Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• En mörk ruttnande sörja
• Sharp cuts
• Säregen släktsaga från Bengalen
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Mellan attentaten går inte i den fällan – snarare handlar den om hur fällan gillras. Det här är en samling med 14 löst sammanhållna noveller som alla har det gemensamt att de utspelar sig i (en lätt påhittad version av) staden Kittur mellan morden på Indira och Rajiv Gandhi 1984 och 1991. Det är inga enkla inspirerande berättelser Adiga ger oss här trots rejäla doser svart humor, inga lösningar eller utvägar. 14 huvudpersoner från olika skikt av samhället, från mentalsjuka tiggare till rika industrialister, vars öden hela tiden vävs ihop med miljoner andra, både i samma stad och ute i den stora internationaliserade världen. En av många ironier i detta: var och en är medveten om sin plats i de olika formella eller outtalade kastsystemen, och det är just den medvetenheten som gör det omöjlgit för dem att komma ur det.

Naturligtvis står vissa berättelser ut mer än andra. Från mörk komedi (den rike kastlöse skolpojken som tror att han måste bli terrorist, journalisten som försöker säga sanningen om korruption bara en enda gång) till desperat och alltför realistisk (cykelkulin som inser att hans kropp håller på att ge upp vid 30 och att varje dags arbete kostar honom mer kalorier än han har råd att få i sig).

Uppförsbacke igen. Chenayya slet framåtlutad. Luften trängde in i hans lungor som en het eldgaffel. Halvvägs uppför backen såg han en elefant komma gående mot honom med ett litet bladknippe på ryggen, och en elefantförare som petade på dess öra med en järnkäpp.

Han stannade. Det var otroligt. Han började skrika åt elefanten: ”Hör du, vad gör du med de där bladen – ta det här lasset i stället! Det passar bättre till din storlek, ditt jävla kräk!”

Bilar tutade bakom honom. Elefantföraren vände sig om och gestikulerade med sin järnkäpp. En förbipasserande skrek åt honom att inte hindra trafiken.

”Ser ni inte att det är något som är fel med den här världen?” sa han och vände sig om till föraren i bilen bakom honom, som tryckte på tutan med den köttiga delen av sin handflata. ”När en elefant får lufsa i nerförsbacke utan att egentligen utföra något arbete alls, medan en människa måste dra en sån här tung kärra?”

Varje berättelse tar oss in i en ny människas situation, ger oss deras bit av livet, och låter oss sedan pussla ihop helheten själva. Och bara för att lägga till ytterligare ett lager ironi ramar Adiga in varje kapitel i en informationstext som låter just som en sån där turistbroschyr, en till synes objektiv beskrivning av staden som får stå som motvikt till hur människorna som faktiskt bor där upplever den, och de osynliga men verkliga mönster som ser till att saker aldrig förändras alltför mycket. Varje novell här kan läsas för sig, men tillsammans börjar de ifrågasätta, misstro, förstöra för och konkurrera med varandra. Några lyckas bättre än andra, bara för att ändå finna sig fast i en bok som säljs med grälla indiska färger på omslaget. Ett kretslopp av död.

Similar Posts:

• En mörk ruttnande sörja
• Romantiserat Indien
• Rakt i ansiktet
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt

Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden Ganges tillhör Mörkret. I Mörkret är alla nyheter dåliga nyheter. Där säljer ägaren till en teservering alla sina anställdas fingeravtryck inför de stundande så kallade ”demokratiska” valen. Där tar chefen för det statliga sjukhuset en tredjedel av de anställda läkarnas löner för att anteckna att de är där och gör sitt jobb medan han uppmanar dem att istället ta ett jobb på ett privat sjukhus. En win-win situation helt enkelt, utom för…just det, de fattiga som behöver sjukvård. Balrams pappa hostar sig till döds i ett sådant övergivet statligt sjukhus, fullt av fattiga dödssjuka människor – men tomt på personal.

Balrams föräldrar önskar att åtminstone en av deras söner ska utbilda sig och ta sig ut ur det eländiga tjänarlivet. Med utbildning kommer han att kunna leva som en man, inte som ett djur, som Balrams pappa uttrycker det. Men släktens dyra giftermål skaffar familjen skulder och Balram tvingas ut ur skolan. Han börjar jobba på byns teservering. Men här hittar han ett eget sätt att fortsätta sin utbildning:

I stället för att torka bort fläckar från borden och krossa kol till ugnen använde jag min tid i teserveringen i Laxmangarh till att spionera på varenda gäst vid vartenda bord och till att tjuvlyssna på allt de sa. Jag fattade beslutet att det var såhär jag skulle fortsätta min utbildning – det är det enda positiva jag kan säga om mig själv. Jag har alltid trott på utbildning – särskilt min egen.

Balram bestämmer sig tidigt för att likt djungelns mest sällsynta djur, den vita tigern, som bara kommer fram en gång per generation, bli undantaget som bekräftar regeln. Han ska ta sig upp ur Mörkrets ruttnande sörja och in i Ljuset. Bli en entreprenör. Leva som en man.

Boken är formulerad som sju brev, skrivna under sju nätter till Kinas premiärminister Mr Wen Jiabao från Balram, aka den Vita Tigern. Genom att berätta sin historia målar Balram samtidigt upp livssituationen för miljontals indier. Redan i bokens inledning står det klart för läsaren att Balrams väg mot befrielse fläckas av blodspår. För att kunna bli en fri man är han tvungen att också bli en mördare.

Det är mörkt i Adigas roman. Och trots att historien går från Mörkret till Ljuset så blir den knappast ljusare för varje natt som Balram berättar sin historia. Ju mer han kämpar för att nå ett självständigt liv, desto mer klaustrofobisk och kvävande blir berättelsen. Den enda vägen för en son till en rikshadragare som vill ha en bit av Bangalores entreprenörskaka, verkar tillslut vara att lyfta en krossad flaska mot sin husbonde. Hugga den i hans huvud. Flera gånger. Och sen stjäla en röd väska med pengar. Och sen offra hela sin familj. Och sen ständigt vara jagad. Aldrig trygg. Aldrig våga släcka ljuset, av rädsla för att mörkret ska hitta honom igen.

Men trots att mordet framställs som ett måste för att Balram ska lyckas ta sig ut ur tjänarträsket, så skymtar också hämndens tillfredsställelse i mördarens berättelse. När den krossade flaskan äter sig in i offrets skalle tänker Balram på sin pappa ”Men tuberkolos är ett värre sätt att dö på än detta, det kan jag försäkra er”.

Så, även om Balram på sätt och vis lyckas ta sig ut ur livet som tjänare kan jag inte låta bli att undra, gör det rikshadragarens son, den Vita Tigern, till en lycklig person? Har han verkligen rest sig ur den svarta slemmiga gyttjan, eller har han stigit djupare ner i den?

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• När världen inte längre är magisk
• Romantiserat Indien