Inför utmaningen att skriva en uppdaterad version av historien har Anne Tyler gjort den egensinniga Kate till en ganska formlös person som liksom bara hamnat där hon hamnat. Hon tar hand om sin far, en excentrisk forskare, och sin tonåriga lillasyster Bunny. Hon har inte riktigt kommit sig för att ta reda på vad hon vill göra med sitt liv, utan arbetar som en rätt oinspirerad outbildad barnskötare på en förskola (en visserligen underskattad litterär miljö), med en crush på en kollega som hon helt saknar handlingskraft att agera på. Livet bara går.

Kanske är det därför hennes far tycker det är rimligt att be henne gifta sig med den högt skattade labbassistenten, Pjotr, när dennes visum gått ut. Så skulle Pjotr få stanna i Baltimore, pappan slippa försöka ersätta honom i labbet och Kate, tja, hon har väl ändå inget bättre för sig?

Det hade kunnat bli bra. Uppriktigt sagt, visst har vi en fascination för äktenskap arrangerade av experter eller algoritmer – kan det möjligen fungera, kanske till och med bättre än den här besvärliga och tidskrävande vardagsromantiska metoden? Och uppehållstillstånd, tja, det är ju faktiskt också en högaktuell fråga.

Fast där Tyler hade behövs sparka ifrån med båda fötterna från originalet för att få till en smart och vettig uppdatering av Shakespeare rätt daterade komedi (det vill säga, ur feministisk synvinkel måste den nog betraktas som tragedi), där gör hon precis tvärtom. Hon följer strömmen och landat i något minst sagt kvalmigt.

Similar Posts:

• Insiktsfullt om familjen som fenomen
• Segt om ett äktenskap i stå
• Kön, makt – och kärlek?
• Drömmar om frihet
• Existentialism i fascismens hjulspår

Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Det var inte något pampigt hus av det slag som man kunde ha trott att Junior suktade efter. Det var snarare, låt oss säga, ett familjehus. Ett hus som man kunde se avbildat på ett tusenbitarspussel: vardagligt och trivsamt med den amerikanska flaggan, kanske, på framsidan och ett saftstånd på trottoaren.

För Junior blir huset på Bouton Road, där varje skåpsknopp är noggrant förfärdigad, det yttersta beviset på att han har lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Han och hustrun Linnie Mae har arbetat hårt och gjort en klassresa, men ändå smälter de aldrig riktigt in i de nya, lite finare kvarteren. Trots att Junior har gjort sitt bästa för att tillägna sig de ideal som råder i Baltimores övre medelklass. För deras barn Red och Meredith blir däremot umgänget med de andra barnen på Bouton Road självklart. Meredith gifter sig så småningom rikt medan Red, till sin fars besvikelse, väljer Abby som kommer från de enklare omgivningarna där familjen tidigare bodde. Abby som skriver poesi och som har för vana att bjuda hem några av samhällets mindre lyckligt lottade individer på middag.

Anne Tyler har skrivit en roman om hur drömmar, rädslor och ideal fortplantar sig i en familj från generation till generation. Och om hur de sanningar om livet som vi lär oss av våra föräldrar formar oss som individer, ofta utan att vi är medvetna om det. Hon beskriver klarsynt och roligt familjen Whitshanks vana att definiera sig som en enhet mot resten av världen. De tror att de är speciella med sitt svarta hår, sina vassa ansikten och sin goda smak. Men precis som i alla andra familjer finns här självklart också konflikter och trätoämnen. Här finns väl bevarade hemligheter som så småningom kommer upp till ytan och här finns historier som berättas om och om igen.

”Det var en vacker, blåsig, gul och grön eftermiddag…” började Abby. Exakt som hon alltid började, exakt samma ord, varenda gång. Alla slappnade av uppe på verandan. Deras ansikten slätades ut och deras händer sänktes i knäna. Det var så vilsamt att sitta här med familjen och fåglarna som konverserade i träden och syrsornas sågklingor som skar igenom och hunden som snarkade vid deras fötter och barnen som ropade: ”Pass! Pass!”

Den blå tråden är ingen radikal uppgörelse med kärnfamiljen men heller ingen sentimental lovsång över svunna tiders ideal. Istället är det en insiktsfull skildring av hur vår starka drift att höra till, ofrånkomligt krockar med vårt behov av självständighet. Anne Tyler visar oss hur fenomenet familj samtidigt är en källa till trygghet och ett slags fängelse. Prosan i Den blå tråden är full av detaljer men de tynger aldrig ner texten som är böljande och luftig som en sommargardin. Och Anne Tyler har inte bråttom. Likt gungan på familjen Whitshanks veranda pendlar berättelsen fram och tillbaka i tiden och blir inte bara en familjekrönika utan också en skildring av hur värderingar förändras och ett modernt samhälle växer fram. Här finns inga pekpinnar. Anne Tyler försöker inte lägga något till rätta eller försköna, men mellan raderna uppmanar hon oss att försöka tolerera varandras olikheter och påminner om hur skönt det kan vara att förlåta.

”Jag tänkte: ’Det är som om hon förlåter mig’, sa Denny.
”Och sen tog jag med mig skjortan till mitt rum och satte mig på sängen för att laga den och då dök det upp en tanke ur tomma intet, jag tänkte: ’Eller också är det hennes sätt att tala om att hon vet att jag förlåtit henne. Och med ens kom det över mig en stark lättnad.”

Similar Posts:

• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd
• Inte så spännande spänningsroman
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Att lära sig leva med kaos
• Lysande om svärta och oläkta sår