Inte för att jag inte kan. Utan för att jag inte vill.

Josefine Adolfsson, filmskapare och författare, har länge velat samla texter av kvinnor som frivilligt valt bort barn. Och här är nu resultatet. Några mer kända namn, som Lena Andersson och Birgitta Stenberg, andra helt okända (åtminstone för mig). Alla sammanlänkade genom sitt val.

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag enormt peppad. Jag har själv känt av den mättnad flera talar om angående mammatidningar, de politiska debatterna som ofta handlar om familjernas rätt hit och dit, om farliga kemikalier i barnens leksaker och hur länge dagisen egentligen ska ha öppet. Själv har jag trott att det handlat om att jag är i den åldern där både kropp och omvärld säger att jag borde fundera över saken.

Men kanske handlar det också om, som Katarina Sjögren skriver, att vårt samhälle är fullt av barnaföderskornas röster. Bara ordet ”barnlöshet” visar väl det? Om du inte har det, så vill du ha det, och kan du inte få det, och då är det synd om dig. Kvinnor som väljer bort barn finns, men de får ofta gliringar från samhället, vars starka norm de bryter.

(…) när de väl får ta plats är de ytliga, materialistiska, karriärister, sexfixerade eller emotionellt underutvecklade. (…) Kvinnan utan barn är själv ett barn, med ett barns prioriteringar och känsloliv.

Sjögren går igenom barnlösa kvinnor i populärkulturen, men även i verkligheten tycks denna syn vanligt förekommande. Ord som ”självisk”, ”känslokall”, även beskrivningen ”ingen riktig kvinna” förekommer. Inte konstigt, menar Annina Rabe, som beskriver familjebildandet genom barnafödande som en så stark norm att frivilligt barnlösa hellre börjar ljuga om sitt val, ”jag kan inte få” istället för ”jag vill inte få”, för att slippa övertalningscirkusen, fördömandena och uppläxandet. ”Du kommer att ångra dig sen”, heter det allt som oftast. Eller ”Du kan inte veta hur det är förrän du själv blivit mamma.”

Och vem känner inte igen sig?

Detta är en högst upplyftande bok om människor som av mycket olika skäl valt bort barn ur sitt liv. Till skillnad från Ulrika Stahre på Aftonbladet, som tycker att texterna är starkt personligt hållna och liknar varandra alltför mycket, tycker jag att flera olika aspekter får komma fram. Många intressanta frågeställningar som aldrig syns i debatten annars, trots att det är högst relevanta påpekanden. Som Natacha López text ”Kampen om tiden”, som handlar om hur barnlösa på arbetena ofta får täcka upp för och anpassa sig efter de som har familj. När det ska vabbas, när semestrarna ska bestämmas, när det handlar om övertid. Och en granskning av vad religionerna egentligen säger om saken. Vem styr våra drömbilder; är det verkligen enbart en biologiskt förankrad längtan? Är det vettigt att skaffa barn bara för att kroppen kan det? Aldrig annars förutsätter vi att alla människor skulle vilja leva samma liv, men just här är plötsligt alternativet att välja bort starkt ifrågasatt. Det är bara att se på debatten den här boken har fött.

Få människor tycks vara så lättprovocerade som småbarnsföräldrar när deras livsval kritiseras. Man kan fråga sig varför. En småbarnsförälder tillhör trots allt den omhuldade normen, som förespråkas och lyfts fram i allt från reklamfilm till populärkultur till den faktiska synen på kvinnokroppen genom århundraden; det vill säga som det kärl som för generationerna vidare. Det är en feministisk aspekt väl värd att ta i beaktande.

Men också den att det faktiskt inte råder någon brist på människor i den här världen. En eller annan barnfri i ett land där resurserna krymper under människornas framfart är ingen fara på färde. Lika lite som kritik av normen borde vara det.

Det är lätt hänt att glömma att det är ett frivilligt val att skaffa barn eller inte, och oavsett vad jag själv väljer en dag så är dessa kvinnors perspektiv högst efterfrågade för att fräscha upp debatten. Det enda som är synd är att man slarvat lite med korrandet.

Och för lättkränkta småbarnsföräldrar ser jag en stor ödmjukhet mellan raderna, de flesta har inget emot att andra föder barn. Bara de själva slipper.

Similar Posts:

• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Monikaböckerna mot mål
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• Rötter, fötter och sopiga familjer

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Isländskt på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012

På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

Journalistkvartetten Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe har de senaste veckorna ådragit sig en hel del uppmärksamhet med sin tegelsten Tusen svenska klassiker – och det genom att utse klassiker inte bara från de senaste decennierna, utan till och med för i år.

Tusen svenska klassiker listar tusen skivor, filmer, böcker och teveprogram från 1956 – teves officiella startår i Sverige – och fram till idag. 2009, alltså. Från Hemma med Rita Wägner, ”Saltaste bönan i stan” och Lilla Fridolf och jag, till Ann Heberlein, ”Om du lämnade mig nu” och Skavlan. Via Owe Thörnqvist, Vilse i pannkakan, proggen, punken, ”Ooa hela natten”, Svenska hjärtan, Lars Norén, NileCity 105,6 och Skärgårdsdoktorn. Och mycket, mycket mer.

Varje utvalt verk ges en kort presentation av skiftande innehåll och underhållningsvärde. Ibland dominerar referatet, ännu oftare anekdotstaplandet. Då och då lyckas författarna med det lilla konststycket att på ytterst begränsat utrymme skapa verkligt sammanhang kring det som skildras. Här är i alla fall späckat av popkulturell bildning blandat med harmlöst trivselvetande att droppa omkring sig vid middagsbordet. Och kanske vilar också under allt det där småmysandet någon djupare kunskap om det land och de tider som ligger bakom texterna.

Det är nämligen den inte helt konventionella definitionen av klassiker som författarkvartetten landar i. Här samlas verk som ”speglat, definierat och format sin tid”, verk som ”säger något väsentligt om Sverige och den tid när de gavs ut”. Folkmunsbruk av klassikerbegreppet ställs mot Svenska akademiens för all del väl dammiga definition (”Avseende den grekiska el. romerska forntiden; berömd; traditionsrik”). Det är en sympatisk demokratisk/populistisk inställning – här rör vi oss med ”verk som miljoner svenskar har en relation till” – som känns tunn bara fläckvis när författarnas egna åsikter om de skildrade verken lyser igenom väl tydligt.

Efter pärm-till-pärm-genomläsning av detta praktfulla blädderverk infinner sig naturligt nog en viss mättnad och förvirring. Vems klassiker är det här egentligen? Svenska folkets (vilka nu det är)? Författarnas? Samtidigt är det en bred samling med betydligt mindre auktoritet än säg de flesta litteraturvetenskapliga handböcker, och det är riktigt skönt att läsa. Här ligger trots allt inte, som med den danska motsvarighet som satte kanondiskussionen riktigt på dagordningen för några år sedan, några regeringsbeslut bakom. Det här är fyra personers åsikter och det är bara att läsa, njuta, minnas och förfäras – och bilda sig en egen uppfattning.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det otåliga nollnolltalet
• Litterära genvägar
• Kulturarvet på nätet
• Propaganda-klassiker i nyutgåva