Killen som figurerar i början av När Lucy… har tydliga likheter med killen som drar iväg med Rachel i slutet av En oväntad semester. Alkispappor finns i båda böckerna. Både Rachel och Lucy förnekar med en dåres envishet att deras pappor har problem med spriten. Ja, och just det. Irland.

Det görs ett stort nummer av att Lucy och hennes familj är från Irland. Varför det, kan man fråga sig. Inte bor de på Irland inte, och inte har de bott där de senaste trettio åren. Smått fånigt för en tjej som är född och uppvuxen i Uxbridge att se sig själv som irländska.

Lucys förnekande av faderns alkoholism känns överdriven och en del saker hon säger till pappans försvar är så korkade att författaren inte borde ”get away with it”.

Det är oundvikligt att dra paralleller till Helen Fieldings författarskap, eftersom Marian Keyes i så stor utsträckning använder sig av uttryckssätt och tekniker hämtade från främst Fielding. Efter 1996, då Bridget Jones Diary blev en supersuccé (förövrigt är filmen mycket bra, gå och se den när den sent omsider kommer hit) har utbudet av böcker om/med twentysomethingtjejer exploderat, från tidningen Ms Londons Bridgetklon Ms London till ja, tja Marian Keyes.

Det som främst härmas är sättet att skriva, det där lite slarviga, charmiga, naiva jag-språket. Men för att inte få sin hjältinna att framstå som enbart en dum brud krävs att man tvistar till det hela lite. Det gör inte Keyes. Eller, hon vill säkert göra det, men det blir liksom fel. Ni vet den där känslan man får när man läser en text och känner att ”det här kunde jag lika gärna skrivit själv” eller ”den här texten flyter pinsamt dåligt”. DEN känslan sprider sig i kroppen som en smygfis i femöverfyrabussen. Och det är ju inte särskilt bra. Det märkliga är att dessa böcker säljer.

När Lucy… ligger någonstans i toppen på den kära ”pockettoppen” och kan ses överallt där behovet av lättläst litteratur är stort, som Centralen, Arlanda och framför allt Akademibokhandeln. Det finns tydligen ett stort behov av smålustiga tjejböcker. Men varför går man då inte till källan? Och då menar jag inte Helen Fielding utan den författare vars verk ligger till grund för Briget Jones Diary och Bridget Jones: The Edge of Reason.

Vem kan då det vara?

Den ursprungliga källan, alla tuffa tjejers moder: Jane Austen. Emma, för att ta ett exempel, är en miljard gånger roligare och bättre än När Lucy…. Undrar förresten om en miljard räcker.

Så, varför har Keyes så stora framgångar? För att det finns inget bättre. Det ges inte ut särskilt många bra böcker av kvinnliga författare som skriver humoristiskt om unga kvinnors liv. Man tager vad man haver. Liza Marklund säljer ju också en massa böcker och det är också obegripligt.

För att inte tala om Barbara Cartland, Maeve Binchy, Barbara Wood, Barbara Taylor-Bradford, Danielle Steel och hon den där andra som jag inte kommer ihåg namnet på men som skriver en massa trams om stackars svältande barn och elaka godsherrar och omöjlig kärlek på engelska landsbygden. Ni vet säkert. Det finns ju bara cirka 73 att välja på.

Nu menar jag absolut inte att Marian Keyes rör sig i samma dyngliga som de jag nyss räknat upp. Men det här är inte en särskilt bra bok. Den är inte skriven med känsla. Det känns mest som en McDonaldshamburgare: producerad för att ge mesta möjliga vinst och för att kunna konsumeras på kortast möjliga tid med minsta möjliga ansträngning.

Översättningen är även den slö och oengagerande, innehåller inga fel men får inte texten att flyta som den borde. Antagligen dröjer det inte särskilt länge innan ytterligare en Keyesbok kommer på svenska.

Dä gälle å smida mens järne ä varmt.

Similar Posts:

• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Plastigt från Chick litens drottning
• I Bridget Jones fotspår
• Lite väl fantasifullt
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”

Har man läst en, ja, då har man faktiskt läst alla. Det är pilbarkste och tidshopp och drömsekvenser och barnafödande utomhus och trassliga kärleksaffärer och KVINNOKRAFT. Kvinnor kan. Särskilt vårda sjuka. Kvinnor är ju de bästa läkarna/medicinkvinnorna, det vet ju alla. Det beror ju på den där särskilt vårdande genen som alla kvinnor har. Ni vet, den som gör oss så särskilt lämpade för att föda barn & vara mammalediga och amma så att vi bara får gröt i huvudet (Tack, Maria Borelius).

Barbara Wood säger sig vilja förändra kvinnors villkor runt om i världen. Inget litet arbete hon har framför sig om hon ska förändra världen med sina bestsellerromaner, som läses företrädesvis av uttråkade tonårstjejer och Harlekinhungriga medelålderstanter i den rika västvärlden. Det känns som om det skulle vara flera steg tillbaka om vi skulle börja bete oss som kvinnorna i Woods böcker. Visst, de är hjältinnor och så, men de gärningar de utför för att rädda hjälten är nästan undantagsvis att vårda honom när han fått en svår och smittsam sjukdom, gärna tyfus. Tack vare sina otroliga kunskaper i folkmedicin klarar sig alltid hjältinnan undan smittan, även om resten av staden kolar. När hon så räddat livet på hjälten, får hon sin belöning – han friar! Vilken lycka! Så går det till, mer eller mindre, i alla Woodböcker. Jag har nog inte samma kvinnosyn som Barbara Wood. Eller så är hon ironisk. Det skulle vara roligt. Det är nog så, det är bara ingen som har fattat det än. Eller? Det tror jag. Hoppas i alla fall.

Böckerna är i alla fall mycket tydligt skrivna efter mall, och är alla uppbyggda på exakt samma sätt. Som John Grisham – eller Kittyböckerna, ungefär. Smart tillvägagångssätt som gör att man kan låta olika människor skriva de olika kapitlen och sedan sammanfoga dem under den berömda författarens namn. Nu säger inte jag att Wood gör det, men man KAN göra så och det är vanligt förekommande.

Det här är tyvärr inte ens bra tantsnusk, för sexet är också så där romantiskt, antytt, tjusigt. Inget grafiskt Collinssex här inte. Och eftersom alla böcker är likadana, vet man från sida 15, när den mystiske mannen som hjältinnan inte kommer överens med presenteras, exakt hur boken kommer att sluta. Vilket också kan ha sin charm i vissa fall när man vill läsa något som gör att man slipper tänka. Om man ligger på en badstrand, kanske. Fast det ska gärna finnas i alla fall någon slags spänning. Och det gör det inte här. Nedan följer en kort sammanfattning av de viktigaste händelserna och personerna i Marimis gåva:

Här är det Erica, en ung och vacker arkeolog med mystisk bakgrund (hon vet inte vilka hennes föräldrar är, eftersom hon lämpades av hos socialarbetare av ett gäng hippies), trassligt kärleksliv och mystisk huvudvärk, vilken åtföljs av syner och framtidsvisioner. Ett jordskred frilägger en mystisk grotta mitt i ett lyxigt villaområde. I grottan finner Erica en urgammal målning som vänder upp och ned på hennes tillvaro. Det är just den målning hon sett i sina syner ända sedan hon var barn. Sen rullar det på, vi får följa en liten matriarkalisk stam från stenåldern och fram till våra dagar. Bara vackra, intelligenta kvinnor som offrar sig för familjen och håller på. Samtidigt dras Erica oförklarligt (?) till Jared Black, som är advokat och representerar urbefolkningen som vill fylla igen grottan. Jared har naturligtvis också issues. Hans fru, som dog i barnsäng för att hon litade mer på gammal indiansk medicin än den moderna läkarkåren, till exempel.

Naturligtvis slutar det med att vi alla får veta att även Erica tillhör den här mystiska stammen och hon träffar såklart sina släktingar som är läskigt rika och hon och Jared blir jättekära och han kommer över sin fru och Erica blir hyperberömd tack vare grottmålningen och upptäckten av den nya indianstammen. Var det någon som hade trott nåt annat?

Varför ska man då läsa den här boken? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Eftersom jag har läst Woodböcker förut och vet vad som komma skall är boken så urtråkig att jag inte stod ut med att läsa mer än ungefär varannan, var tredje sida. Det gick alldeles utmärkt, inga problem att hänga med i handlingen direkt. Och fort gick det också. Hela klabbet utläst på 2 1/2 timme. Det är nog nytt personligt rekord.

Similar Posts:

• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Död eller levande
• En revolution i hjärtat
• Boken som fick mig att sluta läsa
• Vad jag saknade