Sergej är 49 år och förtidspensionerad från sitt yrke som gruvinspektör. Egentligen är han inte så bekymrad över sin diagnos, stendammslungan: ”folk hostade, helt enkelt – det var inget man gick runt och tänkte på”. Däremot har han sällan kontanter eftersom postens levererade avier med pensionsutbetalningar är ett minne blott. De få livsmedel han får tag på kan han lyckligtvis betala med honung, eftersom han är biodlare.

I bokens första halva är livet nästintill stillastående. Vintern är grå och aktiviteterna är präglade av att hålla värmen i det strömlösa huset. Därtill vill han helst undvika Pasja, den andra av byns kvarvarande invånare. Sergejs antipati mot honom uppstod redan i de tidiga skolåren då han utsattes för tjuvnyp och snikig ovilja att samarbeta inför skolproven. När artillerielden ute på fältet intill den övergivna byn nu ljuder för tredje året i rad, börjar de två männen ändå utveckla någon sorts fördragsamhet med varandra. De delar på te, cigarretter och vodka för att tina upp sina kroppar.

När Sergej är ensam fylls han av tankar på exfrun som lämnade honom långt innan byn hamnade mellan de proryska separatisternas och ukrainska försvararnas granater. Tankarna rymmer både ömhet och lite självrannsakan.

I andra halvan av boken kommer våren med sin värme, som väcker upp bina. Sergej bestämmer sig för att ta med alla sex bikuporna till odlingsmarkerna längre västerut i Ukraina, där bina kan flyga utan att irriteras av soldaters eldgivning. Han tältar invid sina tillfälligt parkerade bikupor och bekantar sig med omgivningar där färgerna blossar i takt med fruktträdens blomning. Han bekantar sig med en kvinna som bjuder honom hem till sig över ljuvligt välsmakande borsjtj. Resan består av några fler landningar med bikuporna som innebär att idyllens scener avbryts med hotfulla veteransoldater eller poliser. En del myndighetsbyråkrater som Sergej kommer i kontakt med påminner om verklighetens diton. Jag kan absolut känna med honom i hans lättnad när krångligheterna klarats av men förtvivlar desto mer över hur en tatarfamilj utsätts för oskyldiga anklagelser.

I romanen anas paralleller mellan bins och människors liv. Den synligaste är väl att livet under vinterhalvåret är nedkylt och att sommarhalvåret erbjuder sinnligheter bortom alla gränser. En annan likhet av det positiva slaget är Kurkovs gestaltning av hur människor liksom bin kan fördela arbetsuppgifter och hitta lösningar som gör att alla kan känna sig som vinnare. Som kontrast finns också en negativ likhet, nämligen att i en del samhällen agerar både människor och bin fientligt mot främlingar.

Kurkovs berättelse har inte byggts upp kring konflikten mellan de vapenförsedda parterna i sig. Läsaren får i stället komma nära en helt opolitisk huvudperson. Sergej levandegörs med saktmodiga tankar som ackompanjeras med friska och praktiskt inriktade handlingar. Han strävar efter att behålla sin vänlighet och hjälpsamhet trots att politiken och striderna drabbat honom och dem han möter synnerligen hårt. Kanske är detta den viktigaste politiska handlingen, nämligen att inte låta sitt liv smittas av påverkanspropaganda av något slag? En vilja att ta sig runt eventuella minor på vägarna är en drivkraft också det. Och i Sergejs fall är det varma skenet från ett tänt bivaxljus mer värdefullt än en granat.

Similar Posts:

• Mittemellan
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Kampen om Ukrainas framtid
• Fulla unga män

Men så är jag mer skogsmänniska än trädgårdsmänniska också.

Men nu är ju detta faktiskt en trädgårdsbok så det är bara att sätta på sig trädgårdsglasögonen och då är det bara att erkänna: det är en underbar trädgård som växer fram under bokens gång.

Marika Delin är trädgårdsformgivare och hon kände att hon hade växt ur den smala trädgård hon hade i sitt tidigare hus och hon behövde mer yta för att experimentera med sina trädgårdsidéer och möjligheten att anlägga en visningsträdgård.

Hon och hennes man hittar en ny tomt där de kan börja om från början och bygga ett nytt hus helt efter egna önskemål och anlägga en ny trädgård.

Boken ger generösa inblickar i hur Delen tänker både kring husets placering och roll i trädgården och när hon formger en trädgård. Vad i den naturliga miljön skall sparas och vad skall göras om? Det finn ett flertal ritningar och en hel växtkatalog för den som blir inspirerad att göra en egen skogsträdgård.

Om man inte har ambitionen, eller pengarna!, att anlägga en trädgård från grunden så kan man ändå få en massa inspiration till de delar man vill göra något med, jag uppskattar till exempel de ”kompostlimpor” hon anlägger i närheten av sin köksträdgård. Visuellt blir de som egna odlingsbäddar och ger en närhet både till att kompostera och att använda komposten.

I sin trädgård har Delin djungelhöns som man blir lite kär i. Hon har också bin som får en speciell typ av bikupa där de får behålla sin honung och leva mer naturligt. Överhuvudtaget känns det som att det finns mycket miljötänk i skapandet av den här skogslika trädgården och man får tips på miljövänligare redskap och sätt att arbeta. Fotografierna av Karin Björkquist hjälper till att göra detta till en bok att drömma sig bort i, det är nog ganska få av oss som skulle har råd att göra något liknande hemma. Men drömma kan man ju alltid.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Se skogen!
• Grönt är skönt
• Odling för den late
• För vems skull matar vi fåglar?

Nåväl, Bisyssla är en passionerat skriven volym, där läsaren får reda på vilken härlig känsla det är att ha honungsbin krypande över handen, hur bikupornas invånare håller värmen över vintern och näringssammansättningen i det viktiga pollenet. Men framförallt är detta en lärande handbok för den som själv är intresserad av att skaffa bin. Bland sidorna hittar man mängder av tips kring hur bikupor är uppbyggda, hur oönskade svärmningar hanteras och förebyggs, hur de obehagliga varroakvalstren ska bekämpas, ja, det mesta kring hur man får bin att trivas.

Respekten för de små och ytterst nödvändiga insekterna präglar texten. Men undertecknad förundras minst lika mycket av den stilfulla bildsättningen. Joachim Petterson jobbar i vanliga fall som Art director, vilket anas i de mycket fingertoppskänsliga fotona och illustrationerna, som återfinns rikligt boken igenom, där man hamnar mitt i och tätt inpå bisamhällenas myllrande existens.

Trots den utförliga och välskrivna beskrivningen av binas fascinerande liv, biodlandets tjusning och honungsprodukternas framställning poppar ibland ytterligare frågor upp i huvudet. Hur påverkas bina av att få sockerlösning i utbyte mot den betydligt mer näringsrika honungen? Och varifrån kommer de klart speciella namnen (smaka på benämningar som Dadant, HalvSvea eller Langstroth) på de olika ramar som tillsammans bygger upp bikuporna? Men det kan förstås ses som ett positivt tecken på att Bisyssla triggar igång nyfikenheten, viljan att veta mer.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Barn inget hinder för uteliv
• Kvickheter i tjatig text
• Vår sång blir stum
• Inspirerande stick- och virkbok