Moralen talar lätt så, eller hur? Vi tänker att strippor måste vara misslyckade utslagna stackars människor som knarkar allihop, eller åtminstone är sjukligt beroende av stora summor pengar, varför skulle de annars göra det de gör? Och inte speciellt smarta heller, eller hur? Nej, blåsta blonda storbystingar hela högen, white trash, inget vi andra personifierar oss med. Bottenskrapet, de som verkligen passerat gränsen.

Jag läser Annelie Babitz bok just för att det är så jag känner, om än kanske inte så överdrivet dömande. Men nästan. Det är svårt för mig att få ihop en brinnande feminism och en analyserande hjärna med detta yrke. Babitz har baserat sin berättelse på de år som hon själv jobbat som strippa samtidigt som hon febrilt sökt jobb som journalist. Alla vet hur journalistbranschen ser ut: det är få jobb och mycket gratis eller lågavlönat. Strippandet erbjuder pengar.

För vissa av tjejerna som jobbar på K måste jag verkligen vara någon sorts strange flower. Jag blir inte kåt när någon riktar ett laddat vapen mot mig, eller när någon lägger en vass kniv mot min hals. Kanske finns det en sundhet i det. Jag attraheras inte heller av droger. Så visst vore det enkelt att säga att en strippa är någon som kan rulla maja snabbare än vinden, som vet vilka piller och droger som kombineras bäst, som kan förhandla om kokainpriset med den lokala drugdealern, som knullat med varenda Avenyhora till vakt och som älskar att få ett laddat vapen riktat mot sig. Nåja. Är säker på att det finns massor av banktjänstekvinnor och -män, jurister, lärare som dagligen smusslar med droger, som kanske till och med förvarar ett vapen hemma i garderoben. Tyvärr så skrivs det nästan aldrig något om dem. De ges inga stereotypa farliga attribut. De klumpas inte ihop på grund av att allmänheten vet vad de gör och vilka de är. Om strippor och striptease vet allmänheten så lite att det är lättast att kategorisera. Själv tillhör jag kategorin ”nördstrippor”. De med akademisk utbildning, som är där av ren nyfikenhet och pengakåthet.

Som läsare får du följa med in i en glittrande värld, full av paljetter, lapdance, höga snygga lackstövlar, men också vitt puder på toaletterna, hängda streckgubbar på väggen över de strippor som dött sen de börjat där, äckliga slibbiga män och åter män.

Svårigheten i att hitta någon som vill stanna, så fort de fått veta vad du jobbar med. Den ständiga argumentationen kring varför Sverige har förbjudit prostitution, varför det inte går att köpa sig en hora här. Och hur många som hajjar till när de förstår att Babitz har en hjärna också. Du är för smart, säger de. Vill inte låta henne dansa för dem.

Jobbet är en strippklubb i Göteborg, den kallas K. K har en dragningskraft som liknar de stora svarta hålen i rymden, när du en gång sugits in i dess värld är det nästintill omöjligt att slå sig fri. Här finns de små båsen där du har en kund utanför som onanerar som besatt medan du poserar. Här finns stången och den dunkande musiken, pulsen som rungar genom kroppen, cigarettröken som sticker i ögonen. Här är natt, hela tiden natt och farliga fiskar. Här är gemenskapen tjejerna emellan, och övertygelsen och tårarna och längtan efter att en dag finna någon som stannar kvar. Frustrationen över alla idioter.

”Kommer du ihåg den där scenen där Uma Thurmans kvinnliga livvakt befinner sig inne på en bar med en gammal gubbe. Hon säger något som: ‘You really wanna fuck me. Yeah, you really wanna fuck me’, till gubben. Och gubben svarar: ‘Yeeees.’ Då tar hon fram en riktig fetingkniv och kör den rakt i magen på gubben, och gissa vad hon säger då? Jo: ‘So now when I’m inside of you, what does it feel like?’ Det är min favvoscen.”
Han svarar inte utan fäller bara ner blicken och registrerar istället min svällande byst som han kommer att bifoga i dokumentet ”BRÖST” på den slitna hårddisken bakom pannbenet.
”Jag menar att det är det som är den största skillnaden mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Ni män kommer in i oss och om inte de rätta känslorna finns där så kan det kännas som att bli knivskuren. Ibland har jag haft lust att plocka fram en fet kniv och köra rakt i magen på en älskare. Bara för att han inte brytt sig om mina känslor, för att han fått mig att känna mig utnyttjad.”

Min tro på män falnar under läsningen, det är obehagligt att märka av det. Men det är också den stora behållningen med den här boken. Hur Babitz sätter ljuset på, ja för att inte säga blåslampan i röven på, precis hur vidriga män kan vara. Inte bara på strippklubben. För de finns ju överallt. En kväll dejtar hon en kille och de har det lite mysigt, hånglar och så. När de kommer hem till henne säger hon att hon inte vill ligga med honom eftersom hon har mens. Då undrar han om han åtminstone kan få komma i hennes ansikte. Och jag känner igen mig! Jag har varit där, i precis den situationen! Och inte förrän jag läser det, här i skrift, inser jag hur jävla rent uppåt väggarna det var! För vad fan är innebörden? ”Du har gjort mig kåt. Så. Kan du vara mitt runkobjekt? Åtminstone?” I scener som denna är Babitz så oerhört mitt i prick att det gör ont. Både här och där.

I andra hänseenden är hon inte lika vass. Språket är stundtals riktigt tråkigt med långa transportsträckor och upprepningar som kunde styckats ner till förmån för styrkorna. Huvudpersonen dejtar olika killar och efter ett tag förstår jag att jag som läsare inte automatiskt är invigd i detta, utan hennes liv utanför K är något som avhandlas i periferin. Inte lika viktigt. Jag vet inte om det är meningen eller inte, att K fungerar som ett svart hål även för mig som läsare, och med sin lockelse tar det upp allt mer av handlingen, tränger ute annat, gör verkligheten till ständig natt med samma procedurer, samma eviga lapdancekunder, blinkande röda ljus, jag får tunnelseende och längtar ut, ut, ut! Som sagt: kanske är det meningen.

Och på slutet kommer den rungande örfilen. Just när jag trodde att jag var safe, hade börjat tröttna, var redo att stiga av. Då kommer brutalvändningen jag aldrig hade kunnat vänta mig, och gör det hela än mer starkare. Heja!

Boken måste ha varit en sann pungspark att få skriva, så jävla skönt! Reaktionerna låter inte vänta på sig förstås. Jag läser motbjudande trådar om Babitz på flashback.org där det efterfrågas mer snaskig information att sprida, har hon knullat för pengar nån gång, ”säkert är ju att hon har en störning”.

Nej.

Säkert är att många, många män har en störning, och den yttrar sig i fullkomligt maktmissbruk och oförmågan att se på kvinnor som annat än horor serverade på fat eller madonnor som ska föda deras framtida barn. Det låter väldigt medeltida och hårt, men jag blir alltmer övertygad om att så är fallet. Och om det skriver Babitz smärtsamt övertygande. Och det är väl det de vet…

Min syn på strippor då? Det är fortfarande inget jag skulle göra själv. Men boken visar att du inte ska döma hunden efter håren. Och det är en uttjatad historia som tål att upprepas. Tills vi ser människor istället.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Feminism under metafortungt täcke
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Kvinnans lott
• Någon annans tur att vara rädd?

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2013