Texterna för radion, om denna parisiska, litterära storhet var skrivna av den belgiske, i Paris bosatte, litteraturforskaren Antoine Compagnon. Programmen sammanställdes senare i en bok, som översattes av Jan Stolpe och utkom på svenska 2016.

Titeln på boken En sommar med Baudelaire, kan först få läsaren att tro att texterna kanske erbjuder lite inblickar i Baudelaires liv, med betoning på somrarna. Eller att det kan vara så att sommaren är en särskilt lämplig årstid för läsning av Baudelaire, eller att Baudelaire ofta har sommaren som tema i sina dikter och i sin prosa. Ja, många olika funderingar kan dyka upp vid åsynen av bokens titel. Men den syftar alltså på att boken består av radiosommarprogram. För det finns väldigt lite dokumenterat kring hur Baudelaire tillbringade sina somrar, och han skrev väldigt lite om sommaren. Antoine Compagnon konstaterar att Charles Baudelaire var ”skymningens diktare, skuggans, saknadens, höstens.”

”Höstsång”, som tonsattes av Gabriel Fauré och ofta citerades av Proust, förblir en av de mest minnesvärda dikterna i Baudelaires diktsamling Det ondas blommor – som faktiskt utkom på sommaren – den 25 juni 1857. Här de inledande fyra raderna i Jan Stolpes översättning:

Vi dyka snart i dimmorna de kalla;
farväl, vår sommars alltför korta sken!
I staden hör jag redan veden falla
med dova ljud mot huskvarterens sten.

”Med senhösten återkommer tiden för minne och fantasier, för spleen och melankoli, förmågor och känslor som är oskiljaktiga från vår bild av Baudelaire”, skriver Compagnon och tillägger att det är den nedgående solen som Baudelaire hyllar: förnattens ögonblick, skymningen hellre än gryningen. Han förknippar den älskade kvinnan med skymningen eller natten.

Det är alltså de andra tre årstiderna som Baudelaire hyllar. Dessa två rader inleder dikten ”Dimmor och regn”, också ur Det ondas blommor:

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av

I 33 småkapitel belyser sedan Compagnon denna franska författarikon, den som han beskriver som ”en sårad och bitter människa, en grym slagskämpe, en genial dåre, en som gör en sömnlös.” Compagnon gör nedslag i hela Baudelaires liv. Men Sommar med Baudelaire är en liten bok rent fysiskt och meningen verkar vara att dyka ner lite här och lite där i hans liv och verk, för att väcka ett intresse, ”utan ambition att säga allt”, som han beskriver det. För dem som Baudelaire är en nästan ny bekantskap, fungerar det säkert utmärkt med en sådan introduktion via ett återkommande kort radioprogram. Men jag tror inte så många som inte förut känner till och har läst mycket om och av Baudelaire, skulle börja med att läsa just denna bok. Vet man inget, vill man nog hellre läsa en riktigt omfattande kronologisk biografi först.

Men det som jag speciellt kommer till ökad insikt om genom att läsa denna bok, är insikten om hur plågad Baudelaire måste ha känt sig och detta till stor del på grund av droger. Han förstörde med all säkerhet tidigt sitt psyke med droger. Drogernas verkan och efterverkan fick honom sedan att sova dåligt, att somna i ångest och att vakna i ångest. En störd sömn påverkar hela den följande dagen och ger upprörda nerver, retlighet, överkänslighet, kraftlöshet och till sist sjukdom. Baudelaire hade säkert kunnat leva ett betydligt lyckligare och mer harmoniskt liv om han helt undvikit alla droger. Men då hade vi inte haft hans poesi och prosa, i alla fall inte med det innehåll och den stil den fick och har.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• En introduktion för de initierade
• Tidsresa till Paris

När jag studerade litteraturteori och vi i samband med strukturalismen läste i Gérard Genettes Narrative Discourse. An Essay in Method om uppbyggnaden av På spaning (analepser! prolepser!) kände jag att jag verkligen ville läsa den men det blev inte mer än så, förrän jag gjorde ett nytt försök ett antal år senare. Eftersom jag glömt så mycket började jag om från början och kom ungefär lika långt – att gravidtrött läsa Proust på pendeltåget tidiga morgnar är inte precis optimalt. Men jag tycker om Proust, jag tycker om På spaning och jag älskar att befinna mig i den värld som manas fram. Det är bara det att den kräver en tid jag inte känner att jag har, en vilopuls jag aldrig når ned till.

En sommar med Proust är en liten antologi där åtta författare, tillika Proustkännare, skriver om olika aspekter på framför allt På spaning men också Prousts liv och dikt generellt och hur det förra gestaltas i det senare. Ursprunget är en serie radioprogram som sändes sommaren 2013 lett av redaktören Laura El Makki, och den tänkta läsaren är såväl den som tycker att På spaning är en bok man borde läsa som den som redan läst och älskat detta verk. Naturligtvis är tiden (av Antoine Compagnon) ett väsentligt kapitel men andra teman är personerna (Jean-Yves Tadié), Prousts värld (Jérôme Prieur), kärleken (Nicolas Grimaldi), fantasin (Julia Kristeva), platserna (Michel Erman), de filosofiska inslagen (Raphaël Enthoven) och inspirationen från olika konstarter (Adrien Goetz).

Det är en knubbig volym, liten till formatet, somrigt grön med blekrosa relief som inbjuder till något ganska lättsamt, och på sätt och vis är det lättsamt. Det är kortfattat och summariskt med synnerligen korta kapitel som avslutas med ett långt citat – och gång efter annan är det dessa citat som ger mig något, gång efter annan tänker jag: tänk om jag hade lagt den här tiden på att läsa På spaning på riktigt i stället.

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till den här boken när jag väl sätter mig ned och läser På spaning, att jag då kommer att tänka ”vänta nu, vad var det han den där skrev om det här avsnittet?” men i det stadium där jag nu befinner mig tycker jag att det fungerar dåligt. Det är för bundet till en kunskap om och förståelse för verket, som jag saknar, samtidigt som det hela tiden håller sig på ytan, särskilt avsnittet om tiden som känns ytterst magert jämfört med Genettes genomgångar. Det glider mig förbi, men jag föreställer mig att radioprogrammen var angenäma att lyssna till och att jag hade uppskattat dem.

Ändå går jag och funderar på det jag läst och till sist gör jag slag i saken och ringer till Hedengrens (en av Stockholms mer välrenommerade boklådor som också den hotas av nedläggning) och ber dem lägga undan de delar jag fortfarande saknar. Det blir inte en sommar med Proust för mig i år men kanhända blir det en höst.

Similar Posts:

• Inrutad Proust
• På spaning efter minnet av Proust
• I en bildad kvinnas sällskap
• Litteraturen som närkamp
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt