därför handlade den fjärde boken
jag skrev
om Christofer Columbus
han seglade förstås
över Atlanten
kunde knappt få ner en saltad sardin
av ren upphetsning
över sitt potentiellt
vansinnigt lukrativa kontrakt

Det är uppenbart att Nordenhof med denna inledning vill nyansera tidigare historieskrivning där sjöfarare dyrkats som hjältar. Men inte heller Columbus-historien är ett spår som leder rätt … egentligen har en annan fråga kommit i förgrunden. Nämligen frågan om vad kärlek är i kapitalismens tidevarv.

När boken till slut ”börjar på riktigt” möter vi kvinnan som åker till London för att besöka en välskräddad man hon stött på av en slump. Under en fjorton dagar lång karantän (pandemitider råder) bor hon i hans lägenhet. Mannen sysslar med affärer, lite fördolt berättas om Lloyds verksamheter i försäkringsbranschen. När hon är själv i lägenheten tar hon chansen att skriva en novell om en annan erfarenhet hon gjort.

De två berättelserna som berättas växelvis illustrerar att avtalad kärlek bär på en våldsam kraft. Berättarjaget cirklar kring känslan av att bli urholkad inuti trots pengarnas saliggörande möjligheter. Balansakten i erotikens köp-och-sälj innebär att hjärtat måste sluta sig.

I ett senare avsnitt presenteras en annan samhällsaktuell fråga. Hur gör vi med människors olikheter och i synnerhet med psykiskt lidande? Att ekonomisk stress kan utlösa stark ångest och leda till vård med inläggning och tunga mediciner – det är en verklighet som finns i alla de nordiska länderna.

De två prosaberättelserna som kan liknas vid noveller flankeras av lyriska partier. I dessa förmedlas en vacker vädjan om att odla kärleken mellan vänner, syskon och barn. Det går inte att leva om vi utelämnar kärleken ur våra liv.

Nordenhof satsar fullt när hon väljer stil och hur dessa kan varieras innanför bokens pärmar. Texterna bryts mot varandra inte bara formmässigt utan också i valet av brännpunkt.

Vid en första anblick är naturligtvis teman som brutalitet och kärlekslöshet inget som väcker lusten att skratta. Samtidigt minns vi väl alla hur Shakespeare i sin dramatik kunde vara en skälm utan att tappa tyngden som sanningssägare. Hos Nordenhof finns en liknande balans. Den kapitalistiska ordningen är vidrig eftersom den kräver så många människooffer, inte sant? Men medan vi inväntar revolutionen kan vi passa på att strössla luften (eller boksidorna) med lite sarkasm:

DET ÄR NATT
och månen
har rört sig runt huset
står nu framför mitt fönster
stor och radioaktivt
strålande
känner den inte
till de miljardärer
som drömmer sig upp
till dess höjder
jag tror
att den skulle skratta
om den hörde
om en man som heter jeff
”jeff” skulle den skratta
ӊr det verkligen
ett namn
har ni verkligen själva
hittat på det?”

Nordenhof väjer inte för det komplexa med pengarnas roll i människornas liv. De som har gott om dem känner sig berättigade till sin rikedom och dess medföljande status. Kontakten med andra synsätt på livet slår inte an hos dem. Någonstans anar jag att författaren också bekantat sig med Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital, och när jag läser om honom på Wikipedia finner jag beröringspunkter med Nordenhofs angreppssätt:

”Symboliskt våld” är ett begrepp för de former av våld som formellt inte erkänns som våld, alltså ett maktutövande vilket inte erkänns som maktutövning. Den symboliska makten är grundad i samhälleliga hierarkier grundade på historiskt arbiträra sociala, ekonomiska och politiska ordningar. Dessa kategorier blir naturaliserade och uppfattas som givna av såväl dem som tvingas underkasta sig respektive dem som härskar.
Från Wikipedias artikel om Pierre Bourdieu

Med intresse begrundar jag de olika fasetterna i böckerna Pengar på fickan och Djävulsboken. Ställda bredvid varandra hakar de i varandra och erbjuder något att ta spjärn emot i vardagen, vilket också för med sig en förbluffande kraft och livslust.

Similar Posts:

• Pengarnas brutala effekt
• Ensamhet i förvandling
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Relationsroman i luftigt format
• Obehagligt nära

Fram stiger Kurt, som driver en firma med långfärdsbussar. Han lever med Maggie, den tredje partnern i ordningen. Pengarna räcker och blir över. De borde ha det bra. Romanen visar i stället upp liv med smärtpunkter. Att sakna pengar har en brutal effekt på människor.

Maggies tillbakablickar avslöjar en kringflackande uppväxt. Ömsom tog hon sig till socialbidragskontoret där hon vägde sina ord inför handläggaren, ömsom fann hon män som bjöd på en säng och alkohol. Årtionden senare fikar hon med sin vuxna, utflyttade dotter och klyftan mellan den som aldrig jobbat och den som studerar på universitet är uppenbar. Dottern frågar om mamman egentligen var feminist när hon var ung? Att vara ovetande om hur ofta Maggie snodde kläder i butikerna på Strøget eller mötte våldsamma män som betraktade henne som hora är minst sagt en förmån för dottern.

Ett återhållsamt språk vittnar om hur Maggie och Kurt – en gång våldsamt förälskade – inte längre speglar sig i varandra. Utsatthet och lyckokast har tumlat om dem i för hög fart.

Jag undrar om Nordenhof är ute efter att skriva den stora nordiska romanen. Pengar på fickan är den första delen av sju böcker med samlingsnamnet Scandinavian Star. I denna del har Kurt en liten anknytning till de affärsuppgörelser som föregick år 1990 års katastrof, vars offer fått ett minnesmärke i Oslo.

I bokens mitt låter författaren berättaren kliva fram och rapportera om utredningsmaterial som avslöjar enorma säkerhetsbrister på fartyget Scandinavian Star. Transaktioner mellan oklart registrerade företag. Avtal om överpriser gav mångmiljonbelopp i utbetalda försäkringspengar vid allvarlig skada. Berättaren fylls av förfäran när hon konstaterar att barn dött i branden. Hennes eget barn är två år.

När förfäran avtar, växer cynismen. Den som har pengar kan slinka undan om man skickligt döljer ägarstrukturen bland de involverade bolagen:

Ole B. Hansen sonade inte sitt straff. Han drog i exil i Spanien och förkroppsligade den straffrihet som bara är hans klass förunnad.

Greppet liknar Brechts Verfremdungseffekt och här uppstår skarpare kulisser till romanpersonerna. Maggies beroende av Kurt för att överleva är inte huvudspåret. Temat beroende vidgas och dess tentakler sträcks ut i hela samhället och över en längre tidsperiod. Det kapitalistiska systemet från 1980-talet fram till idag kräver sina offer, även om den välbeställda majoriteten inte låtsas om det. Det skulle aldrig gå att förklara för de champagnedrickande, välklädda krogbesökarna att någon betalar sitt liv för att systemet ska hållas igång.

Nordenhof lyckas väcka mitt engagemang och min frustration på ett sätt som bara de skickligaste skribenterna gör. Romanen är nominerad till det Nordiska rådets litteraturpris 2021 – men jag är inte säker på att någon av politikerna som deltar i rådssammanträdena läser en roman som handlar om att kapitalismen är ett monster.

159 människor dog. Det är alldeles för möjligt att de dog för att några andra människor ville uppnå ekonomisk vinst. Det är inte möjligt att trösta sig med fallets ovanlighet.

Om det finns något ovanligt med fallet är det enbart att kapitalismens dödsoffer – förutsatt att man bortser från de som överhuvudtaget inte räknas som dödsoffer, växter, svampar, fiskar, insekter – som regel inte brukar finnas i Skandinavien.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Ur smärtan liv och poesi
• Balansakt i skrivande och kärlek
• Bränner bakom glasvägg

Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring av utgivningen av dansk poesi i Sverige. I antologin Nervsystem – Ung dansk poesi presenterar redaktören och översättaren Jonas Rasmussen några av Danmarks starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Vissa av poeterna är utgivna i Sverige sedan tidigare men ett flertal kan nu för första gången läsas på svenska.

Samlingen är en produkt av ett intensivt läsande och ett känsligt urval. Men enligt Rasmussen, i sitt insiktsfulla förord, samlas dikterna inte kring ett specifikt tema. Samtidigt återfinns vissa samband mellan dem: något slags självklart samtida i deras diktning.

Återvitaliserat bland de danska poeterna är bland annat den politiska eller socialt engagerade dikten.  En diktning där förhållandet mellan jaget och världen ofta är ifrågasatt eller problematiserat. Därför känns det självklart att antologin avslutar med två dikter från Yahya Hassans självbetitlade debut från 2013. Få lyrikintresserade har säkert missat denna bästsäljande poet som skriver våldsam och politisk lyrik i en personlig och kritisk bild av den egna uppväxten.

Ytterligare en poet som närmar sig mötet mellan politik och poesi är Asta Olivia Nordenhof. Hennes hyllade debutsamling Det nemme og det ensomme utkom på svenska i början av året. I många av hennes dikter tar hon ett grepp om en samtida utsatthet, bland annat i form av patriarkalt våld och psykisk sjukdom, dels genom att bearbeta minnesbilder från den egna uppväxten, dels genom att tidvis göra motstånd mot samhällets bild av utsatthet.

det var en som berättade för mig att du har dött av en överdos

det luktade deodorant och mjukost när jag tänker på att du inte finns

det var vänligt att du väckte mig så försiktigt på morgonen. det
sitter fortfarande i mitt bröst

så åt vi kinder milk-slices i köket, slickade mjukost från varandras halsar

Theis Ørntofts diktning står ut i antologin med sitt starka bildspråk och sitt politiska förhållningsätt till naturen. Dikterna som presenteras i Nervsystem återfinns i Digte som gavs ut 2014. I sin diktsamling påvisar han sitt sentimentala förhållande till naturen och hur det kommer att gå om vi människor lyckas förstöra ekosystemet som är avgörande för vårt liv på jorden.

Gemenskap, kropp och identitet är också något återkommande hos några av poeterna. Exempelvis i Olga Ravns lyrik som bland annat handlar om just kroppen, och hur det är att vara kropp. Om att växa upp från flicka till kvinna och om de tvingande förväntningar och roller som detta för med sig.

Amalie Smith anknyter till temat kropp och kontroll, men också brist på kontroll och kroppens förhållande till världen och vetenskapen. Med ett tilltal som berör rör sig hennes prosastycken fritt mellan poesi och populärvetenskap och utforskar små upplevelser, betraktelser av kroppens transformationer och levnadsvillkor.

Vi samlade oss kring begreppen samling och upplösning

1.  Hans kropp löstes upp och samlade sig igen. Han har blivit scannad och sjukdomen kan inte längre spåras i honom.

2. Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick i bitar. Jag gick i bitar med den.

3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samlingar, muséer, arkiv, kuriositetskabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang och tingen i sig själva.

År 2002 växte antologin Och hjärtat slår och slår – 12 unga danska poeter fram ur en nyfikenhet på den unga danska poesin då. Nu ett decennium senare är uppföljaren ett välkomnande inslag i lyrikutgivningen. Utgivningen av Nervsystem - Ung dansk poesi visar på ett diktande som sträcker sig sig ut från boksidan och säger något om världen utanför språket. För poeterna har gemensamt en sorts vägran och förakt mot samhället, som förmedlas med direkthet, allvar, humor och ironi. Men trots att det sammanhållna i poeternas utgivning ska vi inte glömma, som Rasmussen så fint menar, att alla samlingarna bildar ”sin egen avgränsande kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem”.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Den spöklika kärleken
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Danskt på bokmässan

Asta Olivia Nordenhof är verksam i en, åtminstone delvis, autofiktivt skrivande generation av danska lyriker. Namn som Yahya Hassan och Olga Ravn dyker ofta upp i samma andetag – ja, namn tycks viktigt i samtalet kring den nya, danska lyriken. Över huvud taget lyfts personerna bakom dikten fram på ett sätt som vi inte är helt vana vid när det kommer till poesi. Men det tycks också som om personfixering fyller sin funktion. Att den är ett nödvändigt ont i en strävan att försvaga densamma. Och att i samma stund som liv blir dikt, tappar den personliga erfarenheten sin betydelse. Att skriva är ett sätt att förgöra det levda, på gott och ont.

I det enkla och det ensamma driver poeten runt i sina egna minnen, som en person som just kommit hem till en alldeles för trångbodd lägenhet och försöker sålla bland tillhörigheterna i den. Asta Olivia Nordenhofs skriver en böljande, ofta vardagligt närgången dikt där raderna vecklar ut sig till synes oförställt, utan att någonsin bromsa. Texten är gestaltande, men ändå så uppenbart innesluten i ett medvetande. Det är inte dikt som ”händer”, men dikt som hela tiden formas mellan association, skruvade tankevurpor och smärtsam förnimmelse. Dikt som inte har tid med teknikaliteter. Såhär kan det till exempel låta:

placera en stege i utkanten av ett jordgubbsland
kravla upp och tänk på hur roligt det skulle vara att bara falla
så folk trodde man var död. hur söt skulle inte mullen vara. inte det!
inte som det vansinne, den strimma av sol, så lätt en katt hittar den sol som finns
små kokosbollar kan vara så små att man blir sinnessjuk
bröstvårtor efter morgonbad
havet sätter in med allt vad det har av viljelöshet

Det liv som annonseras på samlingens baksida kommer i strimmor, blandas upp med trivialiteter, blir närgånget i sin enkelhet. Samtidigt söker dikten sig utåt, mot, kanske särskilt kvinnliga, kollektiva erfarenheter: ”på filten. när jag ser hennes trosor. ett ögonblick upplever jag att vi är den samma./ sen något annat. att hon är äcklig och jag är äcklig men vi är olika”

Den obändiga viljan att dela det smärtsamma med andra. Så blir dikten ett sätt att lösgöra sig från de upplevelser som stänger in människan. Det ensamma är i förvandling.

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Balansakt i skrivande och kärlek
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Den spöklika kärleken
• ”Jag tänker ett ljus”