Sagan myllrar av arketypiska gestalter. Här finns hjälten Jonatan, den goda häxan Sofia, det sanningsseende barnet Skorpan, folkets ledare Orvar, förrädaren Jussi, fadern Mattias, draken Katla samt ondskan personifierad i Tengil.

Astrid Lindgren vet att göra något eget av sagornas ödesmättade, upprepande språk.
Ingen kan förhålla sig neutral i Nangijalas två dalar när Tengils invasion kommer. Alla dras med i malströmmen som slutar med Stridens dag och Jonatans försök att fjättra Katla. Egentligen är det en berättelse som rymmer mycket av det svartaste från sin samtid – slutskedet på det Kalla kriget. Järnridån. Människornas försök att befria sig ur diktaturernas bojor. Ångesten över kärnvapnen.

Själv har jag alltid gripits av förrädaren Jussis öde, över skammen och det futtiga i att förråda sin vänner. Skorpan bevittnar i smyg när Jussi – Guldtuppen kallad – låter soldaterna bränna in Tengils ägarmärke på kroppen. Det fanns något nästan sexuellt skamligt över det. Även förnedringen av Orvar i buren i Katlagrottan har satt sina spår. Att Tengil ändå inte lyckades knäcka Orvar, det var stort!

Bröderna Lejonhjärta må vara en svart saga, men den har även utrymme för tidlösa skildringar av syskonkärlek, hjältedåd och principfast ickevåld.

Det här är en tudelad recension. Förutom Astrid Lindgrens text innehåller volymen Jesper Walderstens illustrationer. Mystiska och dramatiska illustrationer i svartvitt.
I de första tolv upplagorna av Bröderna Lejonhjärta stod Ilon Wikland för bilderna. Hennes teckningar hade en sammanhållen stil och gestaltningen av den vildögda Katla är ikonisk. Men det är välkommet att en text av den här kalibern, de uråldriga sagornas saga, får en ny skrud. Jesper Waldersten, en tecknare jag verkligen uppskattar, har valt det djärva greppet att blanda stilar. En del av dem är rent nonfigurativa, andra fullt ut realistiska. Många bilder vistas i en mellanvärld.
Somliga gestalter är bisarrt deformerade på ett sätt som är ett signum i illustratörens tidigare arbete. Till exempel är den pekande och dömande Tengil i siluett en mycket stark bild. Jesper Walderstens skissande streck är både trevande och definitiva på samma gång. Gestaltningen av Katla är också lyckad. Boken igenom förblir hon i bilderna ett mysterium. Men Waldersten drar sig inte för att varva in realistiska körsbärsblad eller vita duvor. Stilblandningarna utmanar men ger också ett påtagligt spretigt intryck. Bilderna är möjligen lite för glest placerade i boken för att det ska hålla ihop riktigt.
Astrid Lindgrens saga berör än och får av mig betyg 10. Jesper Walderstens djärva försök når inte hela vägen fram och får betyg 6. Sammanlagt alltså 8!

Similar Posts:

• Människor behöver sagor
• Kampen mot järnklon
• En röst att bli liten av
• Vi ses i Nangilima
• Pojkar som får vara små och ensamma

I Det hungriga slottet däremot, lyckas Isabella Nilsson med detta. Att göra alltet, i lyrikform typ. Det är en historia om ekonomisk, ekologisk, kulturell exploatering. Och om uppväxt, övergrepp och identitet.

Med humor och kockknivsskarp satir i såväl Nilssons text som Kristin Lindströms illustrationer – som i sin färggladhet påminner om såväl naivistiska, barnaktiga teckningar, mataffärsreklampapper som något sjukt genialiskt – beskrivs en värld präglad av en osäkrad säkerhet. En ofri frihet och en otrygg trygghet. Medias omedelbara närvaro och en sorts omedveten medverkan i samhällssnurret. Det är mat och språk. Mat och språk och konsumtion. Kroppsångest och ångestkroppar. Cupcakes, svält och samhällssamvete.

Ibland tangeras det kanske uttjatade och klyschiga, som anorektiska ballerinor. De bästa stunderna finns däremellan, mellan de bitar som redan synts och hörts, där maten blir något mer, något mer svårbeskrivet, svårfångat. Där det blir uppenbart hur maten, matfixeringen och ätstördheten är totalt inbyggd i all modern, västerländsk kultur, typ.

I dessa bästa stunder är det som en insikt når mig, en insikt om hur allt alltid är en sorts kannibalism. Det låter hemskt. Och det finns ingen tröst. Nilssons språklekar, blodbristbrödet, växtätarköttet, morden, galenskapen, kräkfärdigheten, och Lidströms karamellfärgade illustrationer (och kombinationen som får mig att bli både illamående och askär i allt) slutar med blodbandsdöd och därefter får barnsoldaten äntligen sin bantningsmedalj. Det är tryggheten i det otrygga och otryggheten i det trygga och jag tänker att det är argt och farligt och hemskt och över gränsen på alla sätt, åt alla riktningar, samtidigt. Det är sjukt. Och sjukt fascinerande läsning.

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud
• Läsning och hundtrygghet
• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?