Ett kvinnoliv, jo, det går naturligtvis inte att tänka bort Lenngrens kön. Det präglade, som för all del för i stort sett alla människor genom tiderna, hennes livsvillkor på alldeles avgörande sätt. Hon hyllades av Svenska Akademien, men kunde inte väljas in där. Hennes manliga kollegor och författarvänner verkade under helt andra villkor, själv försökte hon hålla sig anonym. Hon var inte ens myndig.

Men ändå – varför inte ”Ett författarliv”, ”Ett diktarliv”? Det är väl som författare hon når oss över tidsrymderna? Kanske för att författarlivet var så hopplöst att förena med könet? Fast hon gjorde det ju ändå. Trots allt.

Till det mest slående i Artéus skildring av henne är hur länge hennes mest kända dikt, ”Några ord till min kära dotter om jag hade någon” från 1798, har tolkats som ett uppriktigt råd till kvinnor att hålla sig ifrån offentlig debatt och litteratur (”att såsen ej må fräsa över!”). Den tolkningen ifrågasattes först 1917, och fick inte verkligt genomslag förrän i mitten av 1900-talet. Det är väldigt svårt att jämföra ton och innehåll med hennes andra dikter och hitta någon som helst rimlighet i det.

Lenngren själv kommer man däremot inte särskilt nära, och det är förstås trist. Kanske tillåter helt enkelt inte källmaterialet det; det är svårt att som läsare avgöra eftersom författaren aldrig riktigt redogör för detta. Det förekommer några gånger att han snuddar vid brev av Lenngren, men de används ytterst sparsamt. Det blir ytligt, inte heller särskilt fördjupat i det historiska sammanhanget, som man väl annars kunde vänta sig av just en historiker.

När det plötsligt slår mig att Lenngren faktiskt var samtida med Jane Austen är jag tvungen att dubbelkolla (trots att jag egentligen kan Austen på mina fem fingrar). Artéus får det att kännas oändligt mycket längre sedan.

Kanske beror det delvis på att hans sätt att skriva i sig känns gammeldags. Han envisas till exempel med att kalla Lenngren för ”Anna Maria” – ”Lenngren”, det är hennes man, det. Hennes far, hennes man, hennes manliga diktarkollegor, alla benämns de med efternamn. Men inte ”Anna Maria”. För det känns ”naturligt”.

Ska vi prata lite om hur det som ”känns naturligt” kanske helt enkelt är en lätt sexistisk vana?

Nä. Jag orkar fanimej inte idag.

Similar Posts:

• Biografi som tänker själv
• 250 år av kvinnoliv
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Gustavianska intriger
• Abbedissa, boksamlare och brodös

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter