Om man söker på nätet efter sångtexter så är det troligt att man hamnar på mer eller mindre dubiösa sajter där de uppladdade texterna ofta är både felhörda och felstavade. Ingen artistisk kontroll med andra ord.

När jag växte upp så hade de tyska poptidningar som man fick hålla till godo med (det fanns nästan inga svenska sådana) ofta hela avdelningar med texter till de då aktuella pophitsen. Vad meningen var med detta hade jag aldrig riktigt kläm på. Det är en fråga som jag också ställer jag mig inför utgivningen av Tomas Andersson Wijs (och för all del Annika Norlins) sångtextböcker.

Är det för att tillhandahålla den rätta versionen till fansen och ha artistisk kontroll över sina ord eller är det en pretention att texterna ska klara sig på egen hand – utan musik? Inga ackord är utskrivna så böckerna är till föga hjälp för hemmatrubaduren.

Gå rakt fram och över husen är hur som helst en läckert formgiven samling som går bra ner i rockfickan och innehåller 78 av Tomas Andersson Wijs texter. De spänner över femton års skivutgivning. De flesta av låtarna har han sjungit in själv men några är skrivna för andra artister som Freddie Wadling och Bo Kaspers orkester.

Det är med en stor dos melankoli som Andersson Wij skriver. Diktjagen blickar ofta tillbaka på en barndom när allt fortfarande uppfattades som möjligt. Det är en längtan efter en förlorad känsla av mening och sammanhang. Det personliga dilemmat speglas i samhällsutvecklingen och förhållandet mellan naturen, landsbygden och staden. Det är ett förlorat land i dubbel mening som texterna handlar om: Sverige och barndomslandet.

En text som Blues från Sverige är emblematisk.

Jag har ett rum på Statt i Hudiksvall
jag hålls vaken av ett Delsboband
som spelar Desolation Row
Jag har stått i baren och lyssnat
på en man som förlorat
sin familj och jobbet på firman
Han lovar att hämnas

I Hudiksvall träffar diktjaget på stans prinsessa som ”återvänt från Bologna” och gärna vill gifta sig till sommaren innan vi förflyttas till Malmö där ”Jenny limmar på webbdesignern som var popstjärna 92” och ”en trist journalist spelar skivor från sin bästa tid” för att till sist hamna i Stockholm där berättaren:

Tar en taxi från Söder vid tolv
förbi ett tomt Café Opera
Här är man kung eller en jävla sopa
Och till och med din morsa vet vilket

Det är en text som Andersson Wij skrev 2004, tjugo år efter att Ted Ström gjorde en liknande rundresa i Vintersaga. Det är fortfarande långt mellan människorna och drömmarna är lika bottenfrusna uti monarkin som de var då. Kanske handlar känslan av ett förlorat land mer om personlig förlust än att Sverige i sig var så mycket bättre förr?

Tillsammans bildar texterna i Gå rakt fram och över husen en mer eller mindre sammanhängande berättelse som börjar någonstans på sjuttiotalet och sträcker sig fram till nutiden. Det är en stillsam och existentiell berättelse där det snarare är sinnesintrycken och metaforerna än de stora dramatiska händelserna som vi hänger upp våra minnen på.

Om inte annat så ger den här textsamlingen en bekräftelse på att Tomas Andersson Wij tillhör de finaste svenska rockpoeterna som med sällsynt konsekvens mejslar ut sitt textlandskap.

I en förort till livet sväljs natten
och anden lämnar flaskan
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är uppe i natt
och skriver Blues från Sverige

Similar Posts:

• Spännande prat
• Den blekta blondinens samlade
• Fosterland eller älskad vän?
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Texter för soffbordet

Tja, den tiden verkar vara förbi då en notbok blott innehöll noter – undantaget de inledande sidornas backstage- och skivinspelningscollage. Borta är också de vikvänliga spiralblocksryggarna (var det Björn Afzelius som gav ut den sista?) idealiska för låt säga stranden och lägerelden. Nu får vi det snyggt förpackat, ofta fullspäckat med förord, bilder, kommentarer, discografier och vaxartade skyddsomslag. Pris därefter.

Katalog utgör inget undantag, även om den i jämförelse är återhållsam med utanpåverket. Fokus ligger på sångerna, samlade albumvis med varsin inledande kommentar. Och här finns visst en hel del bilder på bandet, tonade i blått och rött och lila, från platser som skulle kunna vara Sardinien och i vissa fall är det. I felfri och sober samklang med BKO:s sound.

Katalog är i sin vackra layout en bok mest för soffbordet!

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Världens farligaste band
• Musikvecka: Ingenstans?
• Jazzen som hot och löfte
• Demokratitrivsel i tegelstensformat