna
• Reflektioner om Europa och EU