Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.

Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.

Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.

Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.

Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.

Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• ”Fru Kata” bjuder in
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Palme, aktören

Länge har arbetarrörelsens försvar varit nationellt, menar Mathiasen. Man har i hög grad förlitat sig på nationalstatens regleringar, och byggt upp strukturer och organisationer på nationell basis. Internationell solidaritet har varit ett slagord som i praktiken har betytt ganska lite. De internationella fackliga federationerna har följaktligen varit relativt tandlösa. Så långt är boken kanske inte särskilt originell, även om det säkert finns många läsare inom arbetarrörelsen i såväl Danmark som Sverige som kan behöva ta till sig av det budskapet. Viktigare blir boken när Mathiasen övergår till att diskutera hur arbetarrörelsen borde agera i framtiden. I en allt mer globaliserad värld så är sådana här nationella strategier nämligen inte längre tillräckliga, menar han. Arbetarrörelsen måste globaliseras, och det behöver ske på flera fronter.

Ett första verktyg för den europeiska fackliga rörelsen är att försöka använda sig av EU:s institutioner. Mathiasen skriver här om hur den europeiska fackliga federationen har verkat för lagstiftade minimilöner. De nordiska fackföreningarna har dock blockerat detta, eftersom man befarar att det skulle underminera den egna förhandlingspositionen på nationell nivå. Här kritiserar Mathiasen de nordiska facken för att i allt för hög grad bara se till sina egna kortsiktiga intressen, men därigenom vara osolidariska gentemot arbetare i andra delar av EU där facken är svagare, eftersom de verkligen skulle gynnas av sådan lagstiftning. För deras skull, menar författaren, borde man även i Norden ställa upp på EU:s minimilöne-lagstiftning.

Ett andra verktyg är att organisera migrantarbetare lokalt. Detta är något som allt för många fackföreningar länge förbisett, menar Mathiasen. Han skriver här initierat om hur den egna fackföreningen i Köpenhamn aktivt arbetat med att välkomna migranter som arbetar i Danmark att bli medlemmar i facket, genom sådana till synes enkla metoder som att ha material om facket tillgängligt på olika språk, eller att använda organisatörer som är bekanta med olika migrant-arbetares kultur. Vill man exempelvis värva medlemmar bland polska arbetare behöver man helt enkelt någon som kan och förstår Polen, polska och polacker.

Ett sista viktigt verktyg är att stärka det internationella fackliga samarbetet, exempelvis genom att samordna den fackliga kampen inom ett och samma globala företag, som exempelvis Amazon. Här skriver Mathiasen främst om hur den internationella fackliga federationen UNI Global arbetat med just detta. Den här delen av boken är förvisso viktig men blir bokens kanske minst levande del, eftersom den i hög grad verkar bygga på annan litteratur, snarare än på egna upplevelser och erfarenheter. Jag hade gärna också sett en utförligare kritisk diskussion om hur effektiva dessa strategier verkligen har kunnat bli, och vad som skulle kunna stärka dem ytterligare.

I sin helhet en viktig och över lag välargumenterad bok. Den huvudsakliga tesen – att arbetare världen över verkligen behöver förena sig – är förvisso gammal. Mathiasen lyckas dock genom sin konkreta och handfasta diskussion göra den högaktuell.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• De som försåg oss med 1:a maj
• Kapitalismen och dumheten
• Facket slår tillbaka