Göransson vänder sig mot vad han kallar för ”butikssamhället” och vill återupprätta medborgarbegreppet framför den nu oftare använda skattebetalaren.”Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället”, skriver han, ”medan skattebetalaren i första hand ser sig som köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måsta omfatta alla.”

Vidare ska kulturpolitisk struktur vara generös nog att tillåta konstnärliga uttryck bortom konsumtionsvillkoren. Skolan är en samhällsinstitution vars utformning ligger i allas (nej, alla medborgares hette det ju) ansvar och intresse och inget affärssystem där läroplanerna reducerats till säljerbjudanden. Civilsamhället (organisationer, föreningar, studieförbund) ska stå starkt men får inte styras för hårt. Egentlig frihet är inte detsamma som det som från liberalt håll benämns valfrihet.

Lite trixigt blir det att välja angreppsvinkel för recensionen, men hursomhelst: bland mycket av det som kan älskas hos Harry Martinsons Nässlorna blomma finns framställningen av ”kommunen”. Lille Martin flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj allt efter kommunens till synes outgrundliga beslutsfattningar. Han återkommer ständigt till en orolig undran över kommunens makt. Varför ska den flytta runt honom så? Vad ska den bestämma härnäst?

Med tiden framgår att Martins ovisshet om kommunen gäller mer än bara hans egen framtid. Kommunen är namnet på en hemsk varelse. Han undrar om den har många armar och ben. Vid ett tillfälle besöker han en kyrka och blir så rädd för orgeltonen att han tror sig vara inne i kommunen.

– Detta är Kommunen! Skrek han. Hjälp mig, Hjälp mig!

Det säger något om ett barns upplevelse av omvärlden och dess system. Kanske också om människans överhuvudtaget.

Något av den dimensionen av ens förhållande till samhällsordningen gör sig påmind i mötet med Tankar om politik. Tidiga, primala upplevelser av ”socialdemokratin” svävar till ytan, från tiden innan ordet var greppbart. Som en vuxenvärldslig gåta bland andra strömmade socialdemokratin ur teve och radio tillsammans med mystiska fenomen som ”Berlinmuren”, en ”Förvaltning” eller ett ”Christer Pettersson”.

Möjligen var socialdemokratin något slags tillstånd, som vädret eller årtalet, men det hade man inte ord för. Utan tvekan hade den att göra med De som bestämde (där Kungen förmodligen var inblandad). Helt säkert satt socialdemokratin i en hög byggnad nere i centrum och bestämde över landet (i Växjö, av alla städer). En fabriksny Förvaltning kan mycket väl ha stått och knastrat i källaren.

Tillgänglig som ren upplevelse var socialdemokratin bara när den materialiserades: i det gråspräckliga mönstret på tallrikarna i skolbespisningen, i pastellfärgerna på vårdcentralens tapeter, i telefonkatalogen, i den där märkliga vapenskölden som avlöste myrornas krig på SVT, i vinjetten till Anslagstavlan, i fiskpanetterna, i rektangulära fönsterkuvert när man tog in posten, och ”politik” och ”kommun” och ”landsting”. Från allt detta tråkiga och självklara löpte på något sätt spår till ”socialdemokratin”.

Tankar om politik rimmar på något sätt mot de upplevelserna: en lugn och katalogartad genomgång av olika ställningstaganden, framlagd på mild och utspädd kanslisvenska. Grå så in i märgen, i pärm och tonfall. Garanterat ohipp – detta är den sista bok du ser i Nöjesguiden.

När partierna med valfläsk och oneliners i högsta hugg slåss om varje minuts exponering känns det behagligt främmande att få ta ställning till en politisk röst i lugn och ro, utan en PR-konsult hukande i kulisserna. Låt vara att vissa påståenden lämnas outvecklade. Resonemangen ifrågasätter och befruktar trots allt min föreställningsvärld precis så som partiledardebatterna och standardinläggen i dagspressen borde men inte lyckas göra. Tankar om politik står sig dessutom bra genom sin frihet från utspel och populism. De socialdemokrater som häromdagen säkert famlade efter något att kasta i huvudet på sina partikamrater kunde med fördel ha valt Göranssons bok.

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Hon sätter samtiden under lupp
• Vad skulle Palme göra?
• Kulturpolitik för lattevänstern
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

Ja, det verkar så. Det tror i alla fall David Karlsson i sin nyutkomna En kulturutredning: pengar, konst och politik. Det kulturpolitiska läget påminner om det på sextiotalet, skriver Karlsson. Reformbehovet är stort. Det saknas genomtänkta program. Ideologisk osäkerhet råder och det enda som tycks finnas är honnörsord. Om detta vittnar 2009 års kultutredning, vilken Karlsson till en början deltog i men senare hoppade av. Något tommare och plattare resultat får man leta efter, skriver han. Det var som om man saknade en övergripande idé: det enda kulturutredningen kom med egentligen var ett förslag om att ta bort kvalitetsbegreppet och en luddig tanke om regionalisering. Detta efter två års utredande.

På många sätt är det symptomatiskt. Den kulturpolitiska debatten, skriver Karlsson, lider av ett filosofiskt och historiskt underskott, den är i ett skriande behov av fördjupning. Till detta är Karlssons bok ett försök. En kulturutredning är en längre essä som i femton kapitel vill belysa och nyansera begrepp samt skapa en plattform för en ny kulturpolitik. Ingen liten ambition precis men Karlsson är rätt man för jobbet. Som idéhistoriker, journalist och tidigare utredare har han en gedigen kunskap samt en förmåga att förmedla den. Det gör En kultutredning till en mycket intresseväckande och, märkligt nog, underhållande bok.

För den torra titeln till trots är Karlsson något av en entertainer. Han skriver humoristiskt om vad det innebär att vara ”lattevänster”, han berättar förundrat om ordförande Eva Swartz magnifika tiotalsvilla och han skriver ilsket om hur en kultursekreterare efterhand blir tokig. Det gör En kulturutredning till en anekdotisk bok i ordets bästa bemärkelse som för den skull inte tappar tråden. För Karlsson har, trots sin lätta stil, alltid tyngd bakom resonemangen; en slags given auktoritet som kommer sig av hans stora kunskap. Dessutom har han en fin förmåga att förvandla till synes oviktiga anekdoter till belysande exempel. Karlsson är kort och gott en ”god folkbildare”, för använda ett gammaldags uttryck, och hans ämne är hett.

Och kanske är det också därför som jag i slutändan blir så besviken på En kulturutredning. För trots smarta resonemang om Habermas och pressstödet, trots skarpa iakttagelser i fildelningsdebatten och trots kvicka jämförelser mellan kultur- och miljödiskussioner är det någonting som saknas. En kulturutredning må vara hur smart och underhållande som helst – det botar inte det faktum att boken saknar udd! Det botar inte att den saknar en idé om hur en radikal kulturpolitik ska se ut i praktiken och det botar inte dess brist på konkreta förslag. För även om Karlsson i slutändan ställer upp åtgärder för en ny kulturpolitik är det förvånansvärt abstrakt: det talas om ”principen om en armlängds avstånd” och ”finansieringsmässig pluralism”. Vad man i praktiken borde göra: vilka institutioner som bör få mera pengar och vilka som borde skrotas, vilka verksamheter som ska ha mer eller mindre stöd är det däremot förvånansvärt tyst om.

Men kanske är jag orättvis nu. Kulturpolitik är ju något mycket komplext; det är för att låna Bengt Göranssons ord ”att organisera anarki”. Det betyder att man som politiker måste vara mycket varsam när man utformar den och till stor del förlita sig på experter (därav principen om en armlängds avstånd). Om det är såväl moderater som vänsterpartister överens. Men betyder det att man inte kan vara vass och komma med konkreta åtgärder? Jag tror att man kan det. Jag tror att det är möjligt att vara nyanserad och radikal på samma gång, att trots frågornas komplexitet komma med en handfast politik. Låt mig ta ett exempel. När Karlsson efter ett långt stycke om presstödet och det offentliga samtalets demokratiska potential låter resonemanget rinna ut i sanden hade jag önskat att han istället lagt ett förslag om att införliva dagstidningarna i public service. På så sätt kunde man med en aktiv vänsterpolitik rädda den noggranna och eftertänksamma kvalitetsjournalistiken från drunkningsdöden och samtidigt säkra en mångsidig debatt. Men Karlsson är i sin bok alldeles försiktig för sådana konkreta initiativ – jag anar en rädsla för att vara onyanserad. Det är synd på en bok som annars är så fint skriven och intresseväckande.

Similar Posts:

• Göransson – så tycker han
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• I 68:ornas långa skugga
• ”Socialdemokratin ska vara ett folkparti”
• Ytligt om poesins och psykets djup