Luke Haines "Bad Vibes"

Oscar Rooth — Sun, 23 Aug 2009 22:00:15 +0000

För knappt ett par månader sedan stod jag mitt i den folksamling som Andres Lokko i svd beskrev som aldrig har så många lite för tighta Fred Perry-tröjor samlats på en och samma plats. Vad som så träffsäkert beskrevs var den första av två utsålda konserter med ett tillfälligt återförenat Blur i Hyde Park. 110 000 personer hade alltså köpt biljetter trots att Blur kommersiellt peakade för ganska precis femton år sedan. Då var Blur de okrönta kungarna (ja, det finns kanske något brödrapar från Manchester som är av annan åsikt) av den britpopvåg som sköljde bort resterna av den amerikanska grungen och den så kallade mainstreampopen från de brittiska musiklistorna och ersatte dem med brittiska gitarrpopband.

En ganska lång bit ned på den lista som jag enkelt sammanfattar som ”brittiska gitarrpopband” finns en numera ganska bortglömd kvintett, ledd av sångaren (och diktatorn) Luke Haines, The Auteurs. The Auteurs skall dock inte ses som en parantes, eller som ett talanglöst haka-på-vågen-band, för det var de aldrig. Synar man till exempel tidningen Selects berömda Yanks go home-nummer från april -93 så nämns de där på framsidan. Efter Suede, Denim, Saint Etienne och Pulp förvisso, men deras namn står där. För precis som att alla vet vem Neil Armstrong är känns Suede igen, en hel del har också koll på vem Buzz Aldrin är (Saint Etienne i min jämförelse), men Michael Collins, vem har koll på honom? Och frågan kan såklart även gälla The Auteurs. De fanns med i ett sammanhang, de släppte ett par bra skivor och hade en viss framgång, men hamnade ändå i skymundan inom den popera som Haines själv så hjärtligt avskydde och fick nöja sig med en ynka bronsmedalj. Eller nöja sig. Luke Haines är såklart allt annat än nöjd och felet till att de blev snuvade på guldet finns att leta bland ovan nämnda band, bland en orättvis mediebevakning, bland en oförstående allmänhet, ja egentligen överallt utom möjligen hos just Luke Haines själv.

Självbiografin Bad Vibes, med den träffande undertiteln Britpop and my part of its downfall är något så ovanligt som en riktigt bitter självbiografi. En biografi där några hårda år inte mynnar ut i en vad-var-det-jag-sa-revansch eller ett ”slutet gott allting gott”. Med en väl tilltagen portion svart humor och ett rakt språk får vi följa historien om The Auteurs, från de första utskickade demosarna, via den succé de trots allt hade fram tills britpopscenen sakta tynar bort under slutet av 90-talet. Berättelsen är strikt kronologisk och kapitlen korta, men inleds alltid med en kort summering av musikhändelserna i stort, vilket på ett utmärkt sätt ger ett sammanhang för de läsare som kan sitt brittiska 90-tal. Haines gör knappast någon skönmålning av sin person utan framställer sig som lika mycket oförstådd som rent otrevlig och ett kapitel är till och med döpt efter hans föga smickrande men ganska passande öknamn: Adolf Hitler of Britpop. Det helt opolerade framställandet av sig själv är också utan tvekan bokens främsta behållning. Sida upp och sida ner rackar han nämligen avundsjukt ner på sina mer kommersiellt lyckade kollegor, sparkar sina bandmedlemmar och dricker sig om möjligt ännu otrevligare. Men allt detta utan att det för den sakens skull blir tjatigt för läsaren. Det skall även tilläggas att den egna musiken trots allt har ett stort fokus och att Haines primära drivkraft är att det är musiken och inte hans person som förtjänar framgång.

Sammanfattningsvis är Bad Vibes en lysande biografi över ett band som hela tiden var nära, men aldrig riktigt slog igenom. Att ha någon närmare koll på The Auteurs är absolut inte nödvändigt för att uppskatta boken, ett visst intresse kring brittisk 90-talspop räcker alldeles utmärkt. Efter de 242 sidorna finns dock garanterat intresset där och då får man ju de två skivorna New Wave och IÂ´m a Cowboy Now som en bonus. Och Haines får kanske lite av den upprättelse han så väl förtjänar.

Alex James "Bit of a Blur"

Oscar Rooth — Sun, 23 Aug 2009 22:00:08 +0000

Någon gång under det innevarande årtusendets första decennium blev bonden plötsligt en trendig figur. Lite märkligt kan tyckas då bonden under nittonhundratalet främst var synonymt med inskränkthet och hade en sådan uppenbar brist på stil att även Svensson kunde göra sig lustig på dennes bekostnad. Men så kom det nya millenniet och med det Ernst Kirchsteiger, som varje sommar lappade ihop en sjabbig sommarstuga till ett trendigt fritidshus, en vurm för den ekologiska och närproducerade råvaran och så såklart otippade tv-succén Bonde söker fru. Och så förvandlades förstås Blurs basist Alex James från en rumlande jetset till en ostproducerande hipsterbonde. Hur mycket det påverkat attityden kring lantarbetaryrket i Sverige låter jag vara osagt, men det låg onekligen helt rätt i tiden.

För de läsare som inte känner till Blur kan man kort sammanfatta dem med att det är ett brittisk popband som var verksamma under hela 90-talet, men som var absolut störst under årtiondets mitt. Detta var under den så kallade britpop-eran där band som just Blur, Oasis, Suede och Pulp dominerade de brittiska topplistorna. Blur bildades i London av fyra medlemmar som alla hade en tämligen solid medelklassbakgrund och när de stod på sin absoluta topp jämfördes de konstant med arbetarklassbandet Oasis från Manchester, om vilka som var britpopscenens största. Någon definitiv segrare utsågs väl aldrig egentligen, även om Blur trots allt sålde fler singlar under the battle of britpop, då deras singel Country house släpptes på exakt samma dag, den 14 augusti 1995, som Manchesterpojkarnas släppte sin singel Roll with it.

Och så Alex James; han var/är (i somras spelade nämligen ett återförenat Blur några jättekonserter) basisten som möjligen musikaliskt hade en lite tillbakadragen roll bakom den sjungande och allmänt smådampige Damon Albarn och den musikaliskt kreative Graham Coxon. Men som hade en desto mer framträdande roll i dåtidens uteliv och skandalpress, ”den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band” (fullast är Coxon) som han själv beskriver sig. Självbiografin ger hela bakgrunden till bandet Blur, från starten via succén till avvecklingen, vilken även går parallellt med hela brittpopscenens uppkomst och fall. Något som inte minst blir intressant då perspektivet hela tiden är från dess absoluta epicentrum. Resan blir såklart mycket personligare än till exempel John Harris standardverk The Last Party, som förvisso ger den helt täckande britpophistorien och därmed vinner i popkulturell analys och kronologi men däremot förlorar i både personlighet och läsglädje. För inte minst James plötsliga konvertering från sitt sex dagar i veckan festande till nykter bonde sätter nittiotalsåren i ett intressant perspektiv. James ångrar nämligen ingenting och även om han idag underfundigt kan se att alla hans bravader inte alltid var helt lyckade så bjuder han öppenhjärtigt läsaren på dem. Det är med andra ord långt ifrån någon uppgörelse över ett tidigare syndiga liv från en numera nykter alkoholist.

Bit of a Blur är väldigt givande läsning för alla oss som är eller åtminstone har varit intresserade av britpoperan. Fast med James utsvävande leverne (han spenderade enligt egen uppgift ungefär en miljon pund på champagne och kokain under dessa år) är det även utmärkt läsning för alla som uppskattar att läsa om dekadenta rockstjärnor och lyxiga nattklubbsmiljöer. För den finsmakande gourmanden finns det även små oumbärliga tips och tricks, såsom att man för andedräkten bör äta en morot efter varje par urdruckna champagneflaskor och så lite information kring osttillverkning. Tvekar man däremot inför att läsa en hel bok om en svunnen popera, så kan jag först rekommendera en titt på John Dowers dokumentär Live forever: the rise and fall of brit pop. Gillar man den, ja då gillar man garanterat också boken Bit of a Blur och vice versa. Boken finns även översatt till svenska och heter då Inget annat sätt: blur, britpop och jag.

dagensbok.com » Britpop

Luke Haines "Bad Vibes"

Similar Posts:

Alex James "Bit of a Blur"

Similar Posts: