”¢ Det är inte sagoberättelser för barn, det är den dels för våldsam för, och dels är den skriven i faktaform snarare än sagoform.
”¢ Det är inte heller en roman, återigen då huvudparten av den är i någon slags faktaform.
”¢ Men, det är inte heller en faktabok, då det inte går att avgöra vad som är verkliga fakta och vad som är påhitt. Eller med författarens egna inledande ord ”En del kapitel innehåller bara rena fakta, men i vissa fall har jag valt att berätta mer fritt och lekfullt om personer och händelser. Jag har helt enkelt ibland låtit min fantasi ta mig med på en resa in i vikingatiden.”

Det märks … synd bara att det inte åtminstone angavs vad som var vad.

Vikingar består alltså av en samling kortare berättelser med mer eller mindre koppling till varandra, några vävs in i varandra, några är helt utan koppling till varandra och det känns inte som det finns en klar röd tråd utan det blir helt enkelt mest en samling korta berättelser av det. Boken saknar även all form av källangivelser och referenslitteratur.

Vinjetten till boken anger att författaren är skribent för tidskriften Populär Historia, och berättelserna ligger innehållsmässigt i samma linje som denna, tyvärr utan de illustrationer tidskriften oftast lockar sina läsare med.

I tillägg känns det som det i en del kapitel görs små försök att analysera materialet, ytligt visserligen med tanke på det korta sidantalet (19 skilda berättelser på 115 sidor), men i vissa fall som t.ex. det om Ibn Fadlan bara återberättas helt okritiskt, eller som i kapitlet ”Asa-Tor som drag-queen” görs en återberättelse av Trymskvädet fast med författarens egna ord. Kapitlet ”Bärsärkar – vikingatidens värstingar” känns (även om det är avsiktligt eller ej) för mig som precis läst Britt-Mari Näsströms bok Bärsärkarna – vikingatidens elitsoldater som en snabbrecension på 6 sidor av innehållet i Näsströms bok.

Att läsa ut boken gick på några timmar på en annars tråkig flygresa men jag funderar efteråt en gång till på vem den tilltänkta målgruppen kan vara. Historiska Media skriver inget om det, men Adlibris anger den i grupperna ”Historia & Arkeologi” samt ”Barn & Ungdom”, jag vet inte men får anta den sistnämnda är mer korrekt.

Det inledande kapitlet ställer frågan ”Vad vet vi om vikingarna?” Mig personligen gav den i vilket fall absolut ingenting nytt, men den har åtminstone ett snyggt omslag (som för övrigt är taget direkt från omslaget till Charlie Christensens tecknade seriealbum Röde Orm, med vissa detaljer retuscherade och med annan färgläggning).

Similar Posts:

• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Välbehövligt, men kunde redigerats.
• Röde Orm är tillbaka
• Röde Orm är i hamn
• 60 år av härnad i svenska läsarhem

Sedan 1800-talets vurm för vikingarna och den ”romantiska” bild av dem som kraftfulla krigare med hornbeprydda hjälmar som då skapades, så har dessvärre den i folkmun kallade vikingatiden (av bland annat arkeologer snarare kallad en del av järnåldern) fått lida illa av de historier och idéer som då spreds och satte sig fast. Stora delar av missuppfattningen skapades ungefär parallellt med att Jordbrukssverige övergick i Industrisverige, och kvinnans tidigare så självklara roll som en livsviktig del i arbetet på något vis försvann, när industrisamhället bara anställde män. Britt-Mari Näsström räknar här upp ett antal historier som de glada gamängerna i Götiska förbundet helt enkelt har missat eller medvetet förbisett, och argumenterar för att det finns betydligt fler aktiva gudinnor än det fåtal som oftast nämns (som Freja, Hel och Nanna). Naturligtvis vet vi inte hur mycket som förvanskats av de kristna berättarna långt innan dess, men det är vi tvungna att leva med tills någon hittar äldre bevis.

Det som känns lite trist är att flera av kapitlen mer känns som artiklar som satts samman till en bok utan att någon läst igenom helheten och kunnat se att det upprepas en del. Nu är jag inte expert på området, utan läser mer som en intresserad allmänhet, men det är ändå så att jag gärna skulle se mer av källmaterial än de egna tankarna. Det är mycket filosoferande och obekräftade teser i hela boken, vilket i och för sig kan ha sina poänger när det är någon så påläst som skriver, men det skulle kännas bättre med mer kött på benen. Tyvärr är det här ändå en nödvändig bok. Näsström skriver inte avancerat, utan den här kan gott läsas av en mer allmänt historieintresserad, och det skulle inte skada om så gjordes. Att få en motvikt till den allenarådande bild av de fornnordiska gudinnorna och deras jättesystrar är av godo.

Similar Posts:

• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Vikingar utan röd tråd
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mytologi på allvar

Rolf hette en stor svensk viking som ibland kunde gå och därför kallades för Gånge-Rolf.

Gånge-Rolf drog i härnad till anglernas och saxarnas och normandernas land och slogs och söp och levde rullan, och sen blev han hemskickad på konsulatets bekostnad.
-
Tage Danielsson

Vikingatiden är ett knepigt ämne. Bland all romantisk mytbildning med ibland överdrivet nationalistiska övertoner, försupna fotbollsfans i plasthjälmar med horn och en lång debatt om huruvida de var fridsamma handelsmän och bönder eller vildsinta barbarer är det inte helt lätt att veta vad man ska tro.

In träder Britt-Mari Näsström, inte med svärd i hand men väl med en trave böcker och arkeologiska fynd, för att reda ut begreppen runt en av de mest seglivade myterna: bärsärkarna, de vikingakrigare som sades slåss nakna, tåla svärdshugg, yla som vargar, bita i sköldar och äta eld. Fanns de? Och i så fall, vad var de? Kan man hitta något annat än de isländska sagorna, som må vara spännande men kanske inte ska ses som exakta historiska verk?

Vi kan ju börja med det där med flugsvampsätandet; bärsärkarna sägs ha hetsat sig inför striden genom att knapra i sig dylika. Det är ju bara det att om inte sammansättningen av flugsvampar ändrats de senaste 1000 åren kan vilken läkare som helst berätta att man, om man äter flugsvamp, inte alls förvandlas till en vildsint krigare – såvida man nu inte med ”vildsint krigare” menar någon som lider av ont i magen, diarré, kramper och hallucinationer. Sagorna nämner inte att bärsärkarna hade bruna byxbakar, så vi stryker den biten.

Nakna var de knappast heller. ”Berserkr” betyder kort och gott ”björnskjorta” – och nej, menar hon, de gick inte heller omkring i 20 kilo tunga björnskinn i striden. Det är en mytologisk identifikation med vilddjuret vi talar om; de tog helt enkelt på sig rovdjurets väsen och slogs som ett sådant. I dagsläget skulle vi kanske kalla det psykos.

Näsström vill inte avrätta myter, bara försöka spåra deras källor. Men det blir knepigt när man ska gå vidare. Då blir det att gräva ner sig i myter och sagor, försöka hitta gemensamma drag, jämföra med arkeologiska fynd och liknande myter från andra områden. Hur väl påläst Näsström än är blir det ofrånkomligen ibland som om en stackars arkeolog 2000 år ifrån nu skulle försöka pussla ihop en bild av dagens krigföring med utgångspunkt i Rambo II när varenda gammal saga verkar vilja överträffa den förra i hur tuffa bärsärkarna var.

I brist på konkreta svar får vi däremot en mycket intressant genomgång av det vi vet om de myter och det samhälle bärsärkarna kom ifrån. Och se på fan (eller, äh, Loke) – vi var inte ensamma om bärsärkarna heller. Myter om starka krigare som tar rovdjursgestalt, går på eld och ryter för att skrämma sina fiender går igen i var och varannan historieskrivning, från det gamla Grekland till kolonialismens Afrika. Vi var varken först eller, tyvärr, sist med att få tokfnas i stridens hetta, och vi var inte ens särskilt originella när vi gjorde det. Ack ja. Någon som är förvånad?

Det som håller Bärsärkarna från att bli riktigt bra är tyvärr sådant som hade kunnat åtgärdas av en omgång eller två med rödpennan. Boken vimlar av ofärdiga meningar, felstavningar, upprepningar och känns ibland illa sammanhållen. Vilket är synd på ett så intressant ämne.

Men tanken är intressant. Redan för tusentals år sedan färdades myter och berättelser så vida omkring att de togs upp även långt här uppe i nord. Redan de gamla grekerna trodde sig leva i nutiden, och redan vikingarna var en del av Europa.

Similar Posts:

• Vikingar utan röd tråd
• Välbehövligt, men kunde redigerats.
• Till vikingens försvar
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mjödgille bland runstenar