Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och med släkten. Farfar och farmor, Erik och Sara Lena Lidman, utgör utgångspunkter för romanernas Didrik Mårtensson och Anna-Stava. Att samtala med de äldre, att samla på deras berättelser, blir en del av såväl livet i Missenträsk som romanarbetet, men också att ta reda på fakta och arkivdokument, att verkligen förstå hur det gick till i bygden på den tiden järnvägen skulle dras.

”Författardagböcker” kallar litteraturprofessor Annelie Bränström Öhman (som skrivit inledning, efterord, kommentarer och sammanfattningar i utgåvan) Lidmans dagböcker från den här tiden, och de hänger verkligen tätt samman. Som skuggtexter, beskriver Bränström Öhman texternas relationer – dagbokstext och romantext, ibland fullkomligt invävda i varandra – vid läsningen glider de ”som en fiskskugga under en lätt krusad vattenyta; en ständig rörelse av fjärmande och närmande”.

Säkert är det också en tillgång vid dagboksläsningen att vara ordentligt innördad på Lidmans romansvit (nörderi lönar sig så gott som alltid – man har så roligt som man gör sig), men det är långt ifrån nödvändigt. Lika gärna kan dagbokstexterna fungera som en startpunkt, en väldig lust att utforska och fördjupa sig i Lidmans vidare författarskap.

Hon är ju en så charmerande, krävande, berörande bekantskap, Sara Lidman. Från stort till smått, personligt till politiskt, i det stora filosofiska och i de små, vardagliga iakttagelserna är hon så sympatisk, så egensinnig, så vansinnigt begåvad och samtidigt så mänsklig. Hon stångas med den förlorade kärleken, de döende föräldrarna, den kravfyllda, ibland snorkiga litterära världen, det ständigt dåliga samvetet för Vietnam, svårigheterna att väga ett aktivistiskt skrivande mot det litterära kallet, egen skrivtid mot ständiga besök och samvaron på byn.

Som en trösterik insyn och insikt – eller är den tvärtom deprimerande? – i författarens vardagsliv är att det är svårt att skriva, till och med för någon som Sara Lidman. Också hon obstruerar, prokrastinerar ibland. Ägnar oändlig möda åt att hitta rätt skrivplats, rätt sittställning. Skriver något helt annat än det hon ”borde”. Velar och tvivlar. Till och med hon.

Ja, det är lite trösterikt.

Similar Posts:

• Tema: biografier
• Sara Lidman död
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets hålrum
• Rikt språk i kargt landskap

Kan man ens avgöra vilka faktorer som styr och hur mycket, är det inte upp till varje kvinna att göra sig själv?

Själv har jag svårt att identifiera mig med andra vuxna kvinnor som talar med flickröster eller klär sig i barnmössor och knäkorta skotskrutiga kjolar!

De här funderingarna kommer till mig under läsningen av forskningsantologin Att konstruera en kvinna. Den består av bidrag från ett antal etnologer och medieforskare i syfte att initiera debatt och att lyfta fram forskningen kring kvinnoblivande och ålder.

Lika lite som män, är kvinnor enbart en produkt av biologi och psykologi utan i mångt och mycket en social konstruktion. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett berömt citat av Simone de Beauvoir.

Bokens kapitel är ganska korta med särskilt fokus på företeelser som tidningar, tecknad film och litteratur. Ofta består forskningen av ett ganska begränsat antal intervjuer och närstudier. Sammantagna bjuder de på flera spännande ingångar till ämnet.

Eva Söderberg skriver om Tummelisa och andra karaktärer hos H.C. Andersen. Hon visar hur sagotösen framställts i olika illustrationer från Elsa Beskows ljushylta gullunge till Matilda Rutas svarthåriga revolterande unga tjej.

Johanna Sjöberg tar upp tidningar för flickor och unga tjejer. Baserat på ett urval (Barbie, Julia med flera) ser vi vilket slags innehåll som erbjuds och vad det säger om den ideala flickkonsumenten. Innehållet byggs upp utifrån målgruppens önskningar vilket också innebär att de ”klumpas samman och ‘görs’ som en enhetlig grupp”.

Publikationer för mindre barn innehåller mycket hjärtan och blommor i företrädesvis rosa kulör. Innehållet är sagobetonat och handlar om vackra, framgångsrika och sunda tjejer som exempelvis Barbie som ”förflyttas mellan olika scenarier och diverse roller, som veterinär, modedesigner, rockstjärna och älva.”

Relationer och vänskap är återkommande teman där äldre flickor förutsätts ha ett heterosexuellt intresse. Gemensamt för tidningarna oavsett åldergrupp är att man lyfter fram en dröm- och fantasivärld där ”läsarna positioneras som flickor som vill drömma sig bort och leva sig in i fantasivärldar där de kan spegla sig i drömmar”.

Sjöberg visar också på hur tidningarna följer en ålderstrappa med olika stadier från den lilla flickans sagovärld med prinsessor och älvor till tonåringens mer komplexa motsvarighet i berättelser om kändisar. Det hela förstärks av att tidningarna marknadsför varandra så att den växande lilla flickan gradvis slussas vidare till nya drömvärldar i tidningar för äldre barn.

Berit Åström skriver intressant om föräldraskap i tecknad film. Hennes studie visar att väldigt många mammor dör eller dödas i filmerna. Den omedelbara frågan på det är förstås varför? Finns någon koppling till gamla folksagor eller är det ett berättartekniskt grepp kring den moderlöses väg till självständighet? Varför finns det då så många filmer där pappan plötsligt träder fram och tar rollen som välvillig beskyddare?

Mera död finns i Annelie Bränström Öhmans text ”Lisbet Salanders grav och andra flickgravar”. Här handlar det just om nedgrävda flickor och kvinnor i ett antal romaner – ett fascinerande ämne i en tyvärr något tung text.

Karin Lövgren, som också är bokens redaktör, tar sig an kvinnor och bloggande. Hon har tittat närmare på ett antal bloggar om smink, stil och mode riktade till flickor, tjejer och medelålders kvinnor. Analysens fokus ligger på kvinnlighet som ett pågående projekt där kvinnan lär sig att göra om sig själv för att motsvara ett värde definierat av ”den manliga blicken”.

Samlingens sista kapitel, av Therése Persson, om kvinnor, sex och ålder, bygger på några intervjuer med flickor och kvinnor mellan 9 -77 år. Här diskuteras bland annat synen på äldre kvinnor som sexuellt ointressanta på grund av ålder, mot motsatta uppfattningar som visar att äldre kvinnor är mera nöjda med sitt utseende.

Samtliga texter är akademiska. Avsikten har heller inte varit att skriva populärvetenskapligt, vilket jag tycker är synd. Den debatt man önskar initiera hade med ett annat tilltal och med illustrationer till de många exemplen, förmodligen kunnat nå en större läsekrets. Det förtjänar ämnet och de många intressanta vinklarna.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Överskattad undergång
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda